Manfred rusar fram till muggen på sin "tänkarsten" och tittar.

-Den är ju nästan tom! Det var som sjutton!

Varsågod, VARSÅGOD! Svarta Fjädern ropar Manfred så högt han kan, mitt i det värsta bullret.

Han lyssnar spänt och men får inget svar. Nu kommer stora otäcka regndroppar, så Manfred slänger ner sina saker i ryggsäcken och rusar iväg mot träd-dungen lite längre bort. Han kryper ihop under det tätaste grenarna och tittar sig omkring. Först ser han ingenting, men efter en stund skymtar han något där inne bland träden. Något mörkt och ganska stort. Han kryper lite närmare och ser att det är en liten stuga.

-Den gamle mannen och hans stuga, tänker Manfred. Kan det vara stugan som han bodde i?

Han smyger sig närmare och tittar försiktigt in genom det lilla fönstret.

-Det ser inte ut att ha bott någon här på många år, jag undrar om stugan är låst?

Manfred sätter handen på dörrhandtaget. Han hör sitt hjärta bulta när han försiktigt försöker öppna dörren. Den gnäller och knarrar lite först men glider sedan upp. Manfred tittar in i stugan.

Vid det lilla fönstret finns ett litet bord och en stol. En säng har sin plats vid den bortre delen av rummet och en gammal dammig matta liggger mitt på golvet. Manfred som är ordentligt blöt vid det här laget, går sakta in i stugan. Han tror kanske att den gamle mannen ska hoppa fram ur någon vrå, men allt verkar lugnt. Stugan är inte använd på många år av allt damm att döma.

När han vant sig vid det svaga ljuset så ser han ett ljus på bordet. Pappa brukar ju alltid säga att man ska ha en ask tändstickor i ryggsäcken, så det är bara att titta i den lilla fickan på sidan av den. Där ska också finnas en kniv och en bit chokladkaka.

Pojken sticker ner handen och hittar mycket riktigt tändstickor och en kniv. Han tänder ljuset och stänger dörren. Det fladdrande ljuset och åskan där ute gör det hela lite spöklikt. Manfred kurar ihop sig på sängen och hoppas att ovädret snart ska dra förbi. Han öppnar fönstret på glänt för att få in lite frisk luft.

-Nu skulle Manne varit här, då skulle vi berättat våra värsta spökhistorier, tänker Manfred.

En kvist gnager och skrapar mot huset när det blåser och det låter precis som ett spöke som stryker omkring.

-Man borde kanske äta något medan man väntar så känner man sig lite varmare. Undrar vart Svarta Fjädern tog vägen i det hemska ovädret?

Han spanar ut genom fönstret för att se om fågeln sitter där någonstans, men den har nog hittat ett bättre ställe att söka skydd på. Det blixtrar och smäller nästan samtidigt när ovädret dundrar på över Korpberget. Regnet vräker ner och det är ett förfärligt oväsen när regnet smattrar mot taket.

-Ta hand om räven vid stenen, vid stenen, vid stenen, kraxar någon därute  stormen.

-Svarta fjädern! Det måste vara svarta fjädern som vill hjälpa någon stackare som råkat illa ut. Men vilken sten och vilken räv?

Manfred tänker så det knakar. Han förstår att det är en räv som har råkat illa ut och behöver hjälp. Troligen har väl åskan slagit ner i närheten. Då är det bråttom, det gäller att skynda sig!  Men vilken sten är det? Hur ska man kunna veta det?

-Stenen? stenen på toppen! Kan det vara den som korpen kraxar om? Bästa platsen på hela berget, där jag brukar sitta och tänka på spännande saker.

Manfred spanar ut genom fönstret. Det regnar alldeles förskräckligt och han behöver en regnkappa som skydd mot regnet. Han rotar runt i ryggsäcken och hittar till slut det han letar efter. En gång när han skulle på skolutflykt så packade pappa ner en genomskinlig engångs-regnkappa som ser ut som ett litet fodral. På utsidan av fodralet sitter en tryckknapp som man kan knäppa upp. Sedan vecklar man ut paketet och sim-sala-bim så har man sin regnkappa.

-Den håller nog för en gång, fast den verkar tunn! Bäst att ta det försiktigt i regnet så man inte faller och slår sig. Jag måste försöka hjälpa räven, för om den är skadad så är det bråttom!

Manfred öppnar dörren och skyndar sig iväg ut i regnet. Det är slipprigt och halt men han tar sig fram i alla fall.När han närmar sig stenen så ser han att det ligger något där. I det hällande regnet liknar det mest en trasa, men när han kommer närmare så ser han att det är en liten rävunge som är alldeles genomblöt.

-Blixten slog ner, blixten slog ner, hör han från den stora tallen. Lilla räven klarade sig, klarade sig!

Manfred rör lite försiktigt vid rävungen, men den ligger alldeles stilla. Det verkar nästan som den sover, tänk om den är död?

-Jag bär den till kojan och försöka värma den med min kropp. Det är för långt och för farligt att gå ända hem i det här ovädret.

Manfred bestämmer sig och tar försiktigt upp den lilla räven. Den är alldeles mjuk och alldeles tyst. Inte en enda muskel är spänd i hela kroppen. Pojken bär räven så försiktigt han kan mot den lilla stugan längre bort på berget.

-Du har råkat ut för blixten, så Blixten får du heta. Snälla Blixten vakna nu, säger Manfred och drar honom närmare till sig. Hoppas att du klarar dig så kan du bli min kompis, viskar han i rävens öra.

Det går bra att hitta tillbaka till stugan nu när ljuset är tänt och lyser upp det lilla fönstret. Han öppnar dörren med foten och bär försiktigt in den lilla rävungen. Under sängen i stugan hittar Manfred en gammal filt. Han lägger räven mot sitt bröst och lindar in sig själv och räven till ett litet paket.

-Nu ska du få det varmt och skönt din lille stackare säger han ömt till det lilla knytet. Sedan kanske vi hittar lite mat i min ryggsäck när du vaknar.

Den gamla filten luktar unket, men är så varm och skön att Manfred somnar. Räven känner sig hemma under filten, för det påminner om lyan där den haft det varmt och skönt tillsammans med sin mamma. Pojken rör sig ibland i sömnen, men det gör inget. De sover tillsammans som om de varit vänner i många år.

Så slutar det plötsligt att regna och den lilla rävungen vaknar först. Den luktar lite försiktigt på Manfred men blir inte rädd. Den känner på sig att pojken är en vän men förstår ju inte vad som hänt. Den luktar försiktigt i Manfreds armhåla och sedan på nästippen. Pojken fnissar till och vaknar. 

-Men hej på dig Blixten, har du vaknat nu? Är du hungrig?

Blixten tittar med sina stora ögon och slickar sedan Manfred på näsan. Räven är fortfarande inte rädd, så Manfred bjuder på lite smörgås.

-Titta så gott, säger han och tar en liten tugga.

Blixten nafsar lite försiktigt på smörgåsen och äter sedan uppp den. 

-Såja, duktig räv! Du får mer, när jag ser att du mår riktigt bra.

Han lägger sin hand på rävens nos och känner att den är lite varm. Hundar som har varm nos är inte riktigt friska, säger mamma. Kanske är det så med rävar också? Solen börjar titta fram så smått och det ljusnar betydligt på himlen. Ljuset i glaset har brunnit ner och slocknat.

-Ska vi gå ut och titta på vädret lille vän, säger Manfred och sätter ner Blixten på golvet. Räven gör ett litet hopp, som för att testa om benen är hela. Sedan tassar den ut, men stannar utanför kojan. Den tittar på pojken som om den ville säga:

-Men kom då, vad väntar du på?

Tillsammans vandrar dom tillbaka till stora stenen på toppen av berget. Kanske finns det något spår efter den övriga rävfamiljen? Med lite tur, så kan dom ha klartat sig och kommer  springande. De sätter sig och väntar en stund, men inga rävar syns till. Det är alldeles tyst och stilla.

-Jag måste gå hem nu för mamma och pappa är nog lite oroliga vid det här laget. Vad ska jag göra med dig då Blixten? Ska du följa med mig hem? Tänk om din familj dyker upp och så är du inte här! Men dom känner väl lukten av dig och kommer och hämtar dig i så fall. Vi kan ju sova under bron i våra sovsäckar, där hittar dom dig säkert.

Manfred knallar iväg och sneglar bakåt för att se om räven vill följa med, men den sitter bara där och verkar alldeles övergiven.

-Men kom då Blixten! du kan ju inte stanna här. Vi gör det lite mysigt i sovsäcken i natt, så ska du se att det känns bättre i morgon. 

Räven ser genast lite gladare ut . Den gör några små hopp, som för att visa att det var ett bra förslag. Så ger dom sig iväg nedför berget, pojken först och räven tätt efter. Svarta Fjädern på stortallens topp tittar på de två och kraxar nöjt:

-Det är helt OK, helt OK!

På kvällen gör Manfred det så mysigt han kan under bron. Han lägger liggunderlag på marken och två rejäla sovsäckar ovanpå. Blixten ligger och tittar på och undrar vad som ska hända och när allt är klart, så stoppar Manfred försiktigt ner den lilla räven i den ena sovsäcken. Själv kryper han ner i den andra.

-Sov så gott nu, säger han och stoppar om räven. Kanske kommer någon från din familj och hälsar på i natt. Fast vi vet förstås inte hur de klarat sig i det hemska ovädret. 

Pojken somnar på direkten, men Blixten sover inte så bra. Räven ligger och tänker på ovädret och undrar förstås var rävfamiljen tog vägen. Kanske blev han lämnad för att dom trodde han var död?

Blixten darrar lite, men inte av kyla utan av rädsla. Han känner sig ensam, men det märker inte Manfred. Han sover som en stock i sin sovsäck. När man är ute hela dagarna så blir man faktiskt ganska trött på kvällen.

Nästa morgon vaknar Manfred när solen tittar fram mellan trädtopparna. Han ser på sovsäcken bredvid, men Blixten ser han inte till.

-Då hitttade rävfamiljen honom i alla fall, viskar han tyst för sig själv.

Först blir Manfred glad, men så kryper det fram en liten tår i ögonvrån. Att rävungen är borta gör honom faktiskt lite ledsen. Ja tänk vilka konster han skulle kunna lära Blixten, fast nu är han nog borta för alltid? Plötsligt kittlar det till i nacken och han hoppas förstås att det är Blixten. Fast det är nog bara en fjäder från sovsäcken, tänker Manfred och bryr inte ens om att titta.

-Jag kommer att sakna dig mycket, mycket din lilla krabat. Men lycka till i alla fall, vi kanske ses någon gång, snyftar han tyst för sig själv...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...