Vid björnens vik, del fyra.

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:38

Manfred ligger still och deppar i sin sovsäck, men så kittlar det till på samma ställe som förut. Han skruvar lite på sig, för nu förstår han att det är Blixten som kittlar honom med sin spetsiga nos.

-Din lille stackare, du frös förstås och så kröp du ner i min sovsäck. Eller var du kanske rädd efter allt du varit med om?

Räven viker sina öron framåt, som om den lyssnar på vad pojken säger. Sedan kurar den ihop sig så nära som det går.

-Nu behöver du inte vara rädd längre, säger Manfred och stryker Blixten över pälsen. Jag lovar att jag ska ta hand om dig och lära dig en massa roliga saker. Vänta bara, så ska du få se!

De ligger och myser i sovsäcken, men till slut är det dags att vakna.

-Här har ni morgonfika era sjusovare, säger mamma och kommer ut med lite morgonfika.

-Så gott det luktar! Rostat bröd, ost och choklad. Jag är jättehungrig! Vill du smaka lite Blixten?

Räven luktar på brödet och osten, men verkar inte alls hungrig. Mamma frestar med lite korv, fast det lyckas inte heller. Nu blir Manfred orolig.

-Vi kanske skulle gå och fiska lite abborrar nere vid järnvägsbron, tycker du om abborrar Blixten?

-Det tror jag är en bra ide, säger mamma. Jag tror att rävar gillar fisk. Det är jag ganska säker på!

Manfred känner sig lite bättre till mods och går och hämtar metspö och mask.

-Kom nu lilla vän, så ska jag fixa lite godbitar till dig! Du kommer att bli så mätt att du nästan spricker. Man behöver mat om man ska bli frisk. Jag sätter lite mask på kroken, så ska du se att det ordnar sig.

Till en början nappar det inte så bra, men det tar sig efter en stund. Manfred får fem fina abborrar, men Blixten verkar inte ett dugg intresserad. Räven ser bara vissen ut och har inte alls någon aptit. Det verkar lönlöst att försöka mata Blixten och efter en stund ger Manfred upp.

Plötsligt tittar ett litet huvud upp bakom en sten. Det är en mink som känner lukten av fiskarna och är sugen på en liten smakbit.

-Du är nog lite hungrig, viskar pojken försiktigt, för att inte skrämma iväg minken. Jag gör en hinderbana så får vi se hur många abborrar du kan ta. Du får vänta en stund så ska jag ordna lite grejer!

Manfred sätter den första abborren på en sten, en decimeter ovanför marken. Det är första hindret.

Nummer två sätter han på en spetsig kvist, två decimeter ovanför marken. Det är andra hindret.

Den tredje abborren sätter han längst upp på en bräda som lutar väldigt kraftigt. Det är hinder nummer tre.

Nummer fyra får sitta på en smal, smal kvist och femman sätter han på stortån på sig själv. Det är det sista och allra svåraste hindret.

Blixten tittar på, när pojken gör sin hinderbana. Räven verkar intresserad, men undrar nog vad som ska hända?

-Jag tror inte att vi ska behöva vänta särskilt länge säger Manfred till Blixten, för minken verkar jätte-hungrig. Ja titta, nu kommer den!

Först rynkar den lite misstänksamt på nosen, men tar sedan ettan lekande lätt. Den smyger bara runt stenen och nappar åt sig fisken i ett nafs.

-Ett poäng till dig! skrattar pojken och har väldigt svårt att sitta still.

Tvåan går också bra. Med ett perfekt hopp tar minken fisken från kvisten och så är saken klar.Två poäng till Minken!

Brädan är lite knepigare. Minken balanserar så gott det går, fast brädan vickar och har sig. Men till slut och med lite tur så klarar Minken även den. Tre poäng!

Kvisten är lätt. Minken skakar bara lite på den, så att abborren ramlar ner i gapet.Fyra poäng!

Nu sitter Manfred alldeles stilla och väntar. Minken tittar på Manfred och Manfred tittar på minken. Han vågar inte blinka ens! Det är olidligt spännande!

-Vad tror du Blixten? ska minken överleva min fotsvett och lyckas ta fisken från min stortå? Eller dör den av lukten innan den ens är i närheten?

Tiden står alldeles stilla!

Manfred sitter alldeles stilla!

Minken är alldeles stilla!

Fisken ligger alldeles stilla!

Manfred håller på att svimma, för han har inte andats på en jättelång stund.

-Nu måste Minken komma annars dör jag, tänker han. Det här är det plågsammaste jag varit med om!

Försiktigt, försiktigt börjar minken röra på sig mot Manfreds stortå. Den rynkar lite på näsan och kommer närmare och närmare. Manfred känner hur morrhåren kittlar först på lilltån, sedan på de andra tårna och till slut står den vid stortån. Pojken håller på att explodera för det kittlar så förskräckligt och minken...den bara stirrar!

Kanske funderar den på om den ska bita tag i stortån eller den stackars abborren? Eller håller den kanske på att förgiftas av Manfreds hemska fotsvett?

Ingen har räknat med Blixten. Som en raket störtar han fram och snor åt sig abborren mitt framför näsan på den förvånade minken, som i sin tur missar fisken och biter ett rejält tag i pojkens stortå istället.

-AJJJJJJJ! vrålar Manfred och rycker åt sig benet. Kan du inte se skillnad på en stortå och en abborre din, din, mink-huligan?

Medan pojken skriker och väsnas, passar minken på att smita iväg. Blixten sitter stolt med abborren i munnen, medan Manfred klämmer och känner på sin onda tå. Räven tuggar lite försiktigt på abborren och äter sedan upp den med god aptit.

-Duktig räv, duktig räv, ät dig mätt nu! säger Manfred och klappar om Blixten. Tänk att minken klarade hinderbanan och till och med fotsvetten. Att den överlevde, fast jag inte tvättat tårna på flera dagar.

Manfred och Blixten går ofta upp på Korpberget de närmaste dagarna och leker. En dag hittar de på en massa roliga saker. Manfred lär Blixten att rulla runt, hoppa på bakbenen, balansera på smala stockar och mycket annat. Dom tränar och tränar, men ibland sätter dom sig på tänkar-stenen och bara njuter av utsikten.

Då märker Manfred att Blixten funderar på något annat. Det är nog familjen han saknar. Kanske hoppas han att de ska dyka upp igen och ta honom med sig? Därför klappar han om Blixten lite extra, för att trösta, så gått det nu går.

Pojken är glad att rävungen äter så bra, men förstår att det är viktigt att lära Blixten söka egen mat. Om familjen kommer tillbaka och hämtar rävungen, så måste den klara sig själv. Då är det ingen som serverar fisk, köttbullar eller andra godsaker. Rävar måste jaga och söka sin egen föda för att kunnna överleva, det vet Manfred.

-Du Blixten, jag har sett på TV hur rävar jagar möss. Titta här ska du få se!

Manfred gömmer några av Blixtens favoritgodis i en grästuva och ställer sig på alla fyra, som en räv.

-Först förstår du, så vrider man på huvudet för att lyssna var musen är, så här! Då hör man jättebra, eller hur?

Räven tittar undrande på pojken och tror att det är en ny lek, så den gör precis som Manfred vill.

-Bravo Blixten, du fattar precis! Sen hoppar man upp i luften och sätter ner framtassarna på musen. ”Kolla” nu, så visar jag!

Manfred visar och räven lär sig snabbt. Den gör precis likadant, hoppar upp i luften och dyker ner på sitt byte och när Manfred nosar fram Blixtens favoritgodis ur en tuva, hoppar räven runt, runt, av lycka.

Till slut leker dom Blixtens favoritlek, hämta pinne. Manfred kastar allt vad han kan och räven letar rätt på pinnen. Sedan springer den tillbaka till Manfred, som får kasta igen, igen och igen, åt olika håll, tills han inte orkar mer.

-Det här är en bra lek, förstår du, så att du ska lära dig att jaga ett byte. Du är en duktig liten räv, säger Manfred och försöker dra räven i svansen. Men räven är mycket snabbare och biter sig fast i pojkens byxben. Den drar så hårt den bara kan och till slut drattar Manfred på ändan. Sen tumlar dom runt, runt, så dammet bara yr.

-Det här är livet tänker Manfred och suckar. Att få vara ute i den fina naturen varje dag och ha en liten kompis att bry sig om.