Manfred rusar fram till muggen på sin "tänkarsten" och tittar.

 

-Den är ju nästan tom! Det var som sjutton!

 

Varsågod, VARSÅGOD! Svarta Fjädern ropar Manfred så högt han kan, mitt i det värsta bullret.

 

Han lyssnar spänt och men får inget svar. Nu kommer stora otäcka regndroppar, så Manfred slänger ner sina saker i ryggsäcken och rusar iväg mot träd-dungen lite längre bort. Han kryper ihop under det tätaste grenarna och tittar sig omkring. Först ser han ingenting, men efter en stund skymtar han något där inne bland träden. Något mörkt och ganska stort. Han kryper lite närmare och ser att det är en liten stuga.

 

-Den gamle mannen och hans stuga, tänker Manfred. Kan det vara stugan som han bodde i?

 

Han smyger sig närmare och tittar försiktigt in genom det lilla fönstret.

 

-Det ser inte ut att ha bott någon här på många år, jag undrar om stugan är låst?

 

Manfred sätter handen på dörrhandtaget. Han hör sitt hjärta bulta när han försiktigt försöker öppna dörren. Den gnäller och knarrar lite först men glider sedan upp. Manfred tittar in i stugan.

 

Vid det lilla fönstret finns ett litet bord och en stol. En säng har sin plats vid den bortre delen av rummet och en gammal dammig matta liggger mitt på golvet. Manfred som är ordentligt blöt vid det här laget, går sakta in i stugan. Han tror kanske att den gamle mannen ska hoppa fram ur någon vrå, men allt verkar lugnt. Stugan är inte använd på många år av allt damm att döma.

 

När han vant sig vid det svaga ljuset så ser han ett ljus på bordet. Pappa brukar ju alltid säga att man ska ha en ask tändstickor i ryggsäcken, så det är bara att titta i den lilla fickan på sidan av den. Där ska också finnas en kniv och en bit chokladkaka.

 

Pojken sticker ner handen och hittar mycket riktigt tändstickor och en kniv. Han tänder ljuset och stänger dörren. Det fladdrande ljuset och åskan där ute gör det hela lite spöklikt. Manfred kurar ihop sig på sängen och hoppas att ovädret snart ska dra förbi. Han öppnar fönstret på glänt för att få in lite frisk luft.

 

-Nu skulle Manne varit här, då skulle vi berättat våra värsta spökhistorier, tänker Manfred.

 

En kvist gnager och skrapar mot huset när det blåser och det låter precis som ett spöke som stryker omkring.

 

-Man borde kanske äta något medan man väntar så känner man sig lite varmare. Undrar vart Svarta Fjädern tog vägen i det hemska ovädret?

 

Han spanar ut genom fönstret för att se om fågeln sitter där någonstans, men den har nog hittat ett bättre ställe att söka skydd på. Det blixtrar och smäller nästan samtidigt när ovädret dundrar på över Korpberget. Regnet vräker ner och det är ett förfärligt oväsen när regnet smattrar mot taket.

 

-Ta hand om räven vid stenen, vid stenen, vid stenen, kraxar någon därute  stormen.

 

-Svarta fjädern! Det måste vara svarta fjädern som vill hjälpa någon stackare som råkat illa ut. Men vilken sten och vilken räv?

 

Manfred tänker så det knakar. Han förstår att det är en räv som har råkat illa ut och behöver hjälp. Troligen har väl åskan slagit ner i närheten. Då är det bråttom, det gäller att skynda sig!  Men vilken sten är det? Hur ska man kunna veta det?

 

-Stenen? stenen på toppen! Kan det vara den som korpen kraxar om? Bästa platsen på hela berget, där jag brukar sitta och tänka på spännande saker.

 

Manfred spanar ut genom fönstret. Det regnar alldeles förskräckligt och han behöver en regnkappa som skydd mot regnet. Han rotar runt i ryggsäcken och hittar till slut det han letar efter. En gång när han skulle på skolutflykt så packade pappa ner en genomskinlig engångs-regnkappa som ser ut som ett litet fodral. På utsidan av fodralet sitter en tryckknapp som man kan knäppa upp. Sedan vecklar man ut paketet och sim-sala-bim så har man sin regnkappa.

 

-Den håller nog för en gång, fast den verkar tunn! Bäst att ta det försiktigt i regnet så man inte faller och slår sig. Jag måste försöka hjälpa räven, för om den är skadad så är det bråttom!

 

Manfred öppnar dörren och skyndar sig iväg ut i regnet. Det är slipprigt och halt men han tar sig fram i alla fall.När han närmar sig stenen så ser han att det ligger något där. I det hällande regnet liknar det mest en trasa, men när han kommer närmare så ser han att det är en liten rävunge som är alldeles genomblöt.

 

-Blixten slog ner, blixten slog ner, hör han från den stora tallen. Lilla räven klarade sig, klarade sig!

 

Manfred rör lite försiktigt vid rävungen, men den ligger alldeles stilla. Det verkar nästan som den sover, tänk om den är död?

 

-Jag bär den till kojan och försöka värma den med min kropp. Det är för långt och för farligt att gå ända hem i det här ovädret.

 

Manfred bestämmer sig och tar försiktigt upp den lilla räven. Den är alldeles mjuk och alldeles tyst. Inte en enda muskel är spänd i hela kroppen. Pojken bär räven så försiktigt han kan mot den lilla stugan längre bort på berget.

 

-Du har råkat ut för blixten, så Blixten får du heta. Snälla Blixten vakna nu, säger Manfred och drar honom närmare till sig. Hoppas att du klarar dig så kan du bli min kompis, viskar han i rävens öra.

 

Det går bra att hitta tillbaka till stugan nu när ljuset är tänt och lyser upp det lilla fönstret. Han öppnar dörren med foten och bär försiktigt in den lilla rävungen. Under sängen i stugan hittar Manfred en gammal filt. Han lägger räven mot sitt bröst och lindar in sig själv och räven till ett litet paket.

 

-Nu ska du få det varmt och skönt din lille stackare säger han ömt till det lilla knytet. Sedan kanske vi hittar lite mat i min ryggsäck när du vaknar.

 

Den gamla filten luktar unket, men är så varm och skön att Manfred somnar. Räven känner sig hemma under filten, för det påminner om lyan där den haft det varmt och skönt tillsammans med sin mamma. Pojken rör sig ibland i sömnen, men det gör inget. De sover tillsammans som om de varit vänner i många år.

 

Så slutar det plötsligt att regna och den lilla rävungen vaknar först. Den luktar lite försiktigt på Manfred men blir inte rädd. Den känner på sig att pojken är en vän men förstår ju inte vad som hänt. Den luktar försiktigt i Manfreds armhåla och sedan på nästippen. Pojken fnissar till och vaknar. 

 

-Men hej på dig Blixten, har du vaknat nu? Är du hungrig?

 

Blixten tittar med sina stora ögon och slickar sedan Manfred på näsan. Räven är fortfarande inte rädd, så Manfred bjuder på lite smörgås.

 

-Titta så gott, säger han och tar en liten tugga.

 

Blixten nafsar lite försiktigt på smörgåsen och äter sedan uppp den. 

 

-Såja, duktig räv! Du får mer, när jag ser att du mår riktigt bra.

 

Han lägger sin hand på rävens nos och känner att den är lite varm. Hundar som har varm nos är inte riktigt friska, säger mamma. Kanske är det så med rävar också? Solen börjar titta fram så smått och det ljusnar betydligt på himlen. Ljuset i glaset har brunnit ner och slocknat.

 

-Ska vi gå ut och titta på vädret lille vän, säger Manfred och sätter ner Blixten på golvet. Räven gör ett litet hopp, som för att testa om benen är hela. Sedan tassar den ut, men stannar utanför kojan. Den tittar på pojken som om den ville säga:

-Men kom då, vad väntar du på?

 

Tillsammans vandrar dom tillbaka till stora stenen på toppen av berget. Kanske finns det något spår efter den övriga rävfamiljen? Med lite tur, så kan dom ha klartat sig och kommer  springande. De sätter sig och väntar en stund, men inga rävar syns till. Det är alldeles tyst och stilla.

 

-Jag måste gå hem nu för mamma och pappa är nog lite oroliga vid det här laget. Vad ska jag göra med dig då Blixten? Ska du följa med mig hem? Tänk om din familj dyker upp och så är du inte här! Men dom känner väl lukten av dig och kommer och hämtar dig i så fall. Vi kan ju sova under bron i våra sovsäckar, där hittar dom dig säkert.

 

Manfred knallar iväg och sneglar bakåt för att se om räven vill följa med, men den sitter bara där och verkar alldeles övergiven.

 

-Men kom då Blixten! du kan ju inte stanna här. Vi gör det lite mysigt i sovsäcken i natt, så ska du se att det känns bättre i morgon. 

 

Räven ser genast lite gladare ut . Den gör några små hopp, som för att visa att det var ett bra förslag. Så ger dom sig iväg nedför berget, pojken först och räven tätt efter. Svarta Fjädern på stortallens topp tittar på de två och kraxar nöjt:

 

-Det är helt OK, helt OK!

 

På kvällen gör Manfred det så mysigt han kan under bron. Han lägger liggunderlag på marken och två rejäla sovsäckar ovanpå. Blixten ligger och tittar på och undrar vad som ska hända och när allt är klart, så stoppar Manfred försiktigt ner den lilla räven i den ena sovsäcken. Själv kryper han ner i den andra.

 

-Sov så gott nu, säger han och stoppar om räven. Kanske kommer någon från din familj och hälsar på i natt. Fast vi vet förstås inte hur de klarat sig i det hemska ovädret. 

 

Pojken somnar på direkten, men Blixten sover inte så bra. Räven ligger och tänker på ovädret och undrar förstås var rävfamiljen tog vägen. Kanske blev han lämnad för att dom trodde han var död?

 

Blixten darrar lite, men inte av kyla utan av rädsla. Han känner sig ensam, men det märker inte Manfred. Han sover som en stock i sin sovsäck. När man är ute hela dagarna så blir man faktiskt ganska trött på kvällen.

 

Nästa morgon vaknar Manfred när solen tittar fram mellan trädtopparna. Han ser på sovsäcken bredvid, men Blixten ser han inte till.

 

-Då hitttade rävfamiljen honom i alla fall, viskar han tyst för sig själv.

 

Först blir Manfred glad, men så kryper det fram en liten tår i ögonvrån. Att rävungen är borta gör honom faktiskt lite ledsen. Ja tänk vilka konster han skulle kunna lära Blixten, fast nu är han nog borta för alltid? Plötsligt kittlar det till i nacken och han hoppas förstås att det är Blixten. Fast det är nog bara en fjäder från sovsäcken, tänker Manfred och bryr inte ens om att titta.

 

-Jag kommer att sakna dig mycket, mycket din lilla krabat. Men lycka till i alla fall, vi kanske ses någon gång, snyftar han tyst för sig själv...

 

                         

 

                      

                     

 

 

                                                               

Manfred ligger still och deppar i sin sovsäck, men så kittlar det till på samma ställe som förut. Han skruvar lite på sig, för nu förstår han att det är Blixten som kittlar honom med sin spetsiga nos.

 

-Din lille stackare, du frös förstås och så kröp du ner i min sovsäck. Eller var du kanske rädd efter allt du varit med om?

 

Räven viker sina öron framåt, som om den lyssnar på vad pojken säger. Sedan kurar den ihop sig så nära som det går. 

 

-Nu behöver du inte vara rädd längre, säger Manfred och stryker Blixten över pälsen. Jag lovar att jag ska ta hand om dig och lära dig en massa roliga saker. Vänta bara, så ska du få se!  

 

De ligger och myser i sovsäcken, men till slut är det dags att vakna.

 

-Här har ni morgonfika era sjusovare, säger mamma och kommer ut med lite morgonfika.

 

-Så gott det luktar! Rostat bröd, ost och choklad. Jag är jättehungrig! Vill du smaka lite Blixten?

 

Räven luktar på brödet och osten, men verkar inte alls hungrig. Mamma frestar med lite korv, fast det lyckas inte heller. Nu blir Manfred orolig.

 

-Vi kanske skulle gå och fiska lite abborrar nere vid järnvägsbron, tycker du om abborrar Blixten?

 

-Det tror jag är en bra ide, säger mamma. Jag tror att rävar gillar fisk. Det är jag ganska säker på!

 

Manfred känner sig lite bättre till mods och går och hämtar metspö och mask.

 

-Kom nu lilla vän, så ska jag fixa lite godbitar till dig! Du kommer att bli så mätt att du nästan spricker. Man behöver mat om man ska bli frisk. Jag sätter lite mask på kroken, så ska du se att det ordnar sig.

 

Till en början nappar det inte så bra, men det tar sig efter en stund. Manfred får fem fina abborrar, men Blixten verkar inte ett dugg intresserad. Räven ser bara vissen ut och har inte alls någon aptit. Det verkar lönlöst att försöka mata Blixten och efter en stund ger Manfred upp. 

 

Plötsligt tittar ett litet huvud upp bakom en sten. Det är en mink som känner lukten av fiskarna och är sugen på en liten smakbit.

 

-Du är nog lite hungrig, viskar pojken försiktigt, för att inte skrämma iväg minken. Jag gör en hinderbana så får vi se hur många abborrar du kan ta. Du får vänta en stund så ska jag ordna lite grejer!

 

Manfred sätter den första abborren på en sten, en decimeter ovanför marken. Det är första hindret.

 

Nummer två sätter han på en spetsig kvist, två decimeter ovanför marken. Det är andra hindret.

 

Den tredje abborren sätter han längst upp på en bräda som lutar väldigt kraftigt. Det är hinder nummer tre.

 

Nummer fyra får sitta på en smal, smal kvist och femman sätter han på stortån på sig själv. Det är det sista och allra svåraste hindret.

 

Blixten tittar på, när pojken gör sin hinderbana. Räven verkar intresserad, men undrar nog vad som ska hända?

 

-Jag tror inte att vi ska behöva vänta särskilt länge säger Manfred till Blixten, för minken verkar jätte-hungrig. Ja titta, nu kommer den!

 

Först rynkar den lite misstänksamt  på nosen, men tar sedan ettan lekande lätt. Den smyger bara runt stenen och nappar åt sig fisken i ett nafs.

 

-Ett poäng till dig! skrattar pojken och har väldigt svårt att sitta still.

 

Tvåan går också bra. Med ett perfekt hopp tar minken fisken från kvisten och så är saken klar.Två poäng till Minken!

 

Brädan är lite knepigare. Minken balanserar så gott det går, fast brädan vickar och har sig. Men till slut och med lite tur så klarar Minken även den. Tre poäng!

 

Kvisten är lätt. Minken skakar bara lite på den, så att abborren ramlar ner i gapet.Fyra poäng!

 

Nu sitter Manfred alldeles stilla och väntar. Minken tittar på Manfred och Manfred tittar på minken. Han vågar inte blinka ens! Det är olidligt spännande!

 

-Vad tror du Blixten? ska minken överleva min fotsvett och lyckas ta fisken från min stortå? Eller dör den av lukten innan den ens är i närheten?

 

Tiden står alldeles stilla!

 

Manfred sitter alldeles stilla!

 

Minken är alldeles stilla!

 

Fisken ligger alldeles stilla!

 

Manfred håller på att svimma, för han har inte andats på en jättelång stund.

 

-Nu måste Minken komma annars dör jag, tänker han. Det här är det plågsammaste jag varit med om!

 

Försiktigt, försiktigt börjar minken röra på sig mot Manfreds stortå. Den rynkar lite på näsan och kommer närmare och närmare. Manfred känner hur morrhåren kittlar först på lilltån, sedan på de andra tårna och till slut står den vid stortån. Pojken håller på att explodera för det kittlar så förskräckligt och minken...den bara stirrar!

 

Kanske funderar den på om den ska bita tag i stortån eller den stackars abborren? Eller håller den kanske på att förgiftas av Manfreds hemska fotsvett?

 

Ingen har räknat med Blixten. Som en raket störtar han fram och snor åt sig abborren mitt framför näsan på den förvånade minken, som i sin tur missar fisken och biter ett rejält tag i pojkens stortå istället.

 

-AJJJJJJJ! vrålar Manfred och rycker åt sig benet. Kan du inte se skillnad på en stortå och en abborre din, din, mink-huligan?

 

Medan pojken skriker och väsnas, passar minken på att smita iväg. Blixten sitter stolt med abborren i munnen, medan Manfred klämmer och känner på sin onda tå. Räven tuggar lite försiktigt på abborren och äter sedan upp den med god aptit.

 

-Duktig räv, duktig räv, ät dig mätt nu! säger Manfred och klappar om Blixten. Tänk att minken klarade hinderbanan och till och med fotsvetten. Att den överlevde, fast jag inte tvättat tårna på flera dagar.

  

Manfred och Blixten går ofta upp på Korpberget de närmaste dagarna och leker. En dag hittar de på en massa roliga saker. Manfred lär Blixten att rulla runt, hoppa på bakbenen, balansera på smala stockar och mycket annat. Dom tränar och tränar, men ibland sätter dom sig på tänkar-stenen och bara njuter av utsikten.

 

Då märker Manfred att Blixten funderar på något annat. Det är nog familjen han saknar. Kanske hoppas han att de ska dyka upp igen och ta honom med sig? Därför klappar han om Blixten lite extra, för att trösta, så gått det nu går.

 

Pojken är glad att rävungen äter så bra, men förstår att det är viktigt att lära Blixten söka egen mat. Om familjen kommer tillbaka och hämtar rävungen, så måste den klara sig själv. Då är det ingen som serverar fisk, köttbullar eller andra godsaker. Rävar måste jaga och söka sin egen föda för att kunnna överleva, det vet Manfred.

 

-Du Blixten, jag har sett på TV hur rävar jagar möss. Titta här ska du få se!

 

Manfred gömmer några av Blixtens favoritgodis i en grästuva och ställer sig på alla fyra, som en räv.

 

-Först förstår du, så vrider man på huvudet för att lyssna var musen är, så här! Då hör man jättebra, eller hur?

 

Räven tittar undrande på pojken och tror att det är en ny lek, så den gör precis som Manfred vill.

 

-Bravo Blixten, du fattar precis! Sen hoppar man upp i luften och sätter ner framtassarna på musen. ”Kolla” nu, så visar jag!

 

Manfred visar och räven lär sig snabbt. Den gör precis likadant, hoppar upp i luften och dyker ner på sitt byte och när Manfred nosar fram Blixtens favoritgodis ur en tuva, hoppar räven runt, runt, av lycka.

 

Till slut leker dom Blixtens favoritlek, hämta pinne. Manfred kastar allt vad han kan och räven letar rätt på pinnen. Sedan springer den tillbaka till Manfred, som får kasta igen, igen och igen, åt olika håll, tills han inte orkar mer.

 

-Det här är en bra lek, förstår du, så att du ska lära dig att jaga ett byte. Du är en duktig liten räv, säger Manfred och försöker dra räven i svansen. Men räven är mycket snabbare och biter sig fast i pojkens byxben. Den drar så hårt den bara kan och till slut drattar Manfred på ändan. Sen tumlar dom runt, runt, så dammet bara yr.

 

-Det här är livet tänker Manfred och suckar. Att få vara ute i den fina naturen varje dag och ha en liten kompis att bry sig om.

 

                         

 

                      

                     

                                                               

Timmarna med Blixten rinner fort iväg. Det börjar bli lite sent, så Manfred och Blixten promenerar iväg mot den lilla stugan i dungen, för att hämta ryggsäcken och lite andra saker.

 

-Konstigt, inte tände jag väl ljuset i stugan när vi fikade där? Titta Blixten, vilket starkt ljus. Kanske är det Manne som hittat hit?

 

Utan rädsla närmar dom sig stugan. Ljuset sipprar ut genom fönstret och de glesa väggbrädorna.  Det är guld-gult till färgen och känns varmt, det kramar om en på något konstigt sätt.  

-Kom in! säger en välbekant röst. Jag har väntat på er! Ni behöver inte vara rädda.

 

Pojken gläntar försiktigt på dörren och sedan går dom in. Manfred håller handen framför ögonen för att dämpa ljuset lite och till slut skymtar han något vitt längst in i stugan.

 

-Jag är den vita ängeln från framtiden som har kommit för att hjälpa djuren och människorna på den här platsen. Jag har utsett dig till min medhjälpare, för jag har sett att du älskar alla djur och att du bryr dig om dem. Jag satte dig på prov när du hämtade räven i den kraftiga stormen. Utan att tänka på dig själv gav du dig ut i det häftiga regnet. Det var modigt gjort av dig.

-Men varför är det så viktigt att hjälpa djuren just nu?

 

-För att världen ska bli bättre för alla. Naturen ska bli renare och djuren och människorna ska få det bättre. Alla måste tänka på ett annat sätt!

 

-Men på vilket sätt då?

 

-De finaste jobben i framtiden kommer att vara att ta hand om djur, människor och vår natur.

 

-Men att arbeta med datorer och sånt, hur blir det med det då? Blir inte det viktigt?

 

-Att arbeta med datorer klarar ju vem som helst, det blir inget viktigt arbete i framtiden.

 

-Men bank-diriktör Gnidig då, han tjänar ju hur mycket pengar som helst. Är han inte viktig då?

 

-Vad ska han med alla pengar till när naturen och djuren håller på att dö av all smuts?

 

När han blir gammal är han nog glad om det finns snälla människor som tar hand om honom. Det är inte så lätt att klara sig själv om man är gammal och sjuk. Då hjälper inga pengar och datorer i hela världen.

 

-Men min pappa då, som målar tavlor. Blir han viktig i framtiden?

 

-Han blir jätteviktig! Han visar med sina bilder hur fint det är om vi bryr oss om vår jord.

 

-Men det här låter ju riktigt klokt, säger Manfred sedan han funderat en liten stund. Jag tycker ju precis så där själv!

 

-Det är därför du blivit utvald förstår du. Det är bara de som är mest rädda om vår jord som får de finaste jobben och det största ansvaret och du är en av dem. Ditt ansvar blir att ta hand om djuren på den här platsen. Det kan vara djur du hittar, djur som skadat sig eller djur som söker upp dig av olika anledningar.

 

Manfred rodnar, för nu inser han plötsligt att han är en väldigt viktig person.

 

-Att ta hand om djur är ju det jag önskar mest av allt. Men hur ska jag kunna hjälpa djuren? Jag kan ju inget om piller och sånt.

 

-Du ska inte använda piller för det blir man inte frisk av. Det hjälper ju bara för stunden.

 

-Men hur ska jag göra då?

 

-Du ska använda din kärlek till djuren och till din hjälp ska du få en förtrollad bok. 

 

Ängeln sträcker fram en liten bok till Manfred. Den glittrar i silver och den som håller den i handen fylls med värme, kärlek och klokhet.

 

-Öppna den så får du se!

 

Manfred öppnar boken med darrande händer och säger förvånat:

 

-Men här står ju inget, det är väl konstigt? Vad betyder det?

 

- Du säger bara så här förstår du. Förtrollade bok, hur hjälper man en räv som förlorat sin familj och skadat sig i ett fruktansvärt oväder?

 

Manfred upprepar samma mening som ängeln och väntar spänt på svar. Han förstår att han nu ska få reda på om han gjorde rätt när han tog hand om Blixten?

 

-RÄVEN TAR DU HAND OM MED KÄRLEK OCH LEK, TRYGGHET OCH SMEK, TRYGGHET OCH SMEK! svarar boken.

 

-Du ser att du gjorde precis rätt när du tog hand om Blixten utan att veta det. Det är därför du blir en så viktig person i framtiden. Du vet redan det mesta, men kan behöva lite hjälp ibland. Då frågar du bara boken om råd så löser det sig på bästa sätt.

 

-Men hur får jag tag på dig om jag behöver din hjälp?

 

-Då ropar du bara på Svarta Fjädern, så kommer jag flygande och hjälper dig.

 

-Men då är det du som är den talande korpen, Svarta Fjädern!

 

-Ja, jag förvandlar mig till en korp när jag är i din värld. Då är det bara du som vet vem jag är!

Men var nu rädd om den förtrollade boken, seså blunda nu och räkna till tre! Vi möts snart igen min vän!

 

Manfred blundar och undrar om han drömmer eller är vaken.

 

-Blunda du också Blixten, så räknar vi till tre så får vi se vad som händer.

 

-ETT, TVÅ.....OCH TRE!

 

Manfred öppnar ögonen igen och nu finns ingen annan i stugan. Tankarna snurrar runt i en väldig karusell. 

 

-Hur ska jag kunna veta om jag verkligen har träffat en ängel? tänker han...

 

Utanför stugan är det något som flaxar till och när han tittar ut genom fönstret så ser han Svarta Fjädern längst upp i den stora tallen. Han sitter där och spanar, stor, svart och ståtlig. Manfred blinkar med ögonen några gånger och tittar igen, men korpen sitter fortfarande kvar. Då är det alltså sant, allt är på riktig och när han tittar ner så ser han den förtrollade boken i sin hand.

 

-Det är ingen dröm, det är verklighet säger han tyst för sig själv och stoppar ner boken i sin ficka. Kom Blixten så springer vi hem, det börjar bli sent. Mamma och pappa väntar nog på oss!

När Manfred och Blixten kommer till foten av berget så kryper det fram en liten igelkott på stigen. Den verkar inte särskilt rädd, så Manfred böjer sig ner och tittar lite närmare på den.

 

-Hur mår du min lille vän? säger han till igelkotten. Vart kan du vara på väg? Kom Blixten så får du träffa herr igelkott!

 

Räven närmar sig försiktigt och petar med nosen på igelkottens lilla spetsiga nos...som för att visa något.

 

-Men titta, du har ju något konstigt på nosen! Vad kan det vara? säger Manfred.

 

Pojken tittar lite närmare och nu ser han en liten metallring som fastnat.

 

-Hur länge har du haft den här? Vi måste pillra bort den åt dig annars kommer du att svälta ihjäl. Du måste vara hungrig din lille stackare!

 

Manfred lossar försiktigt ringen från nosen och stoppar ner den i fickan, så att inga fler djur ska råka illa ut.

 

-Kryp nu in under busken så springer vi och hämtar en skvätt mjölk åt dig, vi är strax tillbaka!

 

På något mystiskt sätt känner pojken på sig att igelkotten förstår. Den kommer alldeles säkert att vänta tills de kommer tillbaka. Manfred funderar på det som hänt medan dom går hemåt för att hämta mjölken till igelkotten.

 

-Tänk att den kom precis när vi gick förbi. Det verkar ju nästan som den väntade på oss, som om den kände på sig att vi var på väg.

 

När Manfred kommer hem så berättar han förstås för sin pappa om mötet med igelkotten och att han måste springa tillbaka med lite mjölk till den. 

 

-Det är bra att du är rädd om djuren och naturen, det är det viktigaste vi har förstår du.

Vet du vad, idag har jag sålt tre av mina finaste tavlor. Det är helt otroligt! Det verkar som alla har fått för sig att de ska köpa mina tavlor just nu säger han och ser strålande glad ut.

 

-Jag känner på mig att du kommer att få sälja mycket tavlor framöver, svarar Manfred. Kom Blixten så ger vi oss iväg, vi är strax tillbaka!

 

Manfred och Manne återvänder till platsen där de sist såg igelkotten och ställer fatet med mjölken under en liten gran. Efter en stund ser de en spetsig nos. Det är igelkotten som kryper fram för att dricka av den utlovade mjölken. 

 

-Hoppas att du inte får ont i magen nu bara. Se dig för nu bara så att det inte fastnar fler saker runt din nos. Kom upp till det lilla huset på berget om du råkar illa ut någon mer gång. Vi är ofta där Blixten och jag.

 

Manfred och Blixten tar med sig det tomma fatet och vandrar hemåt, trötta men lyckliga.

 

-Man känner sig rätt bra inuti när man fått hjälpa någon, eller hur? I morgon är det marknad i sta’n och då ska vi göra lite affärer tillsammans med Manne. Har du åkt rullskridskor någon gång Blixten? Jag och Manne ska köpa nya förstår du, så du kan få låna och pröva om du vill. En skridsko på varje ben. Det måste ju gå bättre att åka om man har fyra ben än två, eller vad tror du Blixten?

 

Den natten sover Manfred oroligt. Han ser i sina drömmar hur fint allt ska bli på jorden. Det är fina solnedgångar och vacker natur. Det är människor som ser lyckliga ut och som hjälper andra människor och djur. Han drömmer om sig själv och hur han tar hand om många djur. Han ser korpar och vita änglar och allt verkar fridfullt, varmt och skönt.

 

När Manfred vaknar känner han sig glad och pigg. Han kommer ihåg många av sina drömmar och tänker att det skulle vara fint om det kunde vara så i verkligheten också. Att man inte bara tänker på sig själv, utan lika mycket på allt som finns runt omkring...

 

Den här dagen är det marknad och massor med människor brukar komma för att handla och prata med varandra. Man kan göra fynd, köpa korv, filar, silar, råttfällor, rullskridskor, godis i alla modeller och ibland sånt som smäller.

 

Idag ska Manfred och Manne göra stora affärer tillsammans. Pojkarna har planerat sina inköp väldigt noga. De har sprungit ärenden och hjälpt till med massor av saker för att få ihop tillräckligt med pengar till nya rullskridskor och lite smällare. De hoppas att pengarna ska räcka, tre hundra kronor var har de sparat.

 

Manfred och Manne ger sig iväg ganska tidigt. De springer upp på Korpberget först och lämnar Blixten där. Det är bra att han får träna sig att klara sig ensam och dessutom kan Blixten bli skrämd av alla människor som trängs och handlar vid stånden. Räven är förstås inte så glad att bli lämnad ensam, men hittar till slut ett spännande spår att lukta på och då passar pojkarna på att springa iväg mot marknaden.

 

Fast dom är tidigt ute så är det redan mycket folk i farten. Det verkar som affärerna går bra för de flesta av knallarna som säljer alla möjliga saker. Det handlas och pratas och många försöker också pruta på priset, det hör liksom till. Pojkarna springer först till Vild-Hasse som säljer renkorv, för han säger så roliga saker. Han predikar och viftar med armarna innan han låter folk provsmaka på korven.

 

-Kom och köp denna välsignade korv! försöker han. Då kommer du att leva längre än du tror, det är ett som är säkert. Det finns ingen godare korv i hela världen! Du får tre korvar billigare än fyra! Kom hitåt, kom och köp den godaste av korvar!

 

Manfred och Manne bara gapar åt alla tokigheter som de får höra och innan de vet ordet av så har Vild-Hasse kvickt stoppat in var sin korvskiva i deras mun.

 

-Ty de som gapar för mycket, skola få äta mera korv, så gapar de lite mindre...predikar han och alla som står runt omkring skrattar högljutt åt spektaklet.

 

Pojkarna står och lyssnar en stund och tuggar på korven. Den smakar lite starkt men är faktiskt riktigt god. Att man dessutom få leva lite längre än man tror, är kanske inte så dumt i alla fall, det kan ju inte skada precis.

                         

 

 

                      

                     

                                                              

 

 

Lite längre bort hittar pojkarna ståndet med de tuffa rullskridskorna, men kommer pengarna att räcka som dom tänkt sig?

 

-Kom och köp världens bästa rullskridskor. Du kan åka uppåt och nedåt, hitåt och ditåt, framåt och bakåt. Du kan göra de svåraste konster utan att ramla. Dessutom blir du snabbare än Blixten. Kom och köp, kom och köp!

 

-Snabbare än Blixten passar väl bra, tänker Manfred.

-Vad kostar rullskridskorna med dom lila fartränderna? frågar Manne den något rödnosige försäljaren.

 

-Fyra hundra kronor, det är extra billigt just idag! Slå till nu och gör ditt livs affär, försöker försäljaren.

 

Manfred blir lite bekymrad, men vet ju att det går bra att pruta om man kommer igen flera gånger. Det gäller bara att vara envisare än försäljaren. Att liksom trötta ut honom och visa att man inte ger sig.

 

Sagt och gjort! Manfred och Manne kommer igen en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger, fem gånger, sex gånger och det blir lite billigare för varje gång. Den sjunde gången är försäljaren nära att explodera och redo att göra vad som helst för att bli av med pojkarna.

 

-Vad kostar rullskridskorna med dom lila fartränderna? säger pojkarna samtidigt.

 

-Ni får dom för 250 kronor om ni köper dom nu, säger den mycket irriterade försäljaren. Det är sista chansen, sen stänger jag för idag!

 

Manfred och Manne funderar ytterligare en stund och prutar ännu lite till och sedan gör dom slag i saken.

 

-Jag tar dom för tvåhundra säger Manne. Det är sista chansen för sen ska jag hem och mata kattorna!

 

-Okej, okej, okej, ni vinner! 200 kronor får det bli, nästan gråter försäljaren.

 

Billigare än så blir det nog inte tänker pojkarna och betalar glatt 200 kronor var.

 

Tio minuter senare har de tagit på sig rullskridskorna och köpt smällare. Det känns lite stelt i början, men snart åker pojkarna slalom mellan gubbar och kärringar, hundlortar och morsgrisar, barnvagnar och kartonger. Ibland gör de snygga hopp för att imponera på småtjejer och för det mesta går det riktigt bra.

 

-Kolla på Manfred och Manne ropar en söt tjej och pojkarna håller naturligtvis på att köra rakt genom fönstret på skoaffären, men med lite tur och skicklighet så går det vägen i alla fall.

 

-Ta fast tjuven, ta fast tjuven! är det någon annan som ropar, när pojkarna elegant rundar hörnet vid Domus baklänges på var sin skridsko.

 

Polisen som är närmast sätter förstås iväg efter tjuven.

 

-Stopp din tjyv! ropar han så det ekar mellan husen.

 

Manne som själv alltid velat bli polis tar också upp jakten tillsammans med Manfred. Tjuven har snott en plånbok från en gammal tant, som ska ha sina sparade pengar till behandling av sin onda rygg. Tanten har städat, jobbat och slitit väldigt hårt under många år och nu värker ryggen något alldeles förfärligt.

 

På ett ögonblick har pojkarna åkt förbi polisen, som är hur röd som helst av ansträngning. Några snabba skär till, så är dom i hasorna på skurken.

 

-Stanna din tjuv annars nyper jag dig i näsan! ropar Manne.

 

-Du kan ju försöka din lille ”snorhyvel" för då ska jag vrida om snoken på dig i stället!

 

Nu blir Manne jätteilsken och ökar farten så mycket han vågar. I fickan har han ett smatterband som låter precis som pistolskott när de smäller. Han lyckas få fram en tändsticka ur fickan och i nästa utförsbacke tänder han stubinen till smatterbandet och stoppar ner det i ryggsäcken på tjuven när han hunnit ifatt.

 

-Pang, pang, pang, PANG!! smattrar smatterbandet i tjuvens ryggsäck.

 

-Hjälp, skjut inte! skriker tjuven förtvivlat och darrar som en darrig darrål.

 

-Upp med händerna, visa tänderna, fis i brallorna annars smäller det, hotar Manne och sätter pekfingret i ryggen på skurken.

 

-Ja, ja bara du inte skjuter så, piper skurken och drar iväg en ynklig liten fjärt.

 

Manfred håller för säkerhets skull för näsan när han tar hand om tantens plånbok, medan Manne håller tjuven i schack med sitt pekfinger. Efter en liten stund kommer polisen stånkande, röd som en tomat i ansiktet.

 

-I lagens namn, sträck fram händerna så ska jag ta dig till finkan fort som sjutton! Att ta pengar från en gammal tant är bland det fegaste jag varit med om.

 

-Ja, ja, ta mig snälla polisen så han inte skjuter mera, säger tjuven. Han är ju LIVSFARLIG!!

 

Nu börjar Manfred tycka synd om tjuven, för han är nog inte så tuff som han verkar. 

 

-Varför tjuvar du från gamla tanter för? säger Manfred till tjuven. Det vet du väl att man inte får göra? Har inte din mamma lärt dig det?

 

-Jamen, jag måste ju köpa medicin till min sjuka hund, men har inga pengar.

 

-Men vad är det för fel på din hund då? Är den allvarligt sjuk?

 

-Den bara ligger på sin plats, alldeles stilla och vill inte äta den minsta lilla matbit. Den ser så ledsen ut där den ligger, den är inte glad alls. Det måste vara något allvarligt fel, det är jag säker på!

 

-Men vi kan väl fara och titta till hunden och se hur den mår, farbror polisen. Den kanske är allvarligt sjuk?

 

-Stopp och belägg, honom ska vi ju bura in snabbt som ögat. Skurkar ska inte gå lösa i den här sta'n inte!

 

-Stopp och belägg på dig själv herr polis. Vi kan väl inte lämna hunden att dö heller, det är ju djurplågeri! Det fick du väl lära dig på polis-skolan?

 

-Ja det förstås, det är väl mot lagen. Vi får nog titta till hunden i alla fall, den verkar ju må tjuv-tjockt, om man säger så. Du talar väl sanning din fega skurk?

 

-Ja, det är klart att jag gör. Snälla polisen, vi kan väl skynda oss?

 

Polisen nickar som svar och så går de tilsammans ner mot Hamn där tjuven bor. Det heter hamn för där brukade roddbåtarna lägga till förr i tiden när det var marknad.

 

När dom kommer fram till tjuvens hus ser dom att hunden ligger bunden i skuggan framför huset. Den ligger alldeles stilla och ser väldigt vissen ut, även när Manfred pratar med den. Den viftar inte alls på svansen utan ligger bara där och ser trött och dåsig ut.

 

-Din nos är i alla fall inte varm, alltså har du inte feber. Men vad kan det vara då? säger Manfred.

 

Pojken grunnar och grubblar en liten stund men kan inte komma på något vettigt. Hunden ser dålig ut, men är kall om nosen och fin i pälsen. Manfred förstår absolut ingenting!

 

-Kom Manne så går vi en bit bort och funderar tillsammans, jag ska visa dig något! 

 

Manfred tar fram den förtrollade boken ur fickan och visar den för Manne.

 

-Den här boken är förtrollad förstår du. Jag fick den av framtidens vita ängel uppe på Korpberget. Jag kan fråga boken hur vi ska bota hunden och då svarar den hur jag ska göra. Förstår du vad jag menar?

 

Manne ser ut som en fiol-låda i ansiktet.

 

-Är du riktigt frisk? Lyckas du med det så ska jag äta upp mina nya rullskridskor med hjul och allt, det lovar jag dig!

 

Manfred öppnar boken och frågar:

 

-Hur ska jag göra med den sjuka hunden som ligger bunden?

-KLAPPA HUNDEN OCH SPRING MED HUNDEN, DEN SKA ABSOLUT INTE SITTA BUNDEN, ABSOLUT INTE SITTA BUNDEN.

 

Manne nästan svimmar på fläcken.

 

-Vad fräckt! Det är inte klokt, den talade faktiskt!

 

-Jag sa ju det, jag ljuger nästan aldrig. Börja tugga på skridskorna nu så ska vi se vem som mår bättre om en stund, du eller hunden?

 

Manfred går fram till tjuven och talar om att han inte kan ha hunden bunden och att den behöver röra på sig i stället.

 

-Den måste få leka och springa som den vill, säger han.

 

-Men då smiter den kanske iväg och blir överkörd eller stulen. Då har jag ju ingen hund!

 

-Jag tror du oroar dig i onödan, för hundar är väldigt kloka djur. Det finns ju hundar som hjälper gamla och blinda och dom kan man ju verkligen lita på. Jag tycker att hunden ser klok ut och är nog bara lite ledsen. Ska den bli riktigt glad så får du inte glömma bort att klappa den jättemycket, det gillar alla djur!

 

-Jag tror att du har rätt, säger polisen. Ingen blir ju bättre av att vara bunden, det är ju självklart!

 

-Ingen blir ju bättre av att vara inburad heller, säger Manne. Nu släpper vi både tjuven och hunden så får vi se vad som händer. Vi låter dom springa fritt liksom! Du har ju börsen med pengarna som tanten ska få tillbaka. Hon förstår nog att du måste släppa tjuven om hunden ska bli frisk. Gamla tanter är nämligen mycket kloka. 

 

Polisen känner på sig att pojkarna har rätt och går motvilligt med på förslaget. Fast att låta tjuvar springa lite fritt liksom, låter ju väldigt tokigt. 

 

-Okej då! men om jag ser dig tjuva igen så ska du få sitta i buren dubbelt så länge, det lovar jag. Nu tar jag loss dig och sedan tar du hand om din hund och kom ihåg...inget tjuvande i framtiden! Kom till mig istället om du får problem så hjälper jag dig. Det är ju faktiskt det som vi poliser är till för!

 

När tjuven är fri  så går han fram och klappar om hunden en lång stund och minsann börjar den inte att vifta lite på svansen. Bara lite, men ändå!

 

-Nu släpper jag loss dig så får vi se vad som händer. Spring inte så långt bara.

 

-Seså, iväg med dig nu!

 

Först ligger hunden alldeles stilla. Sedan rycker det till i en tass. Den sträcker på sina framben, böjer kroppen i en båge och drar in så mycket luft den kan...och yyyylar! Ja till och med gammel-vargen i storskogen blir imponerad av hundens glädjetjut.  

                         

 

 

                      

                     

                                                               

 

Den skäller och rusar runt i en virvlande dans. Den sladdar omkull, hoppar och har sig, men verkar aldrig bli trött. Till sist tar den sats, springer fram till tjuven och skuttar upp i hans famn. 

 

-Tänk att det var så enkelt att få dig frisk säger tjuven och fäller en glädjetår. Att jag inte förstod hur det var fatt med dig. Hoppa ner nu, så springer vi allt vi kan, så långt vi kan!

 

Polisen står som fastklistrad när tjuven springer iväg med sin hund. Han torkar bort en liten tår i ögonvrån och hoppas att ingen ska märka det.

 

-Ehum! jaha grabbar det här gjorde ni förbaskat bra! Nu ser vi till att den gamla tanten får tillbaka sin börs, hon har väntat länge nu. Ni får ta börsen till tanten så går det snabbare. Er kan jag lita på, det vet jag. Seså, iväg med er nu!

 

På vägen tillbaka åker Manfred och Manne några ärevarv runt de snyggaste tjejerna och hittar till slut den jätteledsna tanten på en gammal träbänk.

 

-Här får ni börsen, säger pojkarna med en mun. Nu behöver ni inte vara ledsen mer!

 

-Va, är det sant? snyftar tanten. Men hur gick det till?

 

-Det var enkelt, skojar Manne. Först tog jag tjuven i kragen och skakade i fem minuter, sen tog jag nacksving på honom och vred om näsan några varv och till slut visade jag musklerna, DÅ! gav han upp direkt.

 

-Äh, han skojar bara. Så här gick det till på riktigt!

 

Manfred berättar precis som det var, ända från början. 

 

-Men stackars tjuven som inte hade pengar att hjälpa sin hund, säger tanten. Vilka hjältar ni är som räddat både börsen, tjuven och hunden. Kom så går vi och köper en godispåse, så får ni äta så mycket ni orkar! Vi köper den största godispåsen vi kan hitta, det har ni verkligen förtjänat.

 

-Men Manne, du har väl annat som du ska tugga på eller hur? flinar Manfred.

 

-Hmm, jag menar, du förstår, kanske någon gång, när jag får lust, eller va? Du förstår väl vad jag menar?

 

-Jag förstår precis vad du menar. Du tänker äta upp rullskridskorna till lunch i morgon bitti. Du kan lägga hjulen ovanpå som pålägg och låtsas att de är gurkskivor, så smakar det lite bättre!

 

Efter en stund rullar pojkarna iväg på sina skridskor. Blixten väntar nog redan på Manfred där uppe på Korpberget och Manne ska hem och visa sina nya rullskridskor. Pojkarna glider lätt på varje skär och håret fladdrar i vinden.  

 

När de kommer över på andra sidan bron får Manne syn på Krille som är deras klasskompis. Krilles riktiga namn är förstås Kristoffer, men det är det nästan ingen som säger, utom hans mamma och pappa förstås.Han står en bit bort vid gångstigen som går längs älven. 

 

Krille är inte den sportiga typen, utan gillar att göra uppfinningar. Han vet allt om hur man bygger flygplan och hur de fungerar. Han är mästare på RC flyg. Ja ni vet, radioflyg. Han bygger flygplan, limmar, målar, trimmar propellern och så där.

 

-Stanna Manfred, är det inte ”Krille” som håller på med nåt’?

 

-Jo, han är väl ute och testar någon av sina senaste uppfinningar verkar det som. Det är något sorts flygplan, tror jag.

 

Pojkarna stannar till en stund och vilar fötterna. Skridskorna är nya och lite styva så här i början och det börjar värka i tårna. De lutar sig mot broräcket och tittar nyfiket bort mot gångstigen för att se vad som händer. Dom ser hur Krille tar bort kottar och annat skräp när han inspekterar startbanan som han gjort i ordning. Han testar vindriktningen, tankar planet och kollar motorn. Sedan riktar han in planet så noga det går. Allt måste vara perfekt om det ska bli en lyckad start.

 

-Ska vi behöva hämta sovsäck och matsäck för han blir ju aldrig färdig någon gång, suckar Manne.

 

-Ta det lugnt nu och håll för öronen i stället, för nu vevar han runt motorn med propellern.

 

Krille vevar och vevar och plötsligt går motorn igång med ett mäktigt dån! Ett stort svart moln bolmar upp och ut ur molnet kommer planet farande som en raket. Krille drar på ordentligt på fjärrkontrollen och pojkarna kryper ihop på bron när planet passerar över deras huvuden. 

 

-Han är ju inte klok! han kunde ju dödat oss, stönar Manne.

 

-Äh, han vet nog vad han gör, ta det lugnt du bara!

 

Pojkarna tittar ivrigt på planet som flyger upp och ner, hit och dit, mellan tallar och björkar. På säkert avstånd svävar en mörk figur på stora svarta vingar. Fågeln glider omkring på Korp-

bergets varma uppvindar och håller ett vakande öga på allt som händer vid björnens vik. 

 

-Nu dyker planet för brant! stönar Manfred. Det kommer att störta!

 

Planet fortsätter sin dykning och i absolut sista stund lyckas Krille få planet att gira ut mot älven igen, så pojkarna klarar sig med en hårsmån.

 

-Men ser han inte fiskaren som sitter där ute och metar  i lugn och ro? stönar Manfred. Titta, han har fått napp! Tänk om det är monstergäddan från Korpbäcken?

 

-Nu har jag dig äntligen ditt gamla åbäke ropar fiskaren och ställer sig rakt upp i båten. Nu tar jag dig till slut!

 

Fiskaren har fått jättegäddan Tugg på kroken, som kämpar och drar, hoppar och rycker, sliter och biter.

 

-Nu får du ge dig din rackare! ropar fiskaren, samtidigt som ”Krille” gör en looping med sitt flygplan.

 

I absolut sista stund rätar han upp planet, men fiskarens hatt går inte att rädda och i nästa sväng tuggar propellern i sig reven med ett Sluurp!

 

-HJÄÄÄLP! RYMDMONSTRET ANFALLER!!! ropar fiskaren.

 

Han är så rädd, att han bestämmer sig för att göra storgäddan Tugg sällskap i vattnet, med ett jättehopp.

 

-Blubeli, blubb, spott och fräs! bubblar han.

 

-”Kolla” Manne, han hoppade rakt ut i älven! Vi måste hjälpa honom så han inte drunknar!

 

Krille gör nu en av sina allra svåraste flygarkonster, medan Manne och Manfred skrinnar iväg för att hjälpa fiskaren. Krille flyger planet upp och ner, hit och dit, gasar och bromsar, men fiskaren i vattnet lägger han absolut inte märke till. Han bara ser och hör sitt kära flygplan, som han limmat och trimmat en hel vinter.

 

-Titta Manfred! båten kommer att flyta förbi udden vid bron. Vi måste snabba oss dit! Det är vår enda chans att få tag på den.

 

Den smala gångvägen vid älven är ganska jämn, så pojkarna är snabbt framme vid udden.

 

-Vi tar av oss skridskorna och försöker nå repet till båten. Håll mig i handen så går jag ut en liten bit!

 

Manne tar ett stadigt tag i Manfreds hand och går sedan försiktigt ut i vattnet. Det är lite otäckt när vattnet sliter i hans kläder och stenarna på botten känns väldigt hala. Steg för steg tar han sig allt längre ut i vattnet.

 

-Du får inte gå längre, för då sugs vi med av strömmen! Då drunknar vi alla tre.

 

Manne stannar upp och ställer sig så stadigt han kan mellan två stenar.

 

-Ställ dig stadigt du också, för det blir ett ryck när jag tar tag i repet. Jag tror vi klarar det om vi hjälps åt!

 

Utan att fundera, tar Manne tag i repet när båten passerar. Båda pojkarna spjärnar emot allt vad de kan och lyckas nätt och jämt hålla balansen.  

 

-Vi vänder om och går tillbaka nu!

 

-Ta det försiktigt så du inte halkar! ropar Manne.

 

-Men det är ju så stark ström, hur ska jag göra för att hålla mig på benen?

 

-Luta dig lite mot strömmen så klarar du det. Tänk på var du sätter fötterna. Det går om vi hjälper varandra!

 

Sakta och försiktigt närmar dom sig land. Ibland känns det som om pojkarna ska sugas med den starka strömmen, men de lyckas ändå på något sätt hålla fast båten och klara balansen. Med sina sista krafter tar de sig upp på stranden igen, trötta och välbehållna.

 

-Jag visste att vi skulle klara det, jublar Manne, jag bara visste det!! Vi gjorde rätt hela tiden. Det kändes nästan som om vi fick hjälp från någon. 

 

-Det har du rätt i, som om man fick extra kraft  liksom! Jag håller fast båten, så att du kan hoppa i. Snabba dig, för det är bråttom! Vi måste rädda fiskaren innan han sjunker!

 

Manfred och Manne är vana vid båtar. De vet att man ska sitta still och inte ställa sig upp vad som än händer. Manfred ror snabbt ut mot den plaskande fiskaren och funderar samtidigt på hur man ska få upp honom i båten utan att den välter. Manne tänker på samma sak och blir den som löser problemet:

 

-Ro så nära du kan, men se till att fiskaren hamnar bakom båten. Då slipper vi riskera att välta om han får panik!

 

Manfred som är en skicklig roddare kommer rätt med båten på andra försöket och fiskaren tar tag i den bakre delen av båten.

 

-Håll dig fast, så ror vi iland. Jag hjälper dig att hålla taget. Försök inte ta dig upp i båten för då välter den bara!

 

-Okej! men skynda er nu, för jag är väldigt trött i armarna.

 

                         

 

 

                      

                     

                                                              

 

 

Medan de ror mot land, händer något oväntat. Styr-rodret på Krilles flygplan hakar upp sig. Krille sliter och drar i alla spakar på sin fjärrkontroll, men ingenting hjälper. Planet far längre och längre bort och pojken kan bara se på, när det sticker iväg.

 

Krille håller för ögonen, för nu förstår han att katastrofen är nära. Hans älskade plan kraschar på den lilla ön mitt ute i älven. Det smäller till och sedan är allt tyst och stilla.

 

-Ro nu Manfred. Vi hjälper Krille när vi räddat fiskaren. Vi kan ingenting göra just nu, förstår du väl?

 

Manfred vaknar till och ror iland vid den lilla udden som sticker ut i älven. 

 

-Här går det bra att dra upp båten. Håll fast lite till, så drar jag upp er så långt jag kan.

 

En genomsur fiskargubbe är inte det lättaste att fiska upp på land, men efter en stunds kämpande, bökande och dragande, lyckas de till slut.

 

-Den slapp, den slapp, den slapp är det enda fiskaren får ur sig. Sjutton också, den klarade sig den här gången också! Den var minst två meter lång! Jag skulle fångat gäddan om inte den där vrålande saken, vad det nu var? kommit farande och nästan skrämt livet ur mig. Sjutton också! SJUTTON OCKSÅ!!

 

Manfred och Manne läser varandras tankar och bestämmer sig genast för att inte tala om vad den där vrålande saken var för något. Det är nog inte så hälsosamt för Krille om fiskaren får reda på det. 

 

Ute i älven ser de  plötsligt en liten rökpelare. Först är den knappt märkbar, men sedan växer den mer och mer. Manne är den som först förstår, att något är på tok.

 

-Hjälp det brinner! det brinner! 

 

-Var någonstans?

 

-Där, ser ni inte. Mitt ute i älven, på ön där borta!

 

-Det är väl inte så farligt säger fiskaren. Det är ju vatten runt omkring, så det slocknar nog av sig självt. Träden växer nog upp igen.

 

-Men djuren då? skriker Manfred förtvivlat. Dom klarar sig inte i den hemska hettan. Vi måste rädda dom! Hör ni inte, vi måste ro dit på en gång!

 

-Några små djur är väl inte så farligt, det kommer nog nya ska du se. De skuttar dit på vintern när det är is på älven och bygger bo när våren kommer.

 

-Några små fiskare som drunknar är väl inte heller så farligt, det kommer nog nya nästa sommar ska du se. Ja just det, man kan ju inte låta djur plågas ihjäl hur som helst! Du skulle ju faktiskt ha drunknat, om vi struntat i att rädda dig. Nu hjälps vi åt att rädda djuren och därmed jämt. Djur och människor är lika värda, fattar du nu? Vi tar båten och den som är störst och starkast ror, bestämmer Manfred direkt.

 

Fiskaren förstår att pojkarna har rätt och att det är bråttom, om man ska kunna rädda några djur.

 

-Hoppa i grabbar, så ger vi järnet! Håll i er nu, så hämtar vi några råttor och kaniner, innan elden sprider sig alltför mycket. 

 

Lite längre bort sitter Krille på stranden och deppar. Han ser på när båten glider iväg mot den rykande ön. Han vill gärna vara med, men det går förstås inte. Krille har i alla fall listat ut vad Manfred och Manne tänker göra, för han vet ju att grabbarna älskar alla djur. 

 

-Fast något borde jag väl kunna hitta på, tänker han. Om pojkarna lyckas rädda några djur, så behöver dom lådor att ta dom i. Iskallt vatten behövs också. Att kyla ner är bra när man har bränt sig. Lite brödbitar till djuren kan jag också fixa. 

 

Krille känner sig bättre till mods och springer iväg så fort han kan för att hämta sakerna som kan behövas och under tiden närmar sig båten den brinnande ön.

 

-Vi blöter ner oss när vi kommer fram till stranden, så tar det inte eld i kläderna och håret. Vi måste snabba oss, för elden sprider sig med väldig fart, ropar fiskaren. Vi går åt var sitt håll på stranden. Ta inga onödiga risker och när det blir för varmt så ger vi oss iväg direkt!

 

Det är väldigt hett när båten når stranden. Alla tre doppar sig i vattnet, så att de blir riktigt blöta. Röken är svart och hotfull och irriterar i halsen. Manne hittar en bit från en brygga som flutit iland och lutar den mot båten. Han sätter några stenar som stöd, så att den ska stå stadigt.

 

-Nu kan djuren hoppa in i båten. Om de är tillräckligt rädda tror jag faktiskt att det går! Nu måste vi skynda oss, hettan är förskräcklig. Jag och Manfred springer åt ena hållet och du åt det andra. Vi ses om en liten stund.

 

I samma ögonblick blåser det upp och vinden sätter fart på elden. Sikten är dålig och de hostar hela tiden. Det svider i ögonen och bränner i halsen. 

 

-Det här går aldrig vägen! Vi måste vända på en gång, flåsar Manfred. Vi klarar inte röken och värmen så värst länge till.  

 

-Vi kryper ihop bakom båten, så slipper vi den värsta hettan. Andas längs marken, där luften är bättre, hostar fiskaren till svar.

 

 Alla tre plågar sig i det längsta, men tvingas ge upp till slut. 

 

-Det här går inte längre, vi måste åka, skriker fiskaren. Kanske är det några djur som hoppat i båten trots allt. Vi får se när vi rott ut en bit och slipper den hemska röken. Vi har i alla fall gjort ett försök!

 

Manne hoppar i båten först och Manfred strax efter. När fiskaren ska hoppa i, får han syn på en liten kanin som gömmer sig under en rot vid skogskanten. Kaninen är alldeles vettskrämd. Den lägger öronen bakåt och kryper ihop som en liten boll. Fiskaren förstår att den inte har en chans att överleva den hemska röken och hettan.

 

-Vänta lite! Jag måste hämta en sak, ropar han till pojkarna och doppar sig i vattnet.

 

Sedan springer han fram mot skogskanten. Det bränner ordentligt i ansiktet och på armarna, men den envise fiskaren ger sig inte så lätt.

 

-Kom tillbaka, det är farligt! Vi åker nu, annars klarar vi oss inte! Snälla, kom tillbaka!

 

Fiskaren snubblar till och ramlar precis framför roten där kaninen gömmer sig. Kaninen blir förstås rädd och kryper ännu längre in. 

 

-Kom nu lilla kaninen viskar han försiktigt och får med lite tur tag i ena tassen. Här kan du inte stanna, för det blir nog ganska svettigt förstår du. Streta inte emot nu bara. 

 

Mannen kryper sakta baklänges med kaninen i handen och tar sig snabbt ner till båten igen.

 

-Ta hand om kaninen Manne ropar han och styr ut båten. Vi ror ut en bit, så går det bättre att andas! Det går inte att rädda några fler djur i den här hettan!

 

Fiskaren ror några kraftiga årtag och sedan blir det ett förfärligt hostande och nysande. Tårarna bara rinner av den kraftiga röklukten och därför är det lite svårt att se vad som gömmer sig i båten. Att några djur har hittat hit har pojkarna redan förstått, för mitt på båten finns en sittplats med ett litet utrymme där man kan gömma sig. Några svaga ljud har pojkarna hört, fast när fiskaren slutar ro blir det alldeles tyst. På ena sidan av sittplatsen åt Manfreds håll står en lucka på glänt.

 

-Nu ska vi se vad vi har med oss, säger han.

 

Försiktigt, försiktigt, öppnar han luckan och nu sitter alla tre i spänd förväntan. Först händer ingenting, sedan ingenting, men efter en stund börjar det röra på sig.

 

-Här kommer en liten ”kompis” till din lilla kanin. 

 

Kaninen vinkar med öronen och rynkar lite på näsan, när Manne tar emot den.    

 

-Men titta! du har ju ett brännsår på ena tassen.

 

-Badda med lite vatten från älven. Vi får kyla med kallare vatten när vi kommer iland. Den ska nog klara sig, säger fiskaren lugnt.

 

-Men vad har vi här då, säger Manfred. Fyra små ögon som tittar på mig. Jag undrar vilka det kan vara?

 

Pojken böjer sig ner och sticker in handen under sittplatsen.

 

-Kom nu mina vänner, så ska vi se vilka ni är!

 

Han känner först en lång mjuk svans och sedan en till, men det är ingen som vill komma ut och visa sig frivilligt.

 

-Jag lämnar luckan öppen så kryper de nog fram så småningom. Går det inte på något annat sätt, så får vi hämta lite brödbitar att locka med. Nu ror vi iland vid udden därborta.

 

När båten närmar sig stranden, står Krille och väntar på dem. 

 

-Ro in båten så drar jag upp den! Jag såg när ni for ut till ön, så jag sprang iväg och hämtade lite saker åt er.

 

-Vad då för saker? undrar Manne.

 

-Några lådor att ta djuren i, lite kallt vatten och lite bröd.

 

-Men hur kunde du veta vad vi höll på med?

 

-Jag såg att det brann där borta på ön och att ni var på väg dit. Jag förstod direkt vad som skulle hända. Det klickade till i skallen, jag liksom kände på mig vad jag skulle göra. Kom iland nu, så får jag se vad ni har med er för något.

 

-Ta emot kaninerna och lägg dom i en låda så att de inte smiter iväg. Den ena har bränt sig på ena tassen, så det måste vi kyla ner.

 

Krille tar emot kaninerna och lägger ner dem i lådan. Sedan bäddar han med mjukt gräs på ena sidan och smaskiga gröna blad på den andra. Under tiden tar Manfred fram sin magiska bok och viskar i den:

 

-Hur hjälper man en liten kanin som brännskadat sin tass?

 

-KOKA RÖTTER FRÅN RÖNN OCH ASP OCH LÅT KANINEN SMAKA AV DRYCKEN, BÅDE MORGON OCH KVÄLL. DET TAR FEM DAGAR ATT LÄKA SÅRET!

 

-Men hur gör vi med bränn-såret då, funderar Krille, som inte har en aning om boken.

 

-Koka rötter från rönn och asp och låt kaninen dricka av vattnet. Den ska dricka både morgon och kväll i fem dagar. 

 

-Jaha, men hur kan du veta det så säkert?

 

-Det är enkelt. Jag frågar min magiska bok hur jag ska göra.

 

-Ha,ha och det vill du att jag ska tro på, skrattar Krille. Du har väl läst det i någon djurbok på biblioteket, eller nåt'?

 

                         

 

                      

                     

                                                               

-Läst och läst, fnissar Manfred. En bok var det i alla fall. Om du gör som jag säger, så blir det säkert bra.  

 

Samtidigt håller fiskaren på att undersöka sittplatsen, där de andra djuren gömmer sig. Han vågar inte sticka in handen, utan lockar med några brödbitar. 

 

-Kryp fram nu och visa vilka ni är! Här får ni lite bröd av mig!

 

Först är det alldeles tyst, men efter en stund skymtar han en brun nos...och sedan vips! så är brödbitarna borta.

 

-Det är ekorrar, jublar fiskaren. Vad kvicka dom är!

 

-Har dom några skador? undrar Manfred.

 

-Inte med den hastigheten. Dom är snabbare än Blixten!

 

-Blixten ja! Han är ju uppe på Korpberget, så det är nog bäst att skynda sig iväg. Så här länge har han aldrig varit ensam. Bara det inte hänt honom något, säger Manfred oroligt.

 

-Mitt flygplan har ju störtat, så jag tar hand om kaninerna och kokar det magiska vattnet, säger Krille. Morgon och kväll i fem dagar ska väl gå bra, hoppas bara att kaninerna gillar mitt hopkok.

 

-Kom upp på Korpberget när de mår bra igen. Där finns det andra kaniner och många fina hålor där de kan bygga bo. Det kanske är en pojke och en flicka och då lär det snart bli flera kaniner.

 

-Och jag har tappat bort mitt fiskespö, så jag tar hand om ekorrarna, säger fiskaren. Jag gör som i sagan om Hans och Greta, strör ut en lång rad med brödbitar längst stigen upp mot Korpberget. Det går säkert bra.

 

För Krille och fiskaren verkar flygplan och fiskespö inte så viktigt längre. Nu har de andra saker att tänka på. Krille sitter och pratar med sina kaniner och ger dom lite blad att tugga på.    

 

-Ni ska få smaskiga morötter när vi kommer hem, det lovar jag! Ni är väl hungriga mina små gullepluttar, gullar han.

 

-Kom fram nu, så ska ni få smaka det godaste bröd som finns i hela världen! lockar fiskaren. Det är bakat för kungar och presidenter, så ta en tugga innan brödet tar slut.Det blir långbord upp till Korpberget, men vänta inte för länge bara. Det är många gäster som vill smaka på godsakerna, så passa på.

 

-Kom Manfred, vi måste skynda oss iväg! Krille och fiskaren kommer att gulla med djuren hela kvällen, det är jag säker på.

 

-Ja är dom inte söta, de små gullepluttarna, fnissar Manne.

 

Pojkarna drar på sig sina skor och tar en genväg upp till berget. Rullskridskorna knyter dom i en knut och hänger över axeln. Stigen går bra att se vid älven, men blir smalare en bit upp. Ibland syns den inte alls utan pojkarna får gissa var den går. De får  krypa under träd och klättra runt stenar för att ta sig fram. Till slut är dom så anfådda att dom sätter sig för att vila på var sin stubbe. 

 

Utsikten är vacker, där de sitter halv-vägs upp på berget. Dom ser att elden borta på ön håller på att slockna och att några båtar är på väg dit ut.

 

-Det är väl brandkåren som ska ”kolla” vad som hänt, tror Manfred.

 

-Det har du nog rätt i, men de kan ju ingenting göra. Allt har ju brunnit upp, eller ner om du så vill. Som tur är så kan elden inte sprida sig eftersom ön ligger mitt i älven. Tror du att det var planet som orsakade branden?

 

-Det är jag inte så säker på. Ibland slarvar folk med eldar och kastar fimpar omkring sig. Glas-flaskor är också farliga när de ligger i solen. Krossat glas blir som ett brännglas och kan tända eld på torrt gräs.

 

-Det är förstås inte så kul om man trampar på glasbitar när man går barfota, eller om djuren skadar sina fötter. De har ju inga skor. 

 

-Vet du förresten, att det finns en grotta på den här sidan av berget? undrar Manne.

 

-Den har jag inte hört talas om, var då?

 

-Bakom klippan där nere vid den långa krokiga björken. Man måste gå nära för att upptäcka ingången till grottan för det är så mycket ris och buskar ivägen. Öppningen syns inte från älven, så det är nog inte så många som vet om den.

 

-Men hur tar man sig dit? undrar Manfred.

 

-Man kan bara komma dit ner från toppen av berget. Stigen är synlig vid den omkull-blåsta tallen. När man kommer längre ner, så är den lätt att se. Vi kan klättra dit om du vill?

 

-Inte idag i alla fall, mina ben är tunga som bly! Nu tar vi den sista biten, för Blixten sitter nog  och väntar däruppe.

 

När pojkarna vilat, går klättringen lättare. Manfred klättrar först för han har mest bråttom. Han längtar efter Blixten och skyndar sig allt vad han kan. Manne ser bara bakdelen på Manfred när han fräser iväg uppför berget.

 

-Blixten, Blixten! ropar Manfred, så fort han är uppe.

 

-Blixten, Blixten! ekar över hela berget.

 

Manfred försöker igen och igen men utan resultat. Till slut sätter han sig ner på sin tänkarsten och väntar. Det enda ljud han hör är hjärtats bultande slag. Han ropar en sista gång och nu så högt han kan. Nu borde väl räven komma springande, i alla fall?

 

-Är Blixten inte här? pustar Manne, när han äntligen kommer upp till toppen. 

 

-Det verkar inte så, svarar Manfred tyst. Bara han inte skadat sig eller råkat i trubbel?

 

-Äh, Blixten blev nog bara less att vänta och sprang hem igen.

 

-Fast om rävfamiljen hämtat honom, är han ju borta för alltid! snyftar Manfred.

 

-Men då kommer han säkert tillbaka och hälsar på igen. Vi går runt och tittar innan vi går hem. Rätt vad är så dyker han upp igen? Vi kanske hittar spår som kan ge oss en ledtråd?

 

Manfred nickar och så ger dom sig iväg. De går runt berget och ropar, men Blixten syns inte till. Det är öde, tomt och stilla. Ingen Blixten och inga kaniner som hoppar omkring. Inte ens Svarta Fjädern ser dom till. Korpen brukar ju alltid sitta och spana i närheten.  

 

-Var är alla djuren? undrar Manne efter en stund.

 

-Jag går och tänker på samma sak. Jag förstår ingenting!

 

-Djuren kanske är rädda för brandröken och har gömt sig eller flytt någonstans?

 

-Det kan du ha rätt i. Djur känner på sig när det händer farliga saker, precis som vi människor kan göra ibland. Som när jag räddade Blixten, ungefär. Utan att jag behövde tänka, så gjorde jag rätt! 

 

Timmarna går och till slut tar pojkarna sina rullskridskor och går hemåt. Det pirrar i magen på Manfred. Han hoppas att Blixten sprungit hem i förväg och snart kommer rusande mot honom. Han ser allt som i en film. De två kommer springande mot varandra och möts i en yster dans av lycka och kärlek. 

 

Plötsligt väcks Manfred ur sina drömmar:

 

-Men var har ni varit pojkar? Ni skulle varit hemma för länge sen, ropar pappa, när han får syn på grabbarna.. 

 

-Blixten, suckar Manfred. Vi hittar inte Blixten! Har du sett till honom?

 

-Nej han är inte här i alla fall. Han följer ju alltid med dig. Kom så ska jag fixa lite fika, säger pappa och kramar om pojkarna. Man tänker mycket bättre med saft och bullar i magen. 

 

Han förstår att Manfred är orolig för Blixten och försöker trösta så gott det går. Röklukten från kläderna bryr han sig inte om, för först ska magen ha sitt. Sedan går det säkert bättre att berätta historien från början till slut.

 

Pappa sitter tyst och lyssnar. Han säger ingenting utan väntar tålmodigt på att pojkarna ska berätta vad som hänt, det brukar bli bäst så!

 

Manne är den som kommer igång först och Manfred  lägger till lite saker mellan tuggorna. Det tar en bra stund att få med alla detaljer och pappa nickar, hummar och rynkar på ögonbrynen ibland. När pojkarna berättat färdigt så är det pappas tur:

 

-Jag tycker att det var modigt att ta fast tjuven och hjälpa honom så att hunden blev glad igen. Särskilt bra var det att polisen förstod att det var bättre att hjälpa tjuven än att låsa in honom. En mycket klok polis! Att ni räddade fiskaren och djuren på ön var också bra, fast lite våghalsigt förstås. Med lite otur kunde det gått riktigt illa!

 

-Men hur ska vi hitta Blixten? grubblar Manfred.

 

-Ni måste ha tålamod några dagar. Ja vem vet, räven kanske dyker upp av sig självt? Att gå spaningsrundor på Korpberget kan vara en bra ide'. Ropa och titta under varenda buske. Dela upp berget i stora rutor och sök igenom en ruta i taget.Då vet ni säkert att ni har tittat överallt. Ni kan börja med att rita en karta och tänka ut hur ni ska leta. Det får bli ert hemliga uppdrag!

 

Nu blir det en väldig fart på pojkarna. Ett uppdrag är precis vad de behöver. Att det dessutom är hemligt, gör det ännu roligare. Pappa vet precis hur det ska vara, för att det ska bli extra spännande.  

 

-Kom Manne! jag har en plan, säger Manfred och härmar någon film han sett.

 

-Självklart Manfred, härmar Manne!

 

Dom smarta detektiverna Manfred å' Manne springer iväg till Manfreds rum för att smida planer. Dom gör i ordning en karta över Korpberget och ritar rutor, som pappa sagt. 

 

-Självklart! att vi hittar Blixten, säger Manfred tvärsäkert.

 

-Självklart! svarar Manne lika bestämt, som om han vore kung över hela världen.

 

De närmaste dagarna letar pojkarna efter Blixten. Dom söker under granar och tallar, buskar och stenblock, men ingen räv. Inte minsta hårtuss kan de hitta.  

 

Det enda de hittar är massor med skräp som de plockar upp och slänger i stora plastsäckar. Det är burkar och glasbitar, däck och snuskiga tidningar, plastpåsar och rep. Ja till och med en mobiltelefon hittar de bland lingonen i skogen.

                         

 

 

                      

                     

 

 

                                                               

-Att folk kan vara så slarviga! Bara slänga omkring sig så här, muttrar Manfred och knyter ihop en säck.  Djuren trasslar lätt in sig i lösa snören och rep. Sedan sitter de fast och svälter ihjäl.

 

-För att inte tala om allt glas och alla vassa plåtburkar, säger Manne. De är ju hur lätt som helst att skära sig på!

 

Manne knyter ihop den sista säcken och sedan hjälps de åt att bära ner skräpet från berget. Som tur är står det en stor skräpbehållare nere vid hotellet som rymmer alla säckarna. Sedan vilar pojkarna en stund. De säger inte så mycket, men tänker desto mer. För Manfred är det hårt att vara utan sin allra bästa vän.

 

Han funderar hit och dit och till slut säger han:

 

-Vi hittade inte Blixten, men berget blev i alla fall välstädat. Fem stora plastsäckar, det är ju inte klokt vad folk skräpar ner. Men nu måste vi hitta på något annat sätt att hitta Blixten. Vi ändrar ändrar taktik, ungefär som man gör i fotboll. Skjuter höga skott i stället för låga skott, tänker på ett annat sätt!

 

-Men vad skulle det kunna vara för sätt?

 

-Vi sätter upp lite lappar här och där och pratar med folk som vi träffar i närheten. De kan ju ha sett något intressant.

 

-Det har du alldeles rätt i. Någon kan ha sett Blixten utan att tänka på att det var din räv.

 

Innan pojkarna hinner säga något mer, ser de bankdiriktör Gnidig komma gående. Han verkar inte vara på så värst bra humör.

 

-Undan med er småglin! gormar han och sparkar iväg en stor sten. Jag hatar sådana här dagar, det är det värsta jag vet!

 

Manfred och Manne blir lite förskräckta, men Manne frågar i alla fall:

 

-Men vad är det som har hänt?

 

-Datan krånglar på banken, inte en siffra är rätt idag. Folk ringer och klagar hela tiden och jag står inte ut längre!

 

Bankdiriktör Gnidig sätter sig på en sten och är alldeles tyst. Han ser ut att må så dåligt att Manfred tycker synd om honom.

 

-Men kan ni inte köpa nya datorer som inte krånglar så mycket, säger han?

 

-Det blir samma visa varje gång i alla fall! Krångel, krångel, krångel och folk som klagar, klagar, klagar. Hela tiden blir det så! Jag önskar att jag kunde skicka alla datorer i en raket till månen så allt blev som förr. Då var det roligare att vara bankdiriktör, fast vi  tjänade inte lika mycket pengar förstås.

 

-Du kanske skulle behöva tänka på något annat idag. Hjälp oss att hitta Blixten istället för att bråka med datorerna.

 

-Sist jag såg Blixten var när den slog ner i Korpberget, svarar bankdiriktören. Det är det värsta åskoväder jag varit med om ska jag säga och naturligtvis så ”pajade” datan som vanligt. Jag hatar åska och datorer, det är det värsta jag vet!!

 

-Jamen inte den blixten. Jag har en räv som heter Blixten som jag tog hand om samma kväll som du berättar om. Jag hittade honom längst upp på Korpberget.

 

-Men var han inte död?

 

-Det verkade så först, men han piggnade till efter ett tag.

 

-Men var är han nu då, har han försvunnit?

 

-Han försvann spårlöst häromdagen. Vi har letat och letat överallt, men inte ett spår har vi sett!

 

-Men har ni tittat under alla träd och buskar? 

 

-Vi har sökt igenom hela Korpberget och det enda vi hittat är fem säckar skräp. Du kanske behöver en gammal bärbar telefon säger Manfred och visar.

 

-Nej, det behöver jag verkligen inte. Den påminner förresten om min gamla bärbara telefon som jag kastade rakt in i skogen.

 

-Men hur gick det till?

 

-Datorerna på banken krånglade en hel vecka så jag gick till utsikten däruppe för att lugna ner mig ett tag. När solen värmde som bäst ringde telefonen och det var någon som klagade och klagade. Då exploderade jag som en BOMB!! Jag kastade telefonen rakt ut i skogen.

 

-Men vad ska vi göra med den då?

 

-Bygg en Super-truper för sjutton, för jag ska inte ha någon telefon! ALDRIG I LIVET!!

 

-Men vad är en Super-truper?

 

-Äh, det får ni hitta på själva. Nu har vi inte tid med det här tramset längre, vi måste hitta räven i stället. Har ni tittat under trädens rötter och i hålorna i marken? Rävar bor i små lyor som är svåra att upptäcka.

 

-Där letade vi först. Det finns inte en millimeter som vi missat, det är jag säker på!

Bankdiriktör Gnidig har nu glömt alla sina krångliga datorer och nu tänker han så det knakar. Han rynkar pannan så att den ser ut som ett dragspel och töjer på underläppen så att den är minst dubbelt så lång som vanligt.

 

-Jag tror jag vet ett ställe där ni inte letat säger han till slut. Det finns en grotta som är svår att se. Man måste gå upp på toppen av berget och..

 

-hitta den omkull-blåsta tallen där man går ner, fyller Manne i. Hur kunde vi missa grottan? Vi satt ju och spanade in den häromdagen. Vi såg klippan och den  långa krokiga björken när vi satt och vilade i sluttningen. Alla tre skiner upp som solen efter ett åsk-oväder, för nu finns det plötsligt hopp om att hitta Blixten.

 

-Blixten är i grottan säger diriktör Gnidig bestämt. Jag känner det på mig, bara vet det liksom. Skynda på nu grabbar så ger vi järnet.

 

Att ge järnet för bankdiriktören är inte så lätt. Han är lite rund om magen av alla hamburgare han ätit när datan krånglat. Han pustar och stånkar som ett gammalt ånglok, men kämpar ändå på så gott det går uppför den branta stigen. Det dröjer inte länge förrän dom hittar den omkull-blåsta tallen där stigen till grottan finns. Bankdiriktören sätter sig på trädet och tar sig för pannan.

 

-Den här promenaden hade varit lättare för några bilringar sedan skrattar han och klappar sig på magen. Han känner att han behöver vila en stund och därför säger han bestämt:

 

-Jag stannar på vakt här uppe och njuter av utsikten medan ni klättrar ner till grottan. Ni får vissla om ni behöver hjälp där nere. Händer det något farligt här uppe så ylar jag som en varg, skojar han.

 

-Javisst, men vad skulle kunna hända här?

 

-Kan rävar springa bort hur som helst så vet man aldrig så noga. Seså, skynda på nu!

 

Diriktör Gnidig går till Manfreds funderarsten en bit bort medan pojkarna ger sig iväg. Det är den bästa utsikten på hela berget och han sätter sig för att vila i det vackra vädret. Det är första gången han verkligen njuter av den vackra naturen och känner alla härliga dofter som blåser förbi. Han är glad för att slippa allt krångel på banken för en stund och därför tar han ledigt resten av dagen. Solen är varm och han blir dåsig och trött. Det tar inte lång stund förrän han snarkar till och somnar. Bankdiriktör Gnidig tar igen sig efter den jobbiga promenaden upp på Korpberget.

 

Lite längre bort klättrar pojkarna sakta ner mot grottan. De ser sig noga för och går försiktigt men håller ändå på att missa öppningen.

 

-Stopp, vi är framme nu! säger Manfred.

 

-Titta så mycket ris det är framför öppningen, man ser den nästan inte! Hugg i nu, så drar vi bort det värsta.

 

När pojkarna drar i riset så upptäcker de något oväntat. Ris-kvistarna är lösa och lite vissna. Det verkar som om någon velat dölja öppningen och pojkarna blir försiktiga.

 

-Tänk om det ligger ett gammalt lik här inne, säger Manne för att skrämmas lite.

 

-Eller en farlig björn som ligger och lurar? Vi borde kanske ta det lite försiktigt i alla fall.

Manfred och Manne plockar kvist efter kvist och till slut tar de bort den sista för att kunna titta in i grottan.Dom ser ingenting. Det är alldeles mörkt i grottan och ögonen måste få vänja sig en stund.

 

-Hör du Manne? det låter något där inne.

 

Vi borde kanske vissla på diriktör Gnidig?

 

-Äh, det kan väl inte vara så farligt. Jag kryper in en bit och ”kollar”, du kan vänta här ute om du vill. Jag ropar så fort jag ser något intressant.

 

Manne försvinner in i grottan. Han stannar och lyssnar, men det är alldeles tyst. Ögonen vänjer sig så småningom vid det svaga ljuset, men han ser bara en liten bit framför sig. Han bestämmer sig för att gå längre in och håller handen mot den kalla grott-väggen som stöd. Det är stenigt och halkigt så han går mycket försiktigt fram. Dessutom kan det ju finnas någon farlig spricka som han kan bryta benet i.

 

Lite längre in känns det lite otäckt, så Manne bestämmer sig för att vända tillbaka. Då hör han ett ynkligt litet ljud, men det är omöjligt att höra var det kommer ifrån. Han lyssnar, kanske är det bara inbillning? Men så är det där igen, den här gången lite tydligare än förut. Manne känner med fingrarna längs den kala grott-väggen och stöter till slut mot något. Det känns som en låda med nät på. Han trevar med fingrarna tills något blött kittlar hans fingertoppar. Han vågar inte riktigt tro att det är sant, men viskar ändå:

 

-Blixten! Blixten! Är du där?

 

-Till svar får han ett förfärligt oväsen. Att det finns någon i lådan är det ingen tvekan om. Men är det verkligen räven som väsnas? 

 

-Blixten, det är du! säger han när han förstår vem det är. Men vem har stängt in dig i den här hemska lådan i mörkret? Stackars, stackars Blixten! Nu ska du snart slippa ut, det lovar jag. Jag tar ut dig med detsamma!

 

Manne hugger tag i lådan och vänder sig om för att gå, men någonting hejdar honom.

 

-Det kan väl inte vara fler djur härinne? tänker han och  lägger handen på... nästa bur, och nästa, och nästa!!

 

-Vilka nedrans djurplågare! skriker han så att det ekar minst hundra gånger i grottan.

 

-Kom ut nu! ropar Manfred. Vi hämtar ficklampor så ser vi bättre. Skynda dig!

 

-Ja, jag kommer, jag kommer! Jag har hittat Blixten och alla dom andra djuren också!

 

-Skynda dig, skynda dig ut! får han till svar.

 

Manne är så ivrig att han håller på att spricka men tar ändå exakt samma väg tillbaka. Han tar det så lugnt som det bara går. Det är lite lättare att gå nu, när han ser ljuset från grott-öppningen. Buren med Blixten har han i ett stadigt grepp i ena handen där han går längs grottväggen.