Vid björnens vik, del nio.

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:03

-Läst och läst, fnissar Manfred. En bok var det i alla fall. Om du gör som jag säger, så blir det säkert bra.

Samtidigt håller fiskaren på att undersöka sittplatsen, där de andra djuren gömmer sig. Han vågar inte sticka in handen, utan lockar med några brödbitar.

-Kryp fram nu och visa vilka ni är! Här får ni lite bröd av mig!

Först är det alldeles tyst, men efter en stund skymtar han en brun nos...och sedan vips! så är brödbitarna borta.

-Det är ekorrar, jublar fiskaren. Vad kvicka dom är!

-Har dom några skador? undrar Manfred.

-Inte med den hastigheten. Dom är snabbare än Blixten!

-Blixten ja! Han är ju uppe på Korpberget, så det är nog bäst att skynda sig iväg. Så här länge har han aldrig varit ensam. Bara det inte hänt honom något, säger Manfred oroligt.

-Mitt flygplan har ju störtat, så jag tar hand om kaninerna och kokar det magiska vattnet, säger Krille. Morgon och kväll i fem dagar ska väl gå bra, hoppas bara att kaninerna gillar mitt hopkok.

-Kom upp på Korpberget när de mår bra igen. Där finns det andra kaniner och många fina hålor där de kan bygga bo. Det kanske är en pojke och en flicka och då lär det snart bli flera kaniner.

-Och jag har tappat bort mitt fiskespö, så jag tar hand om ekorrarna, säger fiskaren. Jag gör som i sagan om Hans och Greta, strör ut en lång rad med brödbitar längst stigen upp mot Korpberget. Det går säkert bra.

För Krille och fiskaren verkar flygplan och fiskespö inte så viktigt längre. Nu har de andra saker att tänka på. Krille sitter och pratar med sina kaniner och ger dom lite blad att tugga på.

-Ni ska få smaskiga morötter när vi kommer hem, det lovar jag! Ni är väl hungriga mina små gullepluttar, gullar han.

-Kom fram nu, så ska ni få smaka det godaste bröd som finns i hela världen! lockar fiskaren. Det är bakat för kungar och presidenter, så ta en tugga innan brödet tar slut.Det blir långbord upp till Korpberget, men vänta inte för länge bara. Det är många gäster som vill smaka på godsakerna, så passa på.

-Kom Manfred, vi måste skynda oss iväg! Krille och fiskaren kommer att gulla med djuren hela kvällen, det är jag säker på.

-Ja är dom inte söta, de små gullepluttarna, fnissar Manne.

Pojkarna drar på sig sina skor och tar en genväg upp till berget. Rullskridskorna knyter dom i en knut och hänger över axeln. Stigen går bra att se vid älven, men blir smalare en bit upp. Ibland syns den inte alls utan pojkarna får gissa var den går. De får krypa under träd och klättra runt stenar för att ta sig fram. Till slut är dom så anfådda att dom sätter sig för att vila på var sin stubbe.

Utsikten är vacker, där de sitter halv-vägs upp på berget. Dom ser att elden borta på ön håller på att slockna och att några båtar är på väg dit ut.

-Det är väl brandkåren som ska ”kolla” vad som hänt, tror Manfred.

-Det har du nog rätt i, men de kan ju ingenting göra. Allt har ju brunnit upp, eller ner om du så vill. Som tur är så kan elden inte sprida sig eftersom ön ligger mitt i älven. Tror du att det var planet som orsakade branden?

-Det är jag inte så säker på. Ibland slarvar folk med eldar och kastar fimpar omkring sig. Glas-flaskor är också farliga när de ligger i solen. Krossat glas blir som ett brännglas och kan tända eld på torrt gräs.

-Det är förstås inte så kul om man trampar på glasbitar när man går barfota, eller om djuren skadar sina fötter. De har ju inga skor.

-Vet du förresten, att det finns en grotta på den här sidan av berget? undrar Manne.

-Den har jag inte hört talas om, var då?

-Bakom klippan där nere vid den långa krokiga björken. Man måste gå nära för att upptäcka ingången till grottan för det är så mycket ris och buskar ivägen. Öppningen syns inte från älven, så det är nog inte så många som vet om den.

-Men hur tar man sig dit? undrar Manfred.

-Man kan bara komma dit ner från toppen av berget. Stigen är synlig vid den omkull-blåsta tallen. När man kommer längre ner, så är den lätt att se. Vi kan klättra dit om du vill?

-Inte idag i alla fall, mina ben är tunga som bly! Nu tar vi den sista biten, för Blixten sitter nog och väntar däruppe.

När pojkarna vilat, går klättringen lättare. Manfred klättrar först för han har mest bråttom. Han längtar efter Blixten och skyndar sig allt vad han kan. Manne ser bara bakdelen på Manfred när han fräser iväg uppför berget.

-Blixten, Blixten! ropar Manfred, så fort han är uppe.

-Blixten, Blixten! ekar över hela berget.

Manfred försöker igen och igen men utan resultat. Till slut sätter han sig ner på sin tänkarsten och väntar. Det enda ljud han hör är hjärtats bultande slag. Han ropar en sista gång och nu så högt han kan. Nu borde väl räven komma springande, i alla fall?

-Är Blixten inte här? pustar Manne, när han äntligen kommer upp till toppen.

-Det verkar inte så, svarar Manfred tyst. Bara han inte skadat sig eller råkat i trubbel?

-Äh, Blixten blev nog bara less att vänta och sprang hem igen.

-Fast om rävfamiljen hämtat honom, är han ju borta för alltid! snyftar Manfred.

-Men då kommer han säkert tillbaka och hälsar på igen. Vi går runt och tittar innan vi går hem. Rätt vad är så dyker han upp igen? Vi kanske hittar spår som kan ge oss en ledtråd?

Manfred nickar och så ger dom sig iväg. De går runt berget och ropar, men Blixten syns inte till. Det är öde, tomt och stilla. Ingen Blixten och inga kaniner som hoppar omkring. Inte ens Svarta Fjädern ser dom till. Korpen brukar ju alltid sitta och spana i närheten.

-Var är alla djuren? undrar Manne efter en stund.

-Jag går och tänker på samma sak. Jag förstår ingenting!

-Djuren kanske är rädda för brandröken och har gömt sig eller flytt någonstans?

-Det kan du ha rätt i. Djur känner på sig när det händer farliga saker, precis som vi människor kan göra ibland. Som när jag räddade Blixten, ungefär. Utan att jag behövde tänka, så gjorde jag rätt!

Timmarna går och till slut tar pojkarna sina rullskridskor och går hemåt. Det pirrar i magen på Manfred. Han hoppas att Blixten sprungit hem i förväg och snart kommer rusande mot honom. Han ser allt som i en film. De två kommer springande mot varandra och möts i en yster dans av lycka och kärlek.

Plötsligt väcks Manfred ur sina drömmar:

-Men var har ni varit pojkar? Ni skulle varit hemma för länge sen, ropar pappa, när han får syn på grabbarna..

-Blixten, suckar Manfred. Vi hittar inte Blixten! Har du sett till honom?

-Nej han är inte här i alla fall. Han följer ju alltid med dig. Kom så ska jag fixa lite fika, säger pappa och kramar om pojkarna. Man tänker mycket bättre med saft och bullar i magen.

Han förstår att Manfred är orolig för Blixten och försöker trösta så gott det går. Röklukten från kläderna bryr han sig inte om, för först ska magen ha sitt. Sedan går det säkert bättre att berätta historien från början till slut.

Pappa sitter tyst och lyssnar. Han säger ingenting utan väntar tålmodigt på att pojkarna ska berätta vad som hänt, det brukar bli bäst så!

Manne är den som kommer igång först och Manfred lägger till lite saker mellan tuggorna. Det tar en bra stund att få med alla detaljer och pappa nickar, hummar och rynkar på ögonbrynen ibland. När pojkarna berättat färdigt så är det pappas tur:

-Jag tycker att det var modigt att ta fast tjuven och hjälpa honom så att hunden blev glad igen. Särskilt bra var det att polisen förstod att det var bättre att hjälpa tjuven än att låsa in honom. En mycket klok polis! Att ni räddade fiskaren och djuren på ön var också bra, fast lite våghalsigt förstås. Med lite otur kunde det gått riktigt illa!

-Men hur ska vi hitta Blixten? grubblar Manfred.

-Ni måste ha tålamod några dagar. Ja vem vet, räven kanske dyker upp av sig självt? Att gå spaningsrundor på Korpberget kan vara en bra ide'. Ropa och titta under varenda buske. Dela upp berget i stora rutor och sök igenom en ruta i taget.Då vet ni säkert att ni har tittat överallt. Ni kan börja med att rita en karta och tänka ut hur ni ska leta. Det får bli ert hemliga uppdrag!

Nu blir det en väldig fart på pojkarna. Ett uppdrag är precis vad de behöver. Att det dessutom är hemligt, gör det ännu roligare. Pappa vet precis hur det ska vara, för att det ska bli extra spännande.

-Kom Manne! jag har en plan, säger Manfred och härmar någon film han sett.

-Självklart Manfred, härmar Manne!

Dom smarta detektiverna Manfred å' Manne springer iväg till Manfreds rum för att smida planer. Dom gör i ordning en karta över Korpberget och ritar rutor, som pappa sagt.

-Självklart! att vi hittar Blixten, säger Manfred tvärsäkert.

-Självklart! svarar Manne lika bestämt, som om han vore kung över hela världen.

De närmaste dagarna letar pojkarna efter Blixten. Dom söker under granar och tallar, buskar och stenblock, men ingen räv. Inte minsta hårtuss kan de hitta.

Det enda de hittar är massor med skräp som de plockar upp och slänger i stora plastsäckar. Det är burkar och glasbitar, däck och snuskiga tidningar, plastpåsar och rep. Ja till och med en mobiltelefon hittar de bland lingonen i skogen.