Orions Blogg

Alla inlägg under maj 2015

Av Orion Stork - 31 maj 2015 22:31


Pojkarna stannar tvärt och tittar upp mot Korpbergets topp och där, i högsta tallen, vilar en stor svart skugga.  Men är det verkligen Svarta Fjädern som sitter där och spanar ut över Björnsvik?



Utan ett ord gör pojkarna var sin rivstart. De rusar upp till toppen och klarar alla hoppen, utan att slå sig...i lilla knoppen. De stönar, frustar och pustar som små ånglok, när de äntligen kommer upp på berget.

 

-Svarta fjädern är du där? ropar Manfred, så snart han kan andas lite lugnare igen.

 

-Ja, jag är här. Jag sitter på vanliga stället och spanar ut över Björnsvik som jag brukar. Värst vad ni verkar ha bråttom idag.

 

-Vi har väntat på dig varje dag och tittat efter abborrarna minst tusen gånger. Tills slut trodde vi inte att du skulle komma, förklarar Manne.

 

-Man måste ha lite tålamod ibland. Nu är jag här i alla fall. Jag ser att allt är som det ska här i Björnsvik. Ni klarar era uppgifter på ett fint sätt och det blir fler och fler som är intresserade av ert arbete.

 

-Men framtiden, vi vill till framtiden! Det är det enda vi pratar om. Ska vi prata hela dagen eller åka någon gång undrar Manne?

 

-Javisst, sätt er på Manfreds tänkarsten så ska jag berätta hur ni ska göra. 

 

Pojkarna är snabbt på plats och väntar spänt på vad Svarta Fjädern ska säga.

 

-Gör nu precis som jag säger. Jag är med er hela tiden, så ni behöver inte vara oroliga. Det kommer att pirra ordentligt i magen, men det ska det göra. Vi färdas långt på kort tid, så det kommer att gå undan. Ta nu tag i varandras händer och blunda. Räkna högt till hundra och när ni är klara så sitter ni på samma sten, fast hundra år framåt i tiden. När vi är framme så ska jag ta er med på en flygtur innan folket i Björnsvik vaknar. Ni kan börja räkna nu.

 

Utan att minsta tveka börjar pojkarna räkna tillsammans.Ett, två, tre, fyra, fem, sex.......

Från början känner de ingenting, men efter en stund börjar det kittla i magen. Det är som att åka hiss fast tusen gånger snabbare. Manfred och Manne håller hårt i varandras händer och blundar. Hjärtat bultar i turbo fart, men de räknar beslutsamt vidare...

 

 .....92,93,94,95,96,97,98,99........100 !!!

 

Pojkarna känner att farten bromsas upp och landningen blir mjuk.

 

-Nu kan ni titta, säger Svarta Fjädern. Ni är framme nu.

 

Pojkarna sitter tysta en lång stund. De ser sig noga omkring, som om de vill vara säkra på att inte missa något. Manne tittar länge och verkar förvånad.

 

-Men det är ju faktiskt ganska likt. Älven rinner förbi precis som förr. Bron och hotellet är på samma plats och en del hus går faktiskt att känna igen.

 

Manfred säger inte så mycket, men blir glad när han upptäcker det lilla huset på Korpbergets topp. Man byggde förstås ett nytt, när det gamla ruttnat bort.

 

-Ja det är ju faktiskt ganska likt säger han till sist och verkar nöjd med det han ser. Jag var rädd att Björnsvik skulle vara så förändrat, att man inte skulle känna igen sig. Vad fint det är!

 

-Vi tar en flygtur så ser ni lite bättre. Vi får prata när vi kommer tillbaka, för det är säkert en del saker som ni undrar över.

 

-Men vi kan inte flyga, säger Manfred oroligt.

 

-Man kan väl lära sig. Det kan väl inte vara så farligt, tycker Manne. Det här vill jag inte missa! Tänk att kunna flyga som stålmannen, vilken super-grej!

 

-Då ska jag lära er hur det ska gå till. Håll händerna rakt upp i luften när ni vill flyga. Ska ni flyga efter mig så tänker ni bara, flyg efter Svarta Fjädern. Vill ni flyga på egen hand, så tänk hur ni vill flyga så händer det bara. Vill ni flyga uppåt så tänker ni uppåt. Vill ni landa på Korpberget så tänker ni...landa på Korpberget. Svårare än så är det faktiskt inte.

 

-Vad väntar vi på? Nu ger vi järnet! flämtar Manne och spänner kroppen så den blir stel som en glasspinne.

 

-Jag flyger nog med dig, viskar Manfred till Svarta Fjädern. Du kan väl titta bakåt så jag hinner med?

 

-Det lovar jag. Det kan inte hända något farligt, men ta det lugnt i början i alla fall. Kom ihåg att tänka hur ni vill flyga.

 

Alla tre står bredvid varandra och lyfter sina händer. I ett huj ser de bara fötterna på Manne som startar i raketfart.  

 

-Ojdå, han for rakt ut i rymden, fnissar Manfred. Det är nog bäst att vi väntar, tills han kommer tillbaka.

 

Några sekunder senare, landar Manne med ett Ssvvooosch!

 

-Jag tryckte visst lite för hårt på gas-pedalen, verkar det som. Jag var halv-vägs till månen innan jag kom på hur jag skulle tänka. Det var nog inte så smart att tänka full gas uppåt, när jag skulle starta? 

 

Nästa försök går bättre. Pojkarna flyger i plog på var sin sida om Svarta Fjädern. De ser fina hus och gröna parker, stora berg och vackra sjöar. Älven rinner som alltid lugn och vacker där nere. Det är lummigt och fint med mäktig grönska och luften känns frisk och skön.

 

Pojkarna tar sig några egna extra-rundor och landar till slut på Korpbergets topp. De sitter tysta och bara njuter av den fina utsikten. Fåglarna spelar upp sin morgon-konsert och insekterna surrar omkring. Björnsvik håller på att vakna, när de första solstrålarna tittar fram.

 

-Men det är något som inte stämmer, säger Manne.

 

-Det har du rätt i. Jag ser några konstiga bilar som rör på sig, men hör inte ett ljud. Det borde ju bullra lite i alla fall?

 

-Kommer ni ihåg när jag lärde er flyga. Ni tänkte bara på hur ni skulle flyga, så gick det av sig självt. Så fungerar bilarna också. Man sätter sig i bilen och tänker på vart man vill åka. Sedan bestämmer bilen vilken väg som är bra och hur fort det ska gå. Föraren kan lugnt luta sig tillbaka och njuta av den trevliga färden. Bilarna saknar hjul och glider fram på jordens eget kraftfält.

 

-Men hur är det möjligt, stönar Manne.

 

-Folket som lever i den här tiden har upptäckt människans starka tankar. Ni ser vad fint det är i Björnsvik. Hur tror ni att det gått till?

 

-Alla vill väl att det ska vara fint här förstås, tror Manne.

 

-Det är precis rätt. Alla människor tänker starka tankar och då är det viktigt att det är bra tankar. Hur tror ni det skulle sett ut om människorna tänkt tvärtom.

 

-Jättefult så klart, säger pojkarna samtidigt. Usch vad hemskt!

 

- Tänk vilken jättekraft det blir när alla människor tänker bra saker tillsammans. Det har folket i den här tiden förstått. Ingen vill jobba i en fabrik som släpper ut farliga gifter och då blir det ingen fabrik. Först trodde man inte att det skulle gå att bygga en bil som styrs av tanken, men det gick till slut. Människans tanke är jättestark!

 

-Men släpper bilarna inte ut farliga avgaser då? undrar Manne.

 

-Nej inte det minsta. Det släpps nästan inte ut några farliga saker alls från bilar och fabriker. De har fönster av ädla kristaller som tar vara på solens energi och laddar en kristall-generator. Från den får man all kraft som behövs. Så är det med människan också. Vi vänder oss mot solen på våren och laddar våra batterier. Ni kände väl hur skönt det var när solen gick upp.

 

-Vilken lyx! En självgående bil och en kristallgenerator, jublar Manne. Man skulle bli världsberömd om man om på allt det där. Vad finns det mer för lyxiga saker?

 

-I den här tiden är den största lyxen att ha tid och vänner omkring sig. Då kan man göra roliga saker tillsammans och verkligen njuta av livet. Sedan är det förstås härligt att vara ute i naturen och slippa bullret från alla bilar.    

 

-Ja det är mycket bättre här. Man hör bara de mysiga ljuden från naturen. Jag trodde att det skulle vara precis tvärt om, säger Manfred.

 

Manne och Manfred är nyfikna på många olika saker och Svarta Fjädern svarar tålmodigt på deras frågor. Det är Manne som är mest frågvis. Till slut vill han absolut veta om det finns några rullskridskor och hur de fungerar.

 

-Javisst finns det rullskridskor, men utan hjul förstås. De fungerar precis som bilarna och cyklarna. Man glider ljudlöst fram på jordens kraftfält. Ungefär som magneter som stöter bort varandra. Man glider jättelångt varje gång man sparkar ifrån med benet. 

 

-Häftigt alltså! Cooooolt pysen! Kom Manfred, nu sticker vi hem igen, för här ska uppfinnas!

Om jag byter ut hjulen på mina rullisar och sätter dit starka magneter i stället, så kanske det fungerar. Tänk vad grabbarna ska glo när vi glider förbi utan hjul. ”Kolla” på Manne och Manfred, dom har ju inga hjul, va’ fuskigt alltså! 

 

Sedan kan man skruva loss hjulen på pappas bil och sätta in en radar, så han kommer i tid till jobbet för en gång skull. Han kan ju raka sig och äta frukost medan bilen kör av sig självt. Fast han hamnar nog i diket i alla fall, så virrigt som han är ibland.

 

Nej nu vet jag! Vi limmar kristaller på fönstret i din koja, då blir det inga farliga utsläpp...eller vi kanske skulle...

 

-Ja du har nog rätt, avbryter Svarta Fjädern, fast nu är det dags för er att åka tillbaka till er tid igen. Ni tar hand om Björnsvik på ett bra sätt, det är jag säker på. Vi kommer att ses många gånger. Glöm inte att titta efter stor-abborarna bara.

 

-Ja vi vet, rätt vad det är så händer det bara.

 

-Jag vet att du har en dröm Manfred. Den du tänkte på när jag träffade dig första gången uppe på Korpberget. Passa på nu innan ni åker tillbaka.

 

Manfred förstår genast vad korpen menar. Det här har han längtat efter och den här gången tvekar han inte. Han ställer sig längst ut på Korpberget och höjer armarna mot himlen. Utan den minsta rädsla och med mycket hög fart dyker han rakt ner mot älven och nuddar vatten-ytan med sina fingertoppar. Sedan svänger han tvärt och glidflyger snyggt mellan de två kraftiga bropelarna en bit bort och avslutar flygturen med en tjusig looping och en perfekt lantning på toppen av Korpberget.

 

-Du klarade det Manfred, säger Svarta Fjädern stolt. Dina starka tankar hjälpte dig, så din dröm blev sann. Sätt er nu på stenen och räkna bakåt den här gången.

 

Nu lämnar vi Manfred, Manne och Svarta Fjädern för den här gången,

 

100,99,98,97...när de reser tillbaka till sin egen tid.

 

96,95,94,93,92...Korpberget finns på många platser på vår jord.

 

91,90,89,88...Hur du känner igen det?

 

87,86,85,84...Spana efter berget med det högsta trädet, 

 

83,82,81,80...och finns där något svart

 

79,78,77,76...i dess topp,

 

75,74,73,72...så kan du vara säker,

 

71,70,69,68...att Svarta Fjädern,

 

67,66,65,64...väntar dig dit upp!

 

63,62,61............................. 




                         

 

 

                      



                     

 

 

                                               

ANNONS
Av Orion Stork - 30 maj 2015 22:01


                        

 

Åke står som vanligt framför garageporten och tränar kick-studs. Kick-studs är svårt, tycker Åke. Först sparkar han till bollen så att den flyger högt upp i luften och när den studsar så kickar han till den igen. Så håller han på, för så säger Roffe. Kickstuds är jätteviktigt! Åke litar på Roffe för han är världens bästa fotbollstränare, det tycker faktiskt alla i laget.

 

Åke missar aldrig en träning, för det är det roligaste som finns! En gång blev det ingen träning för att det spöregnade. Då grinade Åke!

 

Åke har nyss börjat skolan och fått en egen fröken. Det är skoj att gå i skolan. Att träffa kompisar, skriva bokstäver, räkna och måla. Rasterna är förstås det roligaste av allt. Åke spelar helst fotboll, men ibland så jagar han Sara. Åke tycker att Sara är jättesöt, fast det vågar han inte säga till en tjej. Därför jagar han henne i stället. Fast ibland är det faktiskt tvärt om, när Sara jagar Åke. Då gäller det att springa snabbt, för Sara är jättestark! Åke tycker om att brottas med henne, men förlorar för det mesta. Det gör inget tycker han, inte när det är Sara i alla fall!

 

Åke tränar alltid en stund på egen hand innan han ska iväg till fotbollsträningen. Det är många i laget som är duktiga på kick-studs, för det är ju inte så svårt egentligen. De flesta klarar många gånger, men inte Åke. Hans rekord är fyra och det är faktiskt ganska lite. Till och med Sara har klarat fem på rasten i skolan.

 

Åke deppar ibland när han misslyckas, men då säger Roffe:

 

-Försök en gång till så ska du se att du lyckas till slut. Våga försök bara!

 

Roffe är snäll, tänker Åke. Han skojar med alla och ser alltid till att spelet blir till en rolig lek.

 

Åke lägger upp bollen för en tåblödare mot garageporten. Det är hans specialskott. Ingen vet var bollen ska ta vägen, inte ens Åke. På garageporten satt förr sex små fönsterrutor, men det var innan Åke började träna tåblödare. Nu är inte en enda ruta hel, för alla har krossats av hans stenhårda skott.

 

Just när Åke lägger upp bollen för att dra iväg sitt dunderskott så kommer Lennart cyklande. Åke och Lennart är bästa kompisar och lika som bär. Båda är spinkiga och har ljus kalufs. De många fräknarna i ansiktet har de också gemensamt, liksom den gula match-tröjan och de gul-vit randiga strumporna. Det enda som skiljer dem åt är den vita siffran på ryggen. Åke har nummer sex precis som hans pappa hade när han spelade fotboll. Lennart har valt nummer tio för att han ska göra minst tio mål den här sommaren, påstår han.

 

Lennart ser vad som är på gång när kommer vinglande på sin cykel, så därför stannar han på säkert avstånd. Inte ens Lennart kan räkna ut var Åkes tåblödarkanon ska ta vägen. Förr stod han i mål när Åke sköt tåblödare, men det gör han inte längre.

 

-Det är rena självmordet säger han, värre än att få en bomb i skallen!

 

Lennart minns med fasa, när han fick ett skott rakt i magen. Det gör faktiskt ont än när han tänker på det. Han tittar nyfiket på när Åke gör sig beredd för sitt dunderskott. Först skrapar han med foten i marken som en ilsken häst och sedan störtar han fram mot bollen. Tåspetsen viker sig inte en millimeter när den prickar lädret och träffen blir historisk! Lennnart hukar sig bakom styret och sätter händerna för öronen när bollen skjuter iväg. Först flyger den snett uppåt som en raket. Sedan börjar den pysa ur och fladdrar till. Till slut ger den upp sin färd, blir bucklig som en gammal potta och landar i huvudet på grannens katt med en duns.

 

-Ojdå, du har visst inte klippt naglarna idag skrattar Lennart, när luften pyser ur bollen och katten flyr upp i ett träd.

 

-Det har du nog rätt i, men det gör inget. Den här bollen blir nummer tre i min fina tåblödarsamling. Jag ska sätta upp den med detsamma.

 

Åke är mycket stolt över sin fina tåblödarsamling. Den består hittills av två punkterade fotbollar prydligt instoppade i de tomma hålen där fönster-rutorna en gång satt.

 

-Ingen av bollarna har överlevt mina värsta tåblödare, säger han stolt när han sätter den tredje på sin plats.

 

-Men vad säger din pappa om det här? Han är väl inte så glad över alla trasiga fönster och fotbollar.

 

-Äh, han vänjer sig. Nu är det ju ingen risk att jag skjuter sönder någon fler fönsterruta, för jag har ju redan prickat alla.

 

Åke tycker om att göra roliga saker tillsammans med sin pappa. Får pappa Olle bestämma så bär det iväg till någon fotbollsmatch som spelas i närheten. Det är kul för där träffar man alltid någon kompis att leka med.

 

Att gå på skattjakt under läktaren är spännande för där finns många spännande saker att upptäcka. Man hittar pengar, handskar, vantar, snuskiga tidningar, äckliga mackor och annat smått och gott. Att sticka upp ett gräs-strå mellan brädorna och kittla folk i byxbenet, eller att släppa ut luft ur en prutt-ballong under den förnämsta tanten är också häftigt. Då glömmer alla matchen för en stund för att se vem som pruttat. Åke har alltid prutt-ballongen med sig för då blir det aldrig tråkigt. Till och med det tråkigaste kalas kan bli kul med en liten pruttelutt.. Att skjuta med vattenpistol på benet på någon samtidigt som man ropar:

 

-Akta er för hunden som kissar, är också kul.

 

Folk blir som tokiga för ett ögonblick när de försöker komma undan den hemska hunden som inte finns. Sedan upptäcker de förstås att de blivit lurade, men då är pojkarna redan långt borta.

 

Åke och Lennart cyklar alltid till fotbollsplanen. Cykelstigen är mysig för den är smal och krokig. Trädens kvistar hänger ut och nuddar håret ibland. En liten bro över en bäck är ett slirigt ställe. Har det regnat lite så är det jättehalt för det växer mossa på brädorna! Ett annat ställe där man får se upp är vid järnvägs-spåret. Ibland kommer stora tåg som dundrar förbi och lever om något alldeles förfärligt, men som tur är så hör man dem på långt håll.

 

Sista biten fram till planen är stigen lite bredare. Där blir det alltid tävling mellan pojkarna om vem som ska hinna först. De spurtar så att de ser ut som en blodapelsin i ansiktet när de kommer fram. Oftast är de lika snabba och det blir oavgjort. Kommer man sist så är det något fel på cykeln eller någon sten man cyklat på. Andra bra bortförklaringar är att man tappat fotbollen, blivit anfallen av en älg, halkat på trampen, sladdat i diket, cyklat vilse eller pinkat i skogen. Att hitta på den tokigaste bortförklaringen är lika häftigt som att vinna.

 

Just den här dagen är lite speciell. Det är sista träningen innan serien, så Roffe kör hårdare än vanligt med grabbarna. Kinderna är röda och svetten rinner, inte en tröja är torr. Alla kämpar och tar i och de små benen pinnar på i propellerfart.

 

Roffes grabbar är småkillar som verkligen gillar fotboll. Att trixa med bollen, slå en tunnel eller sätta en boll i krysset är det härligaste som finns. Om det blir mål så gör de roliga piruetter eller kastar sig på mage i gräset med armarna framåt som de stora grabbarna brukar göra. Skjuter någon över målet så blir det en jätteful grimas i stället. 

 

-Ååååå, vilken miss, så dåååååligt alltså!

 

Pojkarna tar i så det knakar när Roffe skriker till. Det spelar ingen roll vad han ropar, för alla gör sitt bästa. Att få träna som A-laget är rena drömmen och snart är det match på riktigt!

 

När Åke spelar fotboll så passar han helst till Lennart för han är inte så bra. Det låter väl lite konstigt, men så tänker inte Åke. Det är precis som i skolan funderar han. För att bli bättre i något som är lite svårt så måste man ju öva lite mera. Alltså ska Lennart ha mest passningar. Det är ju inte så svårt att förstå egentligen, det fattar ju vem som helst. Men så tänker inte alla, nästan bara Åke. Åke är förresten inte så bra på att pricka bollen han heller, men han har ju sitt fruktade skott.

 

Roffe ger mycket beröm under träningen och påminner till sist om första matchen. Han ser att pojkarna blir lite nervösa så därför säger han:

 

-Kom ihåg att det bara är en lek! Ibland vinner man, ibland förlorar man. Att vinna eller förlora spelar inte så stor roll om hundra år. Huvudsaken är att man har roligt tillsammans. Alla som tränar får spela, det lovar jag. Kom ihåg att fotboll är ett lagspel och att alla i laget är lika viktiga. Seså, ge er iväg nu!

 

-Roffe är bra, för han säger så bra saker, tänker Åke.

 

Man förstår precis vad han menar. Att alla är lika viktiga känns skönt att veta. Kämpa är lika viktigt som att göra mål, att skjuta tåblödare är lika viktigt som att skjuta vristskott!

 

När Roffe pratat färdigt cyklar pojkarna hemåt. Det brukar ta en bra stund, för det finns så många spännande saker att upptäcka. En traktor som lastar grus, några små fiskar i en bäck eller kanske någon läskig mördare att spionera på. Alla ruskiga typer som pojkarna ser är mördare hittar de på. Det blir liksom lite mera spännande då! Att spionera på hemska mördare är jättefarligt och jättekul. Fast den här dagen ser de inte till en enda ruskig typ på hemvägen. Ingen säger något, utan pojkarna är ovanligt tysta. Det är liksom lite spänning i luften. Det är något som pirrar i maggropen. Inget farligt, men ändå!

 

-Tänk om jag gör självmål, säger Lennart till slut. Om jag blir back så blir det säkert fel. Självmål i första matchen, då är man dödens! Då får man bergis sitta på bänken i nästa match, jag lovar!

 

-Äh, du inbillar dig bara. Det går säkert bra. Alla missar väl någon gång.

 

-Ja men det är skillnad om jag missar, för då får jag inga passningar mer. Så är det alltid!

 

-Men vi kan ju passa till varandra, vet jag. Vi lirar bort hela högen och skjuter tåblödare tills vi nöter hål på nätet. Tio mål på raken elller så, skojar Åke.

 

-Sedan kommer vi i TV och blir intervjuade precis som landslags-spelarna, skrattar Lennart.

 

Pojkarna önskar att de skulle vara lika duktiga som Slangen och Blixten. Slangen kan slingra sig ur de mest krångliga saker. Han är nästan omöjlig att få tag på. Sedan skjuter han luriga skott med vänsterfoten och för det mesta smiter bollen in vid stolpen innan målvakten hinner dit. För att inte tala om Blixten som är så otroligt snabb. Han är motståndarnas skräck. Om han får tag i bollen så är det nästan säkert mål. Blixten är bäst i laget för han kan allt och när han gjort mål så gör han den flygande volten i luften. Sånt imponerar, alla ropar ååååå!!!! va bra och applåderar. Tack vare Blixten vinner man nästan alla matcher, ja han vinner nästan ensam ibland.

 

-Jag önskar att Blixten spelade i något annat lag, suckar Lennart när pojkarna närmar sig bron över bäcken.

 

Rösten låter lite hackig för här är stigen ganska guppig.

 

-Men varför då?

 

-Man får aldrig några passningar, Blixten ska jämt ha bollen. Han passar aldrig till någon annan, utan ska göra allting själv. Det värsta är om man missar en passning till honom. Då blir han jättearg och talar om hur dålig man är. Man vågar nästan inte röra bollen till slut, för då kommer han bara och bråkar när inte Roffe hör på. Han tror att han är bäst i hela världen!

 

-Jag håller med!

 

Det värsta är att ingen vågar säga emot utan låtsas tycka precis som han. Till och med slangen är för feg för att säga emot. Jag hatar det, för det är så fegt. Ska det alltid vara så här när han är med? Vi borde faktiskt göra något!

 

-Kanske säga till Roffe eller så?

 

-Tror du att man vill vara en skvallerbytta va? Om Blixten får reda på vem som skvallrat så är man dödens, jag lovar! Man blir mindre värd än en liten hundlort.

 

-Äh, vi bryr oss inte om Blixten, svarar Åke till slut. Vi låtsas att han är världens sämsta fotbollsspelare i stället. Vi kallar honom för Blixten Bom, vet ja. Spelaren som inte ens prickar ett hyreshus hur han än försöker.

 

-Fast egentligen är det väl hans farsa det är fel på? Han blir ju alldeles tokig om vi förlorar en match. Har du sett hur han skäller på Blixten ibland. Det är som om det var VM final i varje match. Tänk att ha en sån’ till pappa. Han borde utvisas från alla matcher. Jag har märkt hur hur Blixten grinar ibland, när pappan skäller och går på. Han verkar liksom inte fatta att det inte är så farligt att förlora.

 

-Det kanske är därför som Blixten gör så dumma saker. Han får säkert skäll om han passar för mycket. Tänk om han får stryk när han kommer hem?

 

Just när pojkarna ska cykla över den mossiga bron, så glimmar det till i vattnet. Åke tvärnitar med sin cykel och Lennart missar bakhjulet med en millimeter ungefär. Först tittar pojkarna ner i vattnet, sedan på varandra och till slut ner i vattnet igen. De hänger över det gamla broräcket och skuggar ögonen med händerna för att se bättre.

 

-Det är nåt’ glittrigt där nere, ser du vad det är?

 

-Det kanske är en skatt eller lite tjuvgods, svarar Lennart. Eller en guldklimp kanske?

 

-Bäst att vi ”kollar”! Ta av dig skorna och sockarna så plumsar vi i och spanar lite, men först så gömmer vi cyklarna så att ingen upptäcker oss.

 

- Tänk om vi hittar en diamant och blir rika på kuppen, drömmer Åke.

 

Åke och Lennart gömmer sina cyklar en bit från stigen. De tar av sig sockorna och hoppar ner i det kalla vattnat. Smuts från botten av bäcken virvlar upp och det är svårt att se något för allt grummel. Därför stannar de till och väntar en stund, så att smutsen ska sköljas bort.

 

-Det är någon som kommer längs stigen, viskar Lennart plötsligt. Fort vi gömmer oss under bron!

 

Snabbt och utan att föra något oväsen hukar sig pojkarna under bron. De lyssnar intensivt och försöker räkna ut vem det kan vara som kommer gående ner mot bron.

 

-Det är säkert någon i laget, viskar Åke upphetsat.

 

-Det låter som Blixten och en tjej. Tänk om dom pussas precis på bron, funderar Lennart.

 

-Då fnittrar man ju ihjäl sig!

 

-Sssch, de kommer nu. Inte ett pip!

 

Åke och Lennart har svårt att hålla sig, när barnen stannar till på bron. Det blir alldeles tyst. Kanske är pojkarna upptäckta? Tänk om Blixten kommit på något spratt för att imponera på tjejen, men vem är det egentligen?

 

Åke blir alldeles blodröd i ansiktet när han förstår. Han känner igen rösten på en gång när de börjar prata med varandra. Men vad i hela världen gör hon här tillsammans med Blixten? Det kan väl inte vara så att Lennart har rätt, att de är kära i varandra och tänker pussas? Åke önskar nog att han var Blixten i så fall, för Sara är ju hans drömtjej. Han ångrar förstås att han inte frågat chans på henne tidigare.

 

-Att man kan vara så dum tänker han, för nu är Sara säkert kär i Blixten.

 

Det är jobbigt att stå krokig en längre stund, när man inte kan sätta sig ner. Pojkarna vill inte avslöja sin skattjakt utan håller ut så länge det går. Det är kallt i vattnet och de fryser rejält, men vill inte avslöja sitt gömställe. Aldrig i livet att Blixten får avslöja det, hellre dör de på fläcken.

 

-Ska de inte sluta prata någon gång, tänker Lennart när fötterna börjar domna bort. Men vad är det som de pratar om?

 

-Vet du om att vi ska få en ny tränare, för Roffe ska flytta?

 

-Vem har berätttat det för dig? undrar Sara.

 

-Det kan jag inte säga, för det är hemligt.

 

-Men vem är den nye tränaren då?

 

-Det är också hemligt, men jag kan tala om att han hatar tåblödare.

 

-Varför gör han det? Tåblödare är väl bra. Åke skjuter hårdare tåblödare än dina mesiga skott! Det spelar väl ingen roll hur man skjuter bara man prickar målet. Jag tycker Roffe ska vara kvar, så det så!

 

Åke och Lennart hör hur Sara rusar iväg och att Blixten springer efter. Åke är både glad och ledsen på samma gång. Glad för att Sara försvarade hans tåblödare, men ledsen för att Roffe ska sluta.

 

-Nu måste vi upp ur vattnet för min Petter-Nicklas håller på att frysa ihjäl, huttrar Lennart stel som en pinne. Hörde du förresten vad han sa?

 

-Att Roffe ska sluta. Jag hoppas att det är lögn. Vi får aldrig en lika bra tränare om han flyttar. Vad ska vi göra?

 

-Vi får vänta tills vi vet säkert. Blixten kanske bara hittar på för att imponera på Sara. 

 

-Hon gillar mina tåblödare, säger Åke huttrande. Det är ju alltid nåt' i alla fall.

 

-Men skatten då? Vi glömde skatten i vattnet!

 

-Äh, vi får hämta den en annan gång. Jag tänker hoppa ner i badkaret så fort jag kommer hem och värma mina djupfrysta ben. Kom så ”pyser” vi!

 

Pojkarna drar iväg på sina cyklar. Åke tänker på Sara mest hela tiden.

 

-Tänk att hon gillar mina värsta tåblödare i alla fall. Då kanske man har chans på henne?

 

Lennart tänker också på tjejer och undrar:

 

-Har du pussat en tjej någon gång?

 

-Nä, är du galen eller..? stönar Åke. Jag har ingen aning om hur man gör.

 

-Inte jag heller, men jag har spionerat på ”syrran” och hennes kille ibland. Först koncentrerar man sig. Sedan tittar man tjejen djupt i ögonen, trutar med läpparna och trycker till rakt på munnen, så det låter smack!

 

-Men är det inte äckligt då?

 

-Äh, lägg av! Det smakar väl som sega råttor ungefär.

 

-Men ska man inte blunda? Det har jag faktiskt sett på film!

 

-Blunda? är du alldeles galen? Man tittar tjejen djupt i ögonen och suger sig fast!

 

-Va?

 

-Ja, som en sugfisk ungefär.

 

-Men hur vet man när det är klart?

 

-När det börjar pirrar i tårna, efter fem-tio minuter ungefär.

 

-Men du är ju alldeles tokig! Man dör ju om man inte andas på så lång stund.

 

-Men det är inga problem förstår du. Man andas genom näsan samtidigt som man suger sig fast. Men glöm inte att vika undan näsan, för annars kommer den i kläm.

 

-Du kan ju träna på moster Greta för hon gillar ju att pussas, retas Åke.

 

-Är du inte riktigt klok? Hon har ju läppar som en flodhäst! Stora, blöta och äckliga. Jag slåss hellre med hemska krokodiler eller ruskiga jätte-bläckfiskar. Pusstokiga fastrar och mostrar är det värsta som finns. Vilken tjej i klassen skulle du helst pussa om du fick välja?

 

-Va jag? säger Åke förvånat. Ingen speciell skulle jag tro. Vem skulle du själv välja förresten?

 

-Sara så klart, svarar Lennart tvärsäkert.

 

Han tror ju att Sara är Åkes drömtjej och därför retas han lite för att se om han har rätt. Åke vinglar till på sin cykel och flyger nästan ner i diket. Han förstår att han håller på att bli avslöjad.

 

-Vem tror du bryr sig? säger han surt. Pussa på du om du vill. Du kan ju pussa alla tjejer i klassen för säkerhets skull, det skulle du säkert gilla och glöm inte fröken förresten!

 

-Hur var det Lennart sa? tänker Åke när pojkarna skiljs åt. Man suger sig fast som en sugfisk ungefär, när man kysser en tjej. Då finns det ju bara ett sätt att ta reda på hur man gör, tänker han.

 

-Vad ska du med dammsugaren till? undrar hans mamma Karin förvånat en liten stund senare.

 

-Jag? Ojdå, städa mitt rum så klart, det är faktiskt ganska skräpigt där!

 

Sedan smiter han in på sitt rum och stänger dörren. Mamma Karin förstår ingenting. Åke är ju inte den som städar rummet frivilligt precis. Ja han är nog inte riktigt frisk, tror mamma bestämt.

 

Åke varvar snabbt igång dammsugaren och gör sig beredd för sitt livs kyss. I sin fantasi ser han söta Sara framför sig. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngning, när hon brottas med Åke. Han hamnar förstås underst och Sara säger hotfullt:

 

-Ge du dig eller ska jag behöva pussa dig?

 

-Aldrig i livet! hellre dör jag skriker Åke och försöker förtvivlat bryta sig loss.

 

-Då så, nu ska du få hotar Sara och trycker läpparna mitt på Åkes mun.

 

Åke som är i drömmarnas värld får ett fånigt leende över sitt ansikte och utan att tänka sig för en sekund, sätter han röret från dammsugaren mot sin mun.

 

-Sluuurp! låter det när läpparna sugs fast med ett smack.

 

Åke sliter i slangen för att komma sig loss, men utan att lyckas. Tungan piskar runt, runt inne i röret och lungorna töms snabbt på luft. Det känns precis som när man krockat med en elefant och tappat luften alldeles.

 

-Men himmel och pannkaka, vad håller du på med? skriker mamma när hon öppnar dörren och sliter loss dammsugarröret.

 

-Jag, jag? jag skulle bara, flämtar Åke. Skulle bara ...dammsuga lite, lägger han till när han fått i sig lite luft igen.

 

-Jag tycker att det ser ut som om du tänker äta upp dammsugaren, eller är det den som försöker äta upp dig?

 

-Äh, jag gjorde ett litet misstag bara. Röret hoppade liksom till av sig självt och sög sig fast. Lite otur bara, säger han urskuldande. Jag ska dammsuga nu, jag lovar, säkert!!

 

Det är svårt att sova när tankarna susar omkring som en virvelvind i ens huvud. Åke funderar på skatten, på Sara, på tåblödare och på Roffe. Fast han kniper ihop ögonen jättehårt, så går det inte att somna. Samma frågor tumlar omkring i hans tankar.

 

-Varför måste Roffe sluta? Är det verkligen sant som Blixten säger, eller ljuger han? Hatar den nye tränaren verkligen tåblödare och vem är den nye tränaren i så fall?

 

Åke funderar hit och dit, men kommer inte fram till något vettigt hur han än tänker.Kanske oroar han sig i onödan, kanske inte. Till slut gör han som Roffe brukar säga:

 

-Om du har några bekymmer så stoppa dom i en gammal påse och låtsas att du tränar kick-studs, så ska du se att det löser sig. Det finns inga bekymmer som klarar 100 kick-studs, jag lovar!

 

99 kick-studs senare somnar Åke. I sina drömmar ser han en fotbolls-match. Det är Milan som spelar i italienska ligan. Laget brukar alltid vinna sina matcher överlägset, men inte den här gången. Laget ligger under med tre-noll och läget verkar alldeles hopplöst. Tränaren ser sig bekymrat omkring bland sina avbytare. Plötsligt ljusnar hans ansikte och Åke hör speakern säga:

 

-Milan gör nu sitt sista byte och in kommer vår farlige svensk för första gången i Milans tröja. Låt mig presentera, Åkeee - Tåfjutti - Kanonini från Svergini.

 

Kanonini joggar lite lätt, tar emot publikens jubel med en bugning och springer in på planen. Utan minsta tvekan knycker han bollen från den berömde stjärnbacken Dribblini, som inte alls hinner reagera. Han ser bara förvånad ut. Kanonini har bollen under perfekt kontroll och studsar fram längs kanten. Han liknar mest en gasell med sitt fantastiska fotarbete. Ingen hinner med när han rycker, dribblar och gör sina specialfinter. Till slut närmar han sig straffområdet och laddar för sitt berömda skott. Kanonini för benet bakåt och spänner alla sina muskler. Benet skjuter fram som en hästspark och ingen har sett något liknande. Skottet är rena explosionen och bollen flyger iväg som ett streck rakt in i nätet med målvakt och allt. Kanonini gör nu sin fantastiska frivolt av glädje, sträcker armarna mot skyn och väntar på publikens jubel... men det är alldeles tyst. Inte ett knyst hörs från den fullsatta läktaren. Tränaren blir först alldeles vit och sedan tomatröd i ansiktet. Sedan skriker han om och om igen:

 

-Tåfjutti, tåfjutti - fuski, fuski!!!

 

Publiken blir minst lika upprörd och springer vrålande in på planen för att göra upp med svensken. Benen känns tunga som bly när Kanonini försöker komma undan sina förföljare, men hur han än tar i, så står han nästan stilla. Benen är sega som det segaste klister. Kanonini ger ifrån sig ett otäckt skrik när en ruskig huligan plötsligt får tag i hans nacke. Han vrider och kastar sig för att komma ur hans grepp och skriker: 

 

-Hjälp, hjälp, jag kan inte andas! Hjälp, hjälp, jag kan inte andas!

 

-Vad håller du på med och vad skriker du för? undrar hans mamma förskräckt, när hon rusar in i Åkes rum ännu en gång. Du väcker ju hela huset!

 

-Åke sätter sig spikrakt upp i sängen och blinkar skräckslaget med ögonen.

 

-Jag drömde en så konstig dröm, svarar han yrvaket. Jag spelade fotboll och gjorde mål i italienska ligan, men då blev publiken alldeles tokig. De började jaga mig och ropade tåfjutti, tåfjutti - fuski,fuski! och den som var argast av alla var tränaren. Precis när jag vaknade hann en ruskig huligan ifatt mig och tog tag i min nacke. Det gjorde jätteont och var jättehemskt. Jag är säker på att han tänkte slå ihjäl mig

 

-Du och din fotboll, suckar mamma trött. Lägg dig och sov istället för att springa runt i italienska ligan. Tänk på något roligt så somnar du säkert. Sov gott nu min lille Tåfjutti!

 

Åke ligger vaken en lång stund och tänker på sin dröm. Tränaren verkade bekant på något sätt. Inte som Roffe precis, utan alldeles galen. Rösten lät jättehemsk! Åke grubblar och funderar, men kommer inte på vem det skulle kunna vara. Tänk om det är den nye tränaren som han drömt om, han som hatar tåblödare?

 

-Då är man ”bergis” dödens, tänker Åke. Men vem kan det vara i så fall? Kanske någon som man känner?

 

När Åke räknat till 101 kickstuds somnar han för andra gången och nu går det faktiskt bättre att sova. En mardröm kan man väl alla ha ibland, det är inget att oroa sig för. Den behöver inte betyda något särskilt alls, om det nu inte är en sanndröm förstås.

 

Klicka till höger för del två...



                         

 


                      



                     

 

 

                                               

ANNONS
Av Orion Stork - 30 maj 2015 21:59

 

Nästa dag går Åke i skolan som vanligt och nu får han andra saker att tänka på. Det kommer en ny elev till klassen. Han heter Ali. Pojken kommer från Iran och hans familj har flytt från det hemska kriget i sitt hemland. Ali har gått i förberedelse-klass och kan nu svenska så pass bra, att han ska gå i en vanlig klass. Fröken har berättat mycket om Iran och att det är svårt att flytta till ett nytt land och en ny skola om man inte kan språket så bra.

 

-Ta hand om Ali så att han känner sig hemma, säger fröken. Försök att vara som vanligt bara, så ska det nog gå bra. Jag har bestämt att han ska sitta bredvid dig Åke eftersom den platsen är ledig. Jag tror bestämt att jag hör någon därute nu, kan det vara Ali måntro?

 

Det blir alldeles tyst i klassrummet och alla tittar bort mot den grå och skamfilade dörren. Det enda ljud som Åke hör, är sitt eget bankande hjärta. Så hörs en försiktig knackning.

 

-Kom in! säger fröken och väntar en stund.

 

Först händer ingenting, men sedan öppnas dörren försiktigt och en liten pojke tittar in.

 

-Kom in! säger fröken igen och går fram till dörren. Vi har väntat på dig, så det är väl bäst att du stiger på. Jag heter Anna, men vad heter du min lille vän?

 

Fröken tar pojkens hand och tittar intresserat på honom.

 

-Jag heter Ali Salibi och spelar på klass, svarar pojken och tittar sig blygt omkring.

 

-Du menar väl att du ska gå i vår klass, svarar fröken.

 

-Are’, are’! Jag försöker prata bra svenska, men det går inte så bra.

 

-Men vad betyder are’ undrar Sara, som just räckt upp handen?

  

Det är persiska och betyder ja, svarar pojken.

 

-Javisst förstår vi, välkommen till vår klass. Du ska sitta bredvid Åke därnere, förklarar fröken och visar med handen. Varsågod och sitt ner bara.

 

-Tack så mycket, svarar pojken och bugar artigt.

 

Sedan hänger han ryggsäcken på kroken på bänken och sätter sig på den lediga stolen bredvid Åke. Även om barnen i klassen anstränger sig för att inte ”glo” så smygtittar de förstås på Ali.

 

Pojken har brunt välkammat hår och mörka glittrande ögon. Åke som sitter allra närmast tycker direkt att allt känns bra.

 

-Kanske är det tankeöverföring med magiska luftledningar? tänker han tyst för sig själv.

 

Åke tar en penna och en liten lapp ur sin bänk och börjar rita, medan fröken pratar på. Han ritar två enkla streckgubbar som spelar fotboll med varandra. Under bilden skriver han orden, SPELAR...FOTBOLL. Sedan viker han ihop lappen och petar iväg den med linjalen så att den hamnar på Alis bänk. Pojken ser förvånad ut, men vecklar ut lappen i alla fall. Han vrider och vänder på den för att se vad det föreställer. Hans ansikte lyser upp och han säger:

 

-Ahhh! jag förstår. Spelar fotboll, inte spelar på klass. Tack så mycket, nu förstår jag. Svenska är mycket, mycket svårt!

 

-Äh, du klarar dig fint. Fråga mig om du är osäker, så lär du dig snabbt.

 

-Okej, jag frågar dig, det är jättebra!

 

Ali får många nya vänner den första dagen i sin nya klass. Att ha en kompis från ett annat land är roligt för det händer många oväntade saker. Som när fröken släpper in alla barnen i klassrummet, för då väntar Ali till sist.

 

-Varsågod, ni först säger han glatt till sin nya fröken. I Iran vi gör så här. Barnen väntar, vuxna först. Man måste vara artig mot äldre, förstår du?

 

-Javisst, svarar fröken. Så borde det vara här också. Barnen borde vara artigare mot äldre och visa mer respekt, det är bra!

 

En timme senare när pojkarna spelar fotboll på rasten ska Blixten imponera som vanligt. Han trixar och har sig och visar upp alla sina konster. Till slut låter han bollen studsa tre gånger på huvudet, tre gånger på knäna och tre gånger på fötterna.

 

-Lätt som en plätt! Gör om det den som kan, säger Blixten kaxigt. Kom igen nu era sopor så ska jag finta er upp på läktaren. Ingen kan ta bollen, jag lovar!

 

Åke hinner inte ens blinka när Ali försvinner i ett moln av damm. Kvick som en vässla tar han bollen från Blixten och rusar iväg med väldig fart. Blixten bara stirrar och blir stel som en pinne. Ingen brukar ta bollen från honom, så han förstår inte alls vad som händer ,när Ali stormar fram med bollen som klistrad vid fötterna. Till slut har han dribblat bort halva klassen och petar bollen mellan benen på måvakten med en liten tåfjutt. Alla stannar upp och bara stirrar på varandra, för det har aldrig hänt att någon tagit bollen från Blixten så retfullt enkelt. Han brukar förresten aldrig förlora bollen till någon i klassen. Åke är den som först vaknar till:

 

-Vilken grej och vilket mål! Kan jag få se reprisen är du snäll, men ta det lite saktare den här gången för jag hann inte riktigt med.

 

Till allas förvåning gör Ali samma sak igen. Hur lätt som helst och hur snyggt som helst. Ingen hinner med i svängarna för det går rasande snabbt.

 

-Oj, säger Lennart imponerat. Ali borde ju spela i landslaget, vet ja. Du är ju snabbare än snabb! Hur har du lärt dig allt det här?

 

-Du vet, min pappa spelade i det iranska landslaget. Han lekte mycket med mig och spelade och spelade jämt med mig. Min pappa är jättebra! Sedan blev det krig och vi flydde till ett annat land. Till slut kom vi till Sverige för att slippa kriget i mitt hemland. Min pappa spelar fotboll nu också, han tränar hela tiden, nästan hela tiden i alla fall.

 

-Tänk att ha en pappa som spelat i landslaget, då skulle man ju vara hur stolt som helst. Vilken grej, jublar Åke. Du kan väl lära mig lite finter och skott efter skolan?

 

-Javisst, men först måste jag hjälpa pappa lite. Jag har lovat så det måste jag göra. Vi ses klockan sex.

 

-Jag kommer, ropar Åke. Du kommer väl med Lennart?

 

-Yes,yes,yes!

 

Landslaget här kommer viii, ropar han och gör en glädjepiruett.

 

-Kommer du också, undrar Ali och tittar på Blixten. Ska du spela fotboll med oss eller gå på soporna?

 

-Äh jag, jag stannar nog hemma. Jag har vrickat foten så jag kan nästan inte gå, säger han surt och haltar iväg.

 

-Gå på soporna! tjuter Åke när Blixten gått sin väg. Jag tror jag skrattar på mig, stönar han.

 

En stund senare ligger alla tre i en enda stor skratthög. Det är armar och ben åt alla håll.

 

-Gå på soporna, fnissar Lennart och så är det alldeles omöjligt att sluta skratta.

 

-Gå på soporna stönar Åke igen.

 

Han vrider sig i förfärliga skrattkramper där han ligger på sin rygg med sina spretande armar och ben. Den som skrattar allra mest när han får veta vad gå på soporna egentligen betyder är Ali Salibi.

 

-Nu ringer skolklockan, säger han finurligt. Ska vi gå på soporna eller ska vi gå på klass?

 

Åke, Lennart och Ali klämmer ur det allra sista ur sina skrattkamrar och springer iväg till dagens sista lektion. De har faktiskt lite ont i magen av allt skrattande. Allt känns roligt och spännande. Åke och Lennart kan knappt vänta till träningen klockan sex.

 

-Tänk om man kunde bli hälften så bra som Ali drömmer Lennart, när pojkarna går hem från skolan. Då skulle vi passa alla utom Blixten så han fick känna hur roligt det är att aldrig få röra bollen. Han skulle inte få ett enda pass!

 

-Tänk om Alis pappa kommer till träningen, drömmer Åke. Det skulle vara hur häftigt som helst! Då kanske vi får lära oss lite häftiga skott som inte ens Blixten klarar av? Tror du att vi vinner första matchen förresten?

 

-Jag tänker på den mest hela tiden, svarar Lennart. Så klart att vi vinner, vi har ju Blixten. Vad kul det skulle vara om Ali kunde spela med oss? Då skulle Blixten få se på andra bullar!

 

Timmarna släpar sig fram, medan Åke och Lennart väntar på att klockan ska bli sex. Det är nästan som på julafton innan tomten ska komma. Spänningen finns där i luften, det pirrar i maggropen och tiden går jättesakta. Åke och Lennart kan absolut inte vänta en sekund till, fast det är en hel timme kvar.

 

Klockan fem är pojkarna på plats. Det kan ju inte skada att träna en liten stund innan Ali dyker upp, att liksom få upp farten lite. De skjuter lite skott, men ledsnar efter en stund. Målet skulle behöva vara dubbelt så stort för skotten går utanför mest hela tiden.

 

Pojkarna sätter sig ner och lutar sig mot var sin målstolpe. Åke ritar ett hjärta i gruset med en pinne, medan Lennart kastar stenar mot en gammal plåtburk som hänger på en stolpe. Precis klockan sex kommer Ali som han lovat, men han kommer ensam utan sin pappa.

 

-Ska vi träna lite skott ropar han och lägger upp bollen för ett långskott.

 

-Därifrån prickar du aldrig målet, det törs jag slå vad om, säger Lennart kaxigt. Vi har försökt massor av gånger och det är helt omöjligt!

 

-Ingenting är omöjligt även om det verkar så. Ställ er vid varsin stolpe så ska ni få se på en Puskas-skruv! Det är inget hårt skott, bara lite skruvigt.

 

Åke och Lennart ställer sig bredvid varandra och gör sig beredda.

 

-Puskasskruv är väl något som man använder i slöjden, viskar Lennart kaxigt till Åke. Aldrig att det blir mål på det här avståndet, det klarar inte ens Blixten.

 

-Var inte så säker, gör dig beredd nu. Vi tar var sin stolpe.

 

Ali lägger bollen på marken och tar sats. Han tittar på målet och sedan på bollen. Kvickt tar han tre snabba steg och träffar bollen med insidan av foten. Först ser skottet ut att gå en bra bit vid sidan av målet så Åke och Lennart slappnar av, men i nästa ögonblick smiter bollen in vid ena stolpen utan att pojkarna hinner reagera. De ser ut som fågelholkar i ansiktet. De förstår ingenting. Först var bollen på väg att missa målet rejält och helt plötsligt ligger den bara där, det är nästan trolleri!

 

-Coolt alltså! hur gick det där till egentligen? Jag var säker att skottet skulle gå långt utanför målet, men den ligger ju där, säger Åke och pekar på bollen i målet.

 

-Det är inte så svårt. Först tittar man var målet är och sedan på bollen innan man skjuter. Man måste träffa bollen på exakt rätt ställe. Titta här säger Ali och visar.

 

-Åke och Lennart tittar spänt på, när Ali visar hur de ska sparka till bollen. Chansen att få lära sig en Puskas-skruv vill de inte missa för allt i världen.

 

-Pröva nu, det är inte så svårt!

 

Åke lägger upp bollen för sitt första skott. Han tänker på sin hemska dröm när han tar sats. Åke ryser vid tanken av den hemska tränaren, men nu ska han äntligen få skjuta ett riktigt skott, en äkta Puskasskruv!

 

-Jag klipper till bara, tänker han och gör precis som Ali har lärt honom. Titta på målet, titta på bollen och skjut!

 

Det är bra fart på bollen och den ser ut att missa målet, men så skruvar den sig tvärt och träffar stolpen med en smäll.

 

-Oj vilket skott! och vilken skruv skriker Åke och hoppar rakt upp i luften av glädje. Det här skottet lurar ju vilken målvakt som helst. Inte ens Blixten skjuter så här bra.

 

-Lennart kan inte vänta en sekund till utan sparkar till med högerdojan i marken. Sedan lägger han upp bollen på en liten grushög, drar upp strumporna till knäna som de stora grabbarna brukar göra och klipper till med högerfoten. Bollen far iväg med en hiskelig fart och missar målet med flera meter. Det blev inte den minsta lilla skruv som Ali hade sagt och Lennart ser besviken ut.

 

-Titta på målet, titta på bollen och skjut säger Ali. Du behöver inte skjuta så hårt bara du träffar bollen på rätt ställe.

 

Ali visar ännu en gång hur grabbarna ska göra. Lennart är den som har svårast att träffa rätt, men övning ger färdighet. Till slut är till och med Ali imponerad av pojkarnas konster. Han står i mål och försöker fånga alla skotten, men bollarna slinker lätt förbi. Ja det är faktiskt Puskas-trolleri.

 

Djupvik och Fräkenvik ligger vackert vid den glittrande älven. Djupvik på den ena sidan och Fräkenvik på den andra. Det är tidigt på morgonen och Åke har just vaknat. Idag ska hans lag Djupviks IF äntligen möta Fräkenvik i första seriematchen. Det känns lite pirrigt men inte så farligt ändå. Åke känner de flesta av spelarna i Fräkenvik, för på sommaren brukar han bada där. Fräkenvik har en fin sandstrand och när det är fint väder är det många som cyklar dit för att ta sig ett svalkande dopp.

 

Ibland kommer pojkarna från Fräkenvik för att fiska. Det finns stora abborrar i Djupvik, det vet alla. När det är varmt på somrarna så svalkar sig fiskarna i djuphålan i Djupviken. Precis vid kanten mellan det grunda och det djupa står storabborrarna rygg vid rygg och väntar på något lättfångat byte. Ibland kan man få många fiskar, fast ibland blir man utan. Det gäller att ha tålamod och vara envis så nappar det till slut. Åke brukar också fiska i Djupviken, men just nu ligger han och myser i sin säng. Han tänker på matchen, skatten i bäcken och så på Sara förstås!

 

-Tänk om man skulle ge sig ut på skattjakt när man vaknat så tidigt? Den här tiden på morgonen är nog ingen annan som är i farten.

 

Han sträcker på sig några gånger, innan han drar på sig kläderna. Sedan smyger han förbi mammas och pappas sovrum. Det är faktiskt ganska onödigt att smyga för Åkes pappa drar alltid sina värsta snarkningar vid sextiden på morgonen. Han låter som åkare Nilssons gamla lastbil, så han skulle inte ens höra en elefant som hoppade förbi på ett ben.

 

-Tur att man inte behöver sova i det rummet, tänker Åke, när han går till garaget för att hämta tång och ståltråd. Sedan stoppar han ”grejerna” i cykelväskan och drar igen dragkedjan.

 

Det är skönt att vara ute tidigt på morgonen innan någon har vaknat. Det luktar friskt och grönt och den svaga vinden bär med sig så många härliga dofter. Fåglarna spelar upp sin finaste morgon-truddelutt och solen värmer i den svala morgonluften.

 

Åke njuter av cykelturen och gör sig ingen större brådska. På avstånd hör han det svaga bruset från bäcken och bestämmer sig för att gå den sista biten fram till bron. Han vill ju inte bli upptäckt om det skulle vara någon människa i närheten.

 

Åke stannar tvärt när han närmar sig bäcken. Det är inte så lätt att se, men det ser ut som det ligger någon på bron. Åke står alldeles stilla och försöker jaga bort alla hemska tankar som dyker upp. Att smita iväg känns inte så bra, för det kan ju vara någon som behöver hjälp. Han känner hur benen skakar, när han bestämmer sig för att gå närmare. Efter några steg ser han att det är ett barn och inte en vuxen person, som ligger där med ansiktet neråt.

 

-Men det ser ju ut som Lennart, tänker han och går snabbt närmare. Men vad är det som har hänt och vad håller han på med?

 

Lennart ligger platt på bron och tittar ner genom springorna. Han ser något som glittrar, men kommer inte på hur han ska få upp det. Han sticker ner en smal pinne genom ett kvisthål och petar lite, men inte ens det hjälper.

 

-Behöver du den här? säger Åke, när han förstår vad Lennart har i kikaren.

 

Lennart studsar rakt upp och är på vippen att störta ner i vattnet. Han ser ut som han sett det hemskaste monster, men lugnar sig förstås när han ser vem det är.

 

-Åke, du höll på att skrämma livet ur mig! Mitt hjärta hoppade minst en meter innan det hoppade tillbaka igen, men vad gör du här?

 

-Samma sak som du antar jag. Jag vaknade jättetidigt och tänkte på matchen som vi ska spela idag. Jag kunde absolut inte somna igen. Sedan kom jag ihåg skatten och tänkte på hur man skulle kunna pillra upp glittret mellan spjälorna i bron. Jag tog med lite ståltråd som vi kan använda, i stället för pinnar.

 

Lennart tar ståltråden och viker den så rak som möjligt. Sedan gör han en liten krok med tången och ”pillrar” försiktigt ner tråden mellan spjälorna på bron. På botten av bäcken ser han något som blänker, men att få fast kroken är nästan omöjligt. Gång på gång glider den förbi utan att fastna.

 

-Jag sticker fast pinnen i botten vid glittret istället, så kan du krypa ner under bron och känna med handen. Försök att inte grumla vattnet så mycket, för då går det inte.  

 

Åke är lite fundersam, men hans nyfikenhet är större än rädslan för det iskalla vattnet. Han tar av sig skorna och strumporna och drar han upp byxorna så långt det går. Sedan glider han ner i vattnet och drar sig sakta in under bron. Det är lätt att hitta pinnen som Lennart har stuckit ner i botten, men det är svårt att se var skatten är .Försiktigt fumlar han runt med händerna och till sist känner han något med fingertopparna.

 

-Det är någonting här, det är runt och känns...som en ring!

 

-Skölj av den och kom upp, så få vi se om du har rätt. Tappa den inte, för då hittar vi den aldrig igen.

 

Åke sköljer snabbt av ringen och hoppar kvickt upp ur vattnet. Så håller han upp den mot ljuset för att se lite bättre.

 

-Titta vad gammal den ser ut och vad den blänker. Den är säkert värd massor med pengar!

 

-Ska vi lämna den till polisen? undrar Lennart.

 

-Inte nu i alla fall, svarar Åke.

 

Sedan gnider han försiktigt på ringen för att få bort lite smutsfläckar som finns kvar.

 

-Den som gnider denna ring får tre önskningar uppfyllda, ekar en mörk röst. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig, för du kan aldrig ångra dina val. Om du vill spara önskningar så gnider du bara ringen igen, när du bestämt dig för vad du vill göra. 

 

Åke tror inte sina öron, utan nyper sig i baken för att känna att han är vaken. Sedan tittar han på Lennart och på ringen igen. 

 

-Hörde du? stammar Lennart ivrigt. Du kan önska guld och diamanter och bli rik som ett troll.

 

-Eller kanske ett helt berg med sega råttor. Eller kanske en månraket som styrs med dina tankar.

 

-Eller kanske ett piller som gör att du blir osynlig när du vill. Eller en cykel, som tar sig fram på land och på vatten.

 

-Eller att du får träffa världens snyggaste tjej.

  

-Eller att fröken får klåda i baken. Eller en snarkdämpare till din pappa!

 

Pojkarna har minst tusen olika förslag, men kan inte bestämma sig för något. Det är alldeles omöjligt att välja ut de rätta. Att bli rik och berömd är nog roligt, men kanske finns viktigare önskningar än så? Tokiga önskningar som man ångrar går ju inte ta tillbaka, så därför bestämmer sig pojkarna för att gömma ringen på ett säkert ställe, tills de vet vad som är bäst. Men hur gömmer man en så vacker och värdefull ring?

 

Som vanligt är det Åke som har den klurigaste lösningen på problemet. En önskering kan man inte ha var som helst, för den försvinner ju hur lätt som helst. Därför vrider han loss gummihandtaget på sitt cykelstyre och stoppar in lite mossa i röret. Sedan pillrar han in ringen, fyller på med mera mossa och sätter handtaget på plats igen.

 

-Såja, nu är det bara jag och du som vet var ringen finns, säger Åke. Det finns säkert en mening med att vi hittat den, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara.

 

-Ingen i hela världen kan hitta ringen om vi inte avslöjar oss.Vi pratar aldrig om den innan vi vet vad vi ska önska, svarar Lennart bestämt.

  

-Vem är egentligen Puskas? undrar Lennart när han hoppar upp ur vattnet.

 

-Puskas var en berömd ungersk fotbollsspelare med fantastiska skruvskott. Det har pappa berättat. Han vet allt om gamla stjärnor från förr i tiden.

 

-Tänk om vi blir lika berömda som Puskas?

 

-Ja varför inte. Alis pappa kan kanske träna oss ibland. Inte bara häftiga skott, utan fina pass, dribbla och så. Då kunde vi bli hur bra som helst!

 

Åke och Lennart fantiserar hela vägen hem. När de cyklar över järnvägen har de kommit med i svenska landslaget. Vid Vikmans ICA affär är det EM final mot Spanien i Madrid. Matchen avgörs på övertid och Lennart klackar bollen till Åke, som stänker in den avgörande bollen i krysset. När de kommer fram till Åkes hus har de precis vunnit VM på straffar, skruvade puskasstraffar!

 

Fräkenvikarna kommer i god tid till matchen mot Djupvik. Många har familjen med sig som hejaklack, precis som Djupvikarna. Det är en fin dag för lite fotboll och alla njuter i det härliga solskenet. Mammorna och papporna bara pratar och pratar. Det snackar om fiske och fotboll, jordfräsar och gräsklippare, båtmotorer och sommarstugor, solkrämer och semestrar.

 

I omklädningsrummet är det ovanligt tyst. Roffe försöker lätta upp stämningen med en rolig historia om en mask, men det är bara slangen som skrattar. Han skrattar förresten alltid, för han är bara sån'. Bredvid Slangen sitter Pirken, Blixten, Hinken, Gurkan, Raffe, Dojan, Bengan, Lelle, Matte, Jimpan, Stenis, Mini, Benis, Nålen och Filen. I skolan har de förstås vanliga namn, men på fotbollsplanen är det annat som gäller.

 

Roffe berättar var alla ska spela och vilka som ska vara med i det första bytet.

 

-Håll reda på vilka ni ska byta med och gör snabba byten. Åkes pappa Olle får hjälpa mig att hålla reda på tiden, så att ni spelar lika mycket. Glöm inte en viktig sak bara innan ni värmer upp!

 

-Vadå? undrar Jimpan och kliar sig på huvudet.

 

-Att ha roligt på planen förstås. Gör lite roliga dribblingar och luriga skott. Våga försök bara! Försök igen, om det inte lyckas första gången. Då går det säkert bättre nästa gång. Att ha roligt tillsammans är ju själva grejen med fotboll, glöm aldrig det!

 

Plötsligt är det full aktivitet i laget. Ingen sitter still utan alla verkar ha något viktigt att göra. Pirken fiskar upp sina fotbollsskor med tårna och knyter en blåknut för säkerhets skull. Blixten hoppar upp och ner och kan absolut inte sitta stilla. Hinken kastar skräp i en papperskorg. Gurkan tar en macka för han är lite hungrig. Raffe sjunger en obegriplig melodi som låter som en osmord cykel ungefär. Dojan knyter skorna för femte gången. Bengan bankar väskan i golvet för att se om det finns någon läskig spindel i botten på den. Lelle tar en fotbollspump och pumpar sig i näsan. Matte räknar ut hur han ska skjuta. Jimpan gympar på en bänk. Stenis kastar ut lite grus som han hittar i sin ficka. Mini kryper under en bänk för att leta efter sin sko. Benis leker målvakt och fångar en sock som någon kastar. Nålen sticker iväg för att fylla vattenflaskorna. Filen filar på en fint som kanske kan gå hem och Roffe går omkring och bara njuter. Nu är det bara glada miner. 

 

-Våga försök bara och försök igen om det misslyckas. Det är ju lätt som en plätt, tänker Hinken när domaren blåser i sin pipa. Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik har precis börjat.

 

Den som sett ett fiskstim vet ju att fiskarna simmar åt samma håll. När de första fiskarna ändrar riktning, så ändrar hela stimmet riktning. Just så ser det ut i matchen mellan de två lagen. Dit bollen spelas springer spelarna. Det hjälper inte alls att Roffe ropar bredda spelet, eller passa till andra kanten, för ingen har tid att lyssna eller titta upp. 

 

-Låt bollen göra jobbet och slå lite passningar, ropar Roffe, när Åke får ett pass. Utan att tänka drar han till med sin högerfot och skottet blir till en tjusig passning. Hinken har blivit kvar på ena kanten för han är alldeles slut och när han pustar och stånkar som värst, så dimper bollen ner framför fötterna. 

 

-Du är fri! ropar Lennart ivrigt. Gör mål innan du förlorar bollen, skynda dig!

 

Det går ett sus genom publiken när Hinken vaknar till och älgar iväg mot Fräkenviks mål. Han blir alldeles ensam med målvakten och hinner tänka massor med ”tossiga” tankar.

 

-Ska jag skjuta högt eller lågt?

 

-Tänk om jag missar?

 

-Jag kanske skulle dribbla i stället för att skjuta?

 

-Jag undrar om pappa tittar på?

 

-Hjälp! vad ska jag göra?

 

Innan Hinken har bestämt sig för vad han ska göra så snubblar han till och skottet kommer alldeles försent. Det blir inte alls som han tänkt sig, för målvakten kniper bollen precis framför fötterna på honom. Chansen är borta lika snabbt som den dök upp.

 

Hinken är alldeles förtvivlad och inte blir det bättre när någon skriker:

 

-Hur kan man vara så klumpig, du måste ju skjuta fattar du väl? Passa Blixten istället, för du är ju alldeles oduglig!

 

Det är bara Hinken som hör de hemska orden. Kanske ångrar Blixtens pappa det han ropat, men det är i så fall alldeles försent. Ord som flyger iväg innan man tänkt sig för, kan man aldrig ta tillbaka. Inte hjälper det mycket att Roffe ropar:

 

-Det är bra Hinken! Försök igen så blir det mål nästa gång i stället.

 

Men Hinken hör inte Roffes uppmuntrande ord. Som tur är så ropar Åkes pappa byte, så pojken får vila. Han sätter sig en bit från de andra för att få vara ifred. Han har så ont men ingen märker när han torkar sina tårar. Den smärta han känner är värre än sparkar och slag. Han känner sig verkligen oduglig där han sitter alldeles ensam...längst ut på knattarnas bänk. Hinken säger att han har ont i sin fot och spelar inte mer den här matchen.

 

Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik är helt jämn! Blixten passar till Slangen som passar till Lennart som skjuter...... just utanför vänstra stolpen.

 

Fräkenvik har bollen och spelar ett snabbt pass mellan backarna till centern som störtar på mål och...skjuter över.

 

Åke gör en fint och passar till Pirken som skarvar till Filen som lobbar.......i ribban!

 

Fräkenviks målvakt sparkar ut bollen till yttern som dribblar och slår ett inlägg som nickas i .......stolpen!

 

Raffe gör en tunnel och passar till Gurkan som petar till Bengan som skjuter stenhårt i ....magen på målvakten.

 

När Fräkenviks högerytter får bollen ute på kanten så ökar jublet för det är han som brukar göra målen. Matchen är snart slut och det här kan vara Fräkenviks sista chans. Yttern är en riktig dribbler och tar sig snabbt och enkelt genom Djupviks försvar. Till slut så slår han en tunnel på Åke som är näst siste man. Benis störtar ut och kastar sig raklång för att nå bollen. Han känner hur bollen tappar fart när den nuddar fingertopparna och rullar sakta, sakta ....i mååål!

 

Fräkenvikarna får glädjefnatt och är säkra på att de ska vinna. Det tar en lång stund innan domaren kan lägga upp bollen på mittpunkten igen. Djupvik har avspark och gör ett sista försök att göra mål. Slangen, Blixten och Åke ska försöka lura Fräkenviks backar med en långboll. Det finns en chans att det kan lyckas och Djupvik ger inte upp förrän matchen är slut.

 

Blixten lägger bollen på mittpunkten och petar ut den till Slangen. Slangen fintar lite och håller i bollen en liten stund för att locka på sig några motspelare. Sedan petar han bakåt till Åke som slår en lååång-blödare mot Fräkenviks mål. Blixten är redan på väg och försöker komma i rätt läge. Han springer snabbt ifrån de förvånade backarna och når fram med en tå när bollen dimper ner mellan honom och den utrusande målvakten. Det blir inget av Blixtens berömda kanonskott utan bollen rullar sakta, sakta, sakta vid sidan....om målvakten och in i Fräkenviks mål.

 

Djupvik gör mål i sista minuten när Fräkenvik tagit ut segern i förväg. Att det blev oavgjort var rättvist, tycker Roffe och delar som vanligt ut massor med beröm. Han pratar om passningar, luriga finter och skott, men när han ska prata om laget så låter han lite konstigt. Han darrar på rösten och Åke känner genast att något är på tok. 

 

-På onsdag är det träning som vanligt fortsätter Roffe, ja nästan som vanligt i alla fall.

 

Han suckar tungt och tittar sig omkring för att möta alla frågande ögon. Sedan sänker han blicken och berättar:

 

-Jo ni förstår... Ja det är så...att jag har fått ett nytt arbete och måste flytta om en vecka. Jag skulle berättat tidigare, men jag har inte vetat säkert förrän nu.

 

-Men det gör väl inget för du kan väl träna oss ändå? hoppas Hinken.

 

-Nja, det går nog inte så bra för jag ska bo utomlands i ett år. Jag är ledsen att jag inte kan fortsätta att träna laget. 

 

-Men du hälsar väl på oss, säger Åke förtvivlat. Du kan väl träna oss när du kommer tillbaka?

 

-Jag lovar att komma tillbaka och titta på några träningar och matcher under sommaren. Om ett år så kommer jag hem igen och då får vi se hur det blir.

 

Det blir alldeles tyst. Knattarna är ledsna och glädjen över matchen är borta. Alla vill ha kvar Roffe och det tar en lång stund att förstå att han verkligen ska flytta. 

 

-Men vem blir den nye tränaren då? undrar Dojan till slut. Det måste vi få veta!

 

 

Klicka till höger för att komma till del tre...

 

 

                         

 


                      



                     

 

 

                                                               

Av Orion Stork - 30 maj 2015 21:57

 

Roffe tittar sig omkring och hans blick stannar till slut på Blixten.

 

-Det är Robert som ska bli er tränare, ja honom känner ni säkert?

 

-Men jag känner flera Robert, tänker Lennart högt. Slaktaren är det väl inte, för han har blivit biten av en ilsken gris. Så vem är det egentligen?

 

-Det är Blixtens pappa som ska ta hand om er. Han har spelat i allsvenskan och kan mycket om fotboll. Jag missar nästa match, så den får Robert ta hand om. Jag ska packa nästa vecka, men kommer förbi på nästa träning om jag hinner. Vi ses snart igen, säger Roffe och försöker se glad ut. Var rädda om er och ta hand om Blixtens pappa så går det säkert bra.

 

Roffe har mycket att göra den närmaste veckan. Han packar väskor, hämtar biljetter, ringer till sin nya arbetsplats, ordnar skjuts till flyget och säger hej då till alla vänner. Varje dag åker Roffe förbi ett litet hus, som han tycker så mycket om. Huset är brunt och ligger på en liten kulle. Väggarna är gjorda av kraftiga stockar och en bit bort finns en gammal brunn. Huset är som en dröm, tycker Roffe. Han har frågat om det går att köpa, men tant Greta har alltid svarat nej.

 

-När jag blir gammal så ska jag flytta till min syster och då ska du få köpa huset, brukar hon säga. 

 

Roffe hade nästan gett upp hoppet, men så ringde telefonen. Han kände genast igen den gamla tantens röst. Hon berättade att hon skulle flytta till sin syster nästa sommar och nu ville Greta att Roffe skulle köpa huset. 

 

-Sånt känner man på sig när man är så gammal som jag. Du kommer att sköta om mitt älskade lilla hus på bästa sätt! Om ett år så har du ordnat pengarna, sade tanten och så var samtalet slut.

 

Roffe lade på luren och satte sig ner för att tänka en stund. Hur skulle han kunna få fram så mycket pengar på bara ett år? Hans blick fastnade på en liten rubrik i tidningen som låg på bordet och där kunde han läsa:

 

-JOBBA UTOMLANDS I ETT ÅR OCH SPARA IHOP TILL DIN DRÖM!

 

Samtidigt som Roffe packar ner lite saker börjar knattarnas fotbolls träning. Den här dagen är det Robert som sköter övningarna.

 

-Får vi träna lite skott idag? ropar Åke, när han kommer fram till fotbollsplanen. 

 

-Va, träna skott? Javisst, du borde träna vristskott för du skjuter ju bara eländiga tåblödare. Lär du dig inte skjuta vristskott så platsar du inte i laget, det kan jag lova dig.

 

-Jamen jag kan skjuta Puskasskruvar också, försöker Åke.

 

-Puskasskruvar? Det var det löjligaste jag har hört sen katten födde en gris! Det är ju rena stenåldern. Puskas lade ju av för minst tusen år sedan!

 

-Jamen jag kan faktiskt...

 

-Sluta tjata nu. Det är jag som sköter träningen, kom ihåg det! Jag vill inte höra talas om Puskasskruvar och tåblödare. Det är bara trams! 

 

Robert skakar på huvudet och blänger ilsket på Åke. Sedan fortsätter han att pumpa fotbollar som behöver luft. Åke blir alldeles tyst och sätter sig ner med en suck. Huvudet känns tomt och han känner sig ledsen. Åke har tränat massor av skott för att visa Robert att han duger, men vad ska han göra nu?

 

-Det är kanske bäst att sluta med fotboll, tänker han när tårarna tränger sig på. Varför ska man träna när man ändå inte duger? Det finns väl andra roliga saker som man kan göra.

 

Åke tänker på Roffe där han sitter och grubblar. Förr var det mest lek och spel, men hur ska det bli nu? Blixten har rätt för Robert hatar tåblödare. Han hatar det mesta verkar det som.

 

Kom igen nu! våga försök bara brukade Roffe alltid säga. Våga försök, så lyckas du till slut! Just den meningen tjatar Åke för sig själv om och om igen och då känns det faktiskt lite bättre. Åke är inte den som ger upp i första taget, så han tänker pröva i alla fall.

 

-Kom igen nu Åke, viskar han till sig själv. Våga försök bara, så lyckas du till slut!  

 

Samtidigt som Åke börjar träningen, slår Roffe ihop sin resväska. Om ett år ska han köpa det fina huset och det gör honom glad. Det är en fin kväll så han bestämmer sig för att ta en cykeltur till gummans hus och efter en stund öppnar han den vita grinden vid stora vägen.

 

-Jag kommer att sakna Djupvik, säger han högt för sig själv. Ibland får man offra lite för att få något fint. Om ett år står jag här igen och då är huset mitt.  

 

Gruset knastrar under skorna när han promenerar uppför backen. Han går runt och tittar en stund, innan han sätter sig på husets trappa. Roffe andas in alla ljuvliga sommardofter som kittlar i hans näsa. En liten fluga tar en promenad över hans hand och fåglarnas kvällsmelodi är nästan magisk.

 

-Här ska jag bo och njuta av naturen tänker han och blundar. Tänk att livet kan vara så underbart!

 

-Kom igen nu och rör på benen era latmaskar skriker Robert ilsket när pojkarna springer sitt femte varv runt fotbollsplanen. Det känns torrt i halsen och knattarna i laget är jättetrötta. Hela träningen har de sprungit och sprungit och benen är tunga som bly. Robert säger att man ska kunna springa minst en mil om man ska bli en bra fotbollsspelare, så därför springer de runt, runt, varv efter varv.

 

När pojkarna sätter sig för att vila är det ingen som pratar. Huvudet känns tomt och kroppen är mosig. Robert känner sig stark när han ser alla trötta spelare. Här duger det inte att maska, det är ett som är säkert. Djupvik ska inte förlora på dålig kondition, säger han och ingen orkar säga emot.

 

-Men ska vi inte spela och träna lite skott? frågar Lennart när han pustat en stund. Det brukade vi alltid få göra när Roffe tränar oss!

 

-Nu är det jag som är tränare och bestämmer vad ni ska träna på! Jag vill inte ha en massa veklingar i laget, utan starka spelare som orkar springa hur mycket som helst.

 

-Men det är ju inte så roligt att bara springa hela tiden, försöker Slangen. Då kan man ju lika gärna hålla på med maraton. Fotboll är ju ett lagspel, eller hur?

 

-Den som inte orkar springa platsar aldrig i mitt lag. Nu lägger vi av med allt gnäll och avslutar träningen med fem snabba varv runt planen. Den som kommer sist samlar ihop alla bollar och sopar bort allt grus i omklädningsrummet.

 

Djupviks yngsta pojklag plågar sig fram varv efter varv. Mini är den som är sist hela tiden, för han har så korta ben. Han hinner helt enkelt inte med hur han än försöker. Han är så trött, så trött ,men vågar inte klaga.

 

-Att fotboll kan vara så tråkigt, fast det ska vara så roligt, tänker Mini och stoppar i de sista bollarna i bollnätet. Med en suck ger han bollarna till Robert.

 

-Du borde springa snabbare nästa gång och inte vara så lat. Då slipper du stanna efteråt. Träna på egen hand och skaffa lite benmuskler så orkar du mera.

 

Robert får inget svar för Mini lyssnar inte längre. Han är urless och vill bara hem och vila sina små uttröttade ben.

 

Några dagar senare är det söndag och Roffe stoppar ner sitt pass i sin jacka. Han tar en sista titt på sin lista med saker som han ska ta med sig och bär sedan ner allt till den väntande bilen. Det känns både spännande och skrämmande att äntligen få ge sig iväg. Roffe har många tankar i sitt huvud, när han trycker in den sista stora väskan i bagaget och sätter sig i baksätet. Han funderar på sitt nya arbete, på den gamla tanten och mest av allt på laget.

 

-Hur ska det gå för mina fotbollskillar? tänker han oroligt. Den första matchen gick i alla fall bra, så det ordnar sig nog. Robert blir säkert en bra tränare, när han blir varm i kläderna.

 

-Då åker vi säger föraren och startar bilen. Det är för sent att ångra sig nu!

 

Sedan svänger han ut på stora vägen som leder bort från Djupvik. Roffe tittar på sin klocka igen. Om en liten stund börjar matchen mot Rutvik och nog känns det lite ledsamt att inte vara där. Samtidigt som Roffe åker sin väg sitter Åke, Lennart och de andra i laget och lyssnar på Robert. Ute på planen väntar Rutviks BK på att få spela sin andra match i serien.

 

-Vi är bra tränade och ska spela tufft och springa mycket, säger Robert segervisst. Vi ger dom inte en chans att sticka upp. Vi springer och springer och tröttar ut dem helt enkelt.

 

Mini ser alldeles förskräckt ut och gnuggar sina ömma ben. Han undrar förstås hur han ska orka. Låt bollen göra jobbet och passa mellan varandra brukade Roffe säga, men nu är det annat som gäller.

 

-Nu ska man springa och jaga bollen hela tiden. Vad ska man tro egentligen? Hur ska jag orka springa så mycket med mina stela muskler? Jag klarar det aldrig, tänker Mini uppgivet.

 

Robert pratar på om stickare och långbollar, väggspel och spjutspetsar. Det är svårt att förstå vad han menar, så efter en stund är det nästan ingen som hänger med.

 

-Åke, Lennart, Mini och Hinken är reserver och börjar på bänken, säger han till slut. Ni andra byter när jag säger till!

 

-Men ska vi inte göra som förra matchen undrar Åke. Pappa tog tid och alla fick spela lika mycket, det är jag säker på! Det var ju hur rättvist som helst!

 

-Nu är det jag som är tränare och bestämmer hur det ska vara. Jag tar tid och talar om vilka som ska spela och vilka som ska sitta på bänken, det är lika för alla. Kom igen nu grabbar, så ger vi järnet! Vi kämpar för laget och nu ska vi vinna!

 

Reserverna har svårt att hålla tårarna borta, när domaren blåser i  sin pipa. Att bli över för att man inte duger är ju hur jobbigt som helst. Det går nästan inte att stå ut med.

 

-Hur ska man kunna kämpa för laget när man inte ens får spela, fräser Åke och stampar foten i marken. Det är ju alldeles tokigt, jag fattar absolut ingenting! Vi kommer ”bergis” att få heta bänknötarna. Titta! där kommer bänknötarna kommer alla att säga och skratta.

 

-Men det är ju en ganska bra ide’ egentligen. Vi bildar Bänknötarnas Förening. Det är i alla fall inte sämre än att spela när Robert är tränare. Vi kan snickra ihop lite roliga gubbar under matcherna och sedan köper vi världens bäste tränare för alla pengar.

 

-Jag önskar att Robert kunde komma tillbaka, hoppas Mini. Då skulle allt bli som vanligt igen och ingen skulle behöva vara reserv.

 

-Va? vad var det du sade, undrar Åke ivrigt.

 

-Jag sade att jag hoppas att Roffe kommer tillbaka och tränar oss som förr, för nu är det bara jättetråkigt. Robert är ju inte riktigt klok! Ingen vill ha honom som tränare för han är så arg och orättvis. Man känner sig helt värdelös när han skäller och går på.

 

Matchen har just börjat, när Åke rusar iväg. Det var någonting som Mini sagt som tog mitt i prick och nu vet han exakt vad han ska göra. I full fart stormar han fram mellan cyklar och bilar och hör hur Robert ryter och gormar när Rutvik gör sitt första mål. Åke sliter och drar i styret så fort han kommer fram till sin cykel. Gummihandtaget vill inte ge med sig, men som tur är kommer Lennart till hans hjälp. Han förstod direkt vad Åke hade för planer när han rusade iväg.

 

-Får du loss handtaget? ropar Lennart och håller emot från andra hållet på styret. Åke sliter och drar, men det vill inte lossna. 

 

-Det ger nog efter om jag vrider några varv till. Hugg i från andra sidan så går det bättre. 

 

Åke ”drattar” på baken, när handtaget äntligen släpper med ett ”plopp”. Han kravlar sig snabbt upp på sina knän och ”kikar” in i cykelstyret för att se om allt är som det ska. Sedan pillrar han försiktigt ut mossan ur röret med en liten pinne och när han känner efter med handen, så fastnar ringen snällt på hans finger.

 

-Vad önskar du min vän? säger ringen, när Åke gnider på den. Du har bara tre önskningar, så tänk dig noga för vad du vill önska. Det går inte att ångra sig!

 

-Jag vill att Roffe kommer tillbaka som vår tränare, säger Åke upphetsat. Det är min första önskan. Jag vill att Robert blir lika bra som Roffe, för då får vi ju två bra tränare och Blixten en snällare pappa som inte skäller hela tiden. Det är min andra önskan. Jag vill att Ali får spela fotboll med oss och att hans pappa kan lära oss lite kluriga finter och häftiga skott. Det är min tredje önskan.

 

-Det blev nog lite mer än tre önskningar, svarar ringen. Vi får väl se hur långt kraften räcker den här gången. Ha kvar ringen på ditt finger tills alla önskningar har slagit in. Sedan kan du ge den till någon som du älskar. Om ringen passar på flickans finger så kan du gifta dig med henne när du blir stor. Ringen kommer att ge er lycka så länge ni lever här på jorden.

 

Lennart har nickat okej till varje önskning, så nu kan pojkarna bara bara vänta och hoppas att ett under ska ske just idag.

 

När Åke och Lennart kommer tillbaka till fotbollsplanen så har Mini lagt sig under bänken för att få lite lugn och ro. Rutvik har just gjort sitt andra mål och Robert är alldeles vild. Hinken är glad att han sitter på bänken och slipper allt skäll som Robert häver ur sig. Han kommer ihåg hur det kändes och nu är det andra som får plågas den här gången.

 

-Men vad ska vi göra om inget händer snart? undrar Lennart.

 

-Tänk inte så, utan känn på ringen i stället. Den är alldeles glödhet! Jag känner på mig att det kommer att lyckas! Det är någonting på gång för det pirrar i hela kropen.

 

När Roffes bil passerar Wikmans Kiosk så hörs en stor smäll.

 

-Vad var det? undrar Roffe.

 

-Vi har punktering på ena framdäcket skulle jag tro. Jag måste byta däck, men vi hinner nog ändå svarar föraren och kliver ur bilen. Du kan väl handla något på kiosken medan du väntar.

 

Roffe öppnar dörren och sträcker på sig. Sedan sätter han sig i gräset och väntar. Han är inte så sugen på karameller, så han solar sig istället. Han behöver inte stressa, för än det är gott om tid.

 

-Vill du köpa en lott? är det någon som ropar från luckan i kiosken en bit bort. Det är den sista lotten och det är fina vinster må du tro. En del av pengarna som vi tjänar på lotterna går till Djupviks IF kan jag berätta. Passa på att köpa idag, för i morgon kan det vara för sent! Jag har sparat den bästa lotten till dig!

 

-Nja, jag vet inte svarar Roffe, för ibland är han faktiskt lite snål. Jag vinner nästan aldrig, så det är nog ingen ide’. Fast om en del av pengarna går till knattarna i Djupvik, så får man väl offra sig i alla fall. Kanske jag har tur just idag?

 

Roffe köper lotten och kryper in i bilen igen. Han väntar medan föraren sätter det nya däcket på sin plats. Först kommer siffran två, när han skrapar på lotten med sin tumme.

 

-Jag har i alla fall vunnit två kronor ropar han glatt till tanten i kiosken. I nästa ruta visar sig siffran noll och nu är Roffe lycklig. Tjugo kronor är det mesta han vunnit i hela sitt liv. Det är fyra rutor kvar att skrapa och Roffe har redan fått tillbaka pengarna för lotten.

 

-Vänta! jag måste skrapa färdigt innan vi åker, säger han ivrigt till föraren som sätter sig vid ratten. Roffe vågar bara titta med ena ögat när han skrapar ruta nummer tre. Om den är tom så vinner han inget mer. Pulsen hoppar upp till 150 och ruta nummer tre är en... nolla igen.

 

-Två hundra kronor! Jag är ju nästan rik stönar, han av glädje. Tre rutor kvar!

 

Roffe sätter tummen på ruta nummer fyra och nu blundar han med båda ögonen på samma gång. Sedan skrapar han nervöst och tittar nyfiket på sin lott. 

 

-Yeeeepppiiiiiiiiiiiiii, tjuter han som en tok och skrämmer nästan slag på den stackars föraren. Tvåtusen kronor, flämtar han! Roffe är rödare än den värsta tomat och blir alldeles stirrig. Han ger lotten till föraren och säger åt honom att skrapa de två sista rutorna. Sedan sätter han händerna för ögonen och väntar.

 

-Hmm, säger föraren och så skrapar han ruta nummer fem.

 

-Hmm, säger föraren igen och skrapar ruta nummer sex.

 

-Blev det inget mer, undrar Roffe besviket. Var det tomt i rutorna?

 

-Hmm, svarar föraren igen. Det som finns i ruta nummer fem och sex är inte värt något..... om det står ensamt. Du får väl vara nöjd med siffrorna två, noll, noll, och noll. Fast det är klart, att två nollor till i de två sista rutorna blir ju en hel del om man sätter ihop alla siffror tillsammans. Två hundra tusen ungefär borde det väl kunna bli. Du är rik min vän, säger föraren och skrattar glatt.

 

Roffe ser ut som en gammal stumfilm, för han blir alldeles tyst. Munnen rör sig, men inte ett ljud kommer fram över hans läppar.

 

-Men, men, men det räcker ju, räcker till... och då behöver jag väl inte? stammar han fram till slut. Föraren som inte fattar ett barr tittar på Roffe och undrar:

 

-Hur ska vi göra nu då? Ska du till flyget eller ska du gå på fest och fira din vinst?

 

-Ja hur ska jag göra nu då? grubblar Roffe. Vad ska jag ta mig till egentligen?

 

-Snart är det halvtid och det händer ingenting. Robert är lika arg och jag ser ingen Roffe. Tänk om vi gjort något fel eller blivit lurade på något sätt? säger Lennart uppgivet.

 

-Ta det lugnt nu, för snart händer det bara, svarar Åke tvärsäkert.

 

Men Lennart kan inte alls ta det lugnt utan går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han kan inte sitta still en enda sekund utan går runt, runt som en gammal cirkushäst. Åke spanar ner mot bilarnas parkering, men ser inte skymten av någon bil. Han börjar känna sig osäker och hoppar till när domaren blåser för halvtid. Nu väntar alla på Roberts hemska skäll. Han ser arg ut som vanligt och spelarna kryper ihop som små skrämda kattungar och vågar inget annat göra.

 

-Jaha grabbar, nu ska ni få höra, börjar Robert och alla väntar på sin utskällning. Vi ska ändra lite i laget i andra halvlek. Hinken, Mini, Åke och Lennart hoppar in och spelar i kedjan. Sedan ser Åkes pappa till att vi byter som vanligt så att det blir rättvist. Alla ska spela lika mycket precis som förr. Passa på och drick nu så att ni orkar hela matchen.

 

Djupviks IF kommer ut som ett nytt lag i andra halvlek. Att Robert har ändrat taktik har alla förstått, men hur det gick till är det ingen som begriper, ja utom Åke och Lennart förstås.

 

Spelet böljar fram och tillbaka och Rutvik är inga lätta motståndare. Hinken springer som vanligt mest av alla och verkar orka hur mycket som helst.

 

-Låt bollen göra jobbet, ropar Robert, när Åke får ett pass.

 

Han skjuter direkt med sin vänsterdoja och bollen flyger iväg över Rutviks försvar. Hinken gör en snygg nedtagning med yttersta tåspetsen på sin fot och fräser iväg mot Rutviks mål. Bollen studsar upp och det ser ut att bli en miss, men Hinken han drar till och det säger Svisssssch!

 

Roffe hör vrålet när han kliver ut ur bilen. Djupvik har gjort mål och det är en härlig fotbollsfest. Hinken sträcker armarna i luften och jublet vill aldrig ta slut. Robert är så stolt att han nästan spricker, men Djupvik måste göra ännu ett mål för att få oavgjort. 

 

Minuterna tickar iväg och Rutvik kämpar på för att behålla sin ledning. De är nära att lyckas, men än är det några minuter kvar innan matchen tar slut. Domaren tittar på sin klocka och visar med fingrarna att det är tre minuter kvar.

 

Mini kämpar och sliter för han vill inte förlora. Han trixar sig loss och har läge för skott, men faller som en sten över någons ben. Domaren tittar på sin klocka och blåser, Djupvik får matchens sista spark. Mini har ont i benet och haltar omkring, så han vill inte skjuta. I stället blir det Lennart som tar chansen.

 

-Vi gör som A-laget brukar göra viskar Åke i hans öra. Jag springer fram och låtsas skjuta och sedan drar du till med din Puskasskruv!

 

-Trettio sekunder kvar! ropar domaren. Ni måste skjuta nu om ni ska hinna få iväg ett skott.

 

Det är femton sekunder kvar när Åke tar sats. Rutvik har hört talas om hans fruktade tåblödare och spelarna kryper ihop för att rädda sitt skinn. Ingen är med på Åkes snabba skottfint och Lennart får sin chans.

 

-Titta på målet, titta på bollen och skjut tänker han och träffar bollen precis som Ali har lärt honom.

 

Det blir ett väldigt skott men bollen ser ut att missa målet med minst en meter.

 

-Nu kommer skruven tänker Åke, men vågar inte titta.

 

-Det måste bli oavgjort tänker Roffe och biter sig i tungan.

 

-Den går in tänker Ali, som kommit för att titta.

 

-Skottet går över, tänker domaren och höjer sin pipa för att blåsa.

 

-Skruva då! tänker Lennart och vrider hela kroppen.

 

-Nu vinner vi, tänker målvakten, men det borde han inte göra, för bollen skruvar till, precis som Lennart vill!

 

Jublet är fantastiskt när Djupviks pojkar förvandlas till en enda stor hög med sprattlande ben och armar. Alla vill ge Lennart en kram och vem som är vem går inte att räkna ut. Stackars Lennart ligger förstås underst i högen, men det får han faktiskt stå ut med den här gången.

 

Det är många glada hjältar den här dagen, men roligast av allt är när Roffe dyker upp. Han får minst tusen frågor på samma gång och hinner inte svara på en enda.

 

-Kom Robert så sätter vi oss med laget, ropar han och vinkar. Jag fattar det nästan inte själv, men nu måste jag få berätta. Det är nästan otroligt hur tur jag har haft idag!

 

När Roffe berättar känns allt som vanligt igen. Ingen vill missa historien om tanten och det lilla huset, ”punkan” och den stora vinsten.

 

-Kan du berätta en gång till så jag riktigt förstår, undrar Mini när Roffe är klar.

 

-Javisst säger Roffe och så berättar han alltihopa en gång till.

 

-Men det är ju nästan trolleri, tycker Limpan. Först hade vi en tränare och nu har vi två tränare, det är ju dubbelt så bra!

 

-Nja, det är faktiskt inte riktigt sant, säger Robert. Ni har faktiskt tre tränare.

 

-Men vem är den tredje? undrar Gurkan.

 

-Är det slaktaren? funderar Slangen. Fast han har ju blivit biten av en gris har jag hört? 

 

-Nej det är inte slaktaren, skrattar Roffe utan det är ......Ali Salibis pappa. Det är äntligen bestämt att familjen ska bo kvar här i Djupvik, så Ali ska spela med oss.

 

-Det är ju trippelt så bra, skojar Limpan. Snart är vi i allsvenskan, det är jag säker på. Det kommer att gå trippelt så snabbt!

 

-Sakta i backarna säger Roffe. Kom ihåg att det viktigaste...

 

-Är att ha roligt, fyller Robert i. Det har jag lärt mig idag. Nu är vi ett lag och vi ska kämpa tillsammans, sedan får vi se hur långt det räcker. Jag förstår att jag gjort fel och ångrar alla dumma saker som jag har sagt. Jag vill försöka igen och hoppas att jag får vara kvar tillsammans med Roffe och Alis pappa som tränare.

 

-Våga försök bara! skrattar Hinken och Robert får dagens längsta applåd. Att våga erkänna att man gjort fel imponerar på Hinken och de andra småkillarna i Djupviks IF. Klart att Robert får en ny chans!

 

-Kom nu Blixten så går vi hem och tar oss ett bad, säger han och lägger armen om sin pojke. Sedan tar vi med oss lite grillkorv och sticker vi ner till Djupviken och metar en stund, om du vill förstås? Stor-abborrarna är visst på hugget har jag hört.

 

Åke myser när han ser alla bra saker som önskningarna fört med sig. Vilken lycka att han hittade den magiska ringen. Han skulle inte ändra en enda av sina önskningar även om han fick. Allt slog in och det är faktiskt rena undret!

 

Åke är glad i hela kroppen, när han sist av alla trampar iväg på sin cykel. Den svalkande vinden rufsar om hans okammade hår och Åke, han bara njuter. På avstånd hör han bäckens porlande brus och kommer ihåg när han  han hittade ringen. Nu förstår han att det var en mening med att den låg just där. Någon som behövde den, skulle förstås hitta den.

 

När Åke närmar sig bron över bäcken, så ser han Sara som hänger över räcket och tittar ner i vattnet.

 

-Hej Sara! ropar han glatt och bromsar in sin cykel.

 

-Nämen hej! svarar Sara och skuggar ögonen med händerna.

 

-Vad tittar du på? undrar Åke.

 

-Jag såg en stor svart skugga där nere i vattnet. Det såg ut som en liten stock som flöt förbi.

 

-Det är nog en gädda som simmat in under bron för att gömma sig. Vi tittar ner mellan brädorna så kanske vi ser den?

 

Åke och Sara lägger sig på mage mitt emot varandra och spanar ner i det mörka vattnet. Åke har rätt för under den skyddande bron står bäckens största gädda och lurar. Den viftar med fenorna för att hålla balansen i det strömmande vattnet. Gäddan är svår att upptäcka för den smälter in i bäckens alla skimrande färger.

 

-Vad fin den är! säger Sara och nuddar vid Åkes hand med sina fingertoppar.

 

-Mmmm! och kolla vilka ögon! Den väger minst tio kilo skulle jag tro?

 

-Jamen, jag menar inte gäddan, utan ringen som du har på fingret.

 

-Ringen? säger Åke förvånat. Jaså den, ja den har jag hittat just här, under bron. Ringen låg och glittrade i vattnet när jag cyklade förbi. Det var rena turen att jag såg den.

 

-Jag vill pröva den, fast den är säkert för stor? Du har väl större händer än jag, säger Sara och lägger sin hand på Åkes.

 

-Det här är rena rama trolleriet, tänker Åke och sätter ringen på Saras finger.

 

-Titta den passar ju precis! ropar Sara. Våra fingrar är exakt lika tjocka. Tänk om man hade en så fin ring, säger hon drömmande. Jag önskar att det var jag som hittat den.

 

-Jamen ta inte av den. Du får den om du vill, svarar Åke och rodnar en smula. Har jag chans på dig? frågar han blygt och rodnar lite till.

 

-Jag trodde aldrig att du skulle fråga. Det är klart att du har chans på mig, jättemycket chans!

 

Äntligen kan Åke berätta för Lennart hur man pussar en tjej! Det är ju inte så svårt. Det är faktiskt goare än sega råttor. 

 

Åke och Sara märker inte när gammelgäddan smiter i väg. Fast vem bryr sig väl om gäddan, när man har fångat den man har kär. 

 

Femton år senare sitter Roffe i köket till sin lilla stuga och lyssnar på sin radio. Han håller alla tummar som han har, men det verkar inte hjälpa. Fotbollsmatchen mellan Sverige och England verkar sluta noll-noll och det är bara en minut kvar. Sverige måste vinna med ett mål för att gå till VM final, annars är det kört. Så här låter det när Roffe sätter örat mot radion.

 

-Sverige får en frispark i skapligt läge utanför Englands straffområde och nu är det bara.... en minut kvar. Sverige måste göra mål för att gå till final, men är det verkligen möjligt? I det svenska laget diskuterar man just nu om vem som ska slå frisparken. Vem vågar stiga fram och skjuta detta viktiga skott? Ingen som det verkar just nu i alla fall. Ingen vill slå den, ingen vill slå den verkar det som. Vem ska slå frisparken tycker du Glenn?

 

-Det måste vara en vänsterskytt som kan skruva bollen runt muren, men det ser svårt ut. Det är kanske därför som ingen vågar slå frisparken?

 

-Nu händer det saker mina damer och herrar. Det är någon som kliver fram för att lägga frisparken och det är..nu ska vi se...nummer 10, Hinken Larsson som går fram för att skjuta. Hur ska detta sluta, hur ska detta sluta? Går Sverige till VM final eller inte? Kan hinken göra det omöjliga och skruva bollen i mål från detta avstånd? För mig så verkar det nästan omöjligt.

 

Roffe är alldeles ”skakis” och kryper ner under bordet när radion fortsätter:

 

-Och nu lägger Hinken upp bollen och backar några steg. Han stannar upp och tittar på målet, han tittar på bollen, Hinken springer fram och skjuter........i måååål, Hinken Larsson skjuter i måååål och Sverige är i VM final! Hur är detta möjligt? vilken skruv och vilket skott! Han vågade dra till och som han gjorde det! Hinken Larsson som startade sin karriär i lilla Djupvik har gjort det igen. Vad säger du Glenn, har du sett något liknande någon gång?

 

-Det finns en ”Brasse” som heter Dunga, som hade en bra vänsterdoja och en ungrare som hette......Puskas någonting, men det var rätt länge sedan.

 

-Mina damer och herrar Sverige är i VM final och målskytten är ingen mindre än Djupviks egen Hinken Puskas Larsson! Att skruva bollen i mål från det avståndet är inget mindre än en bragd och man undrar, hur är det möjligt, hur är detta möjligt?

 

Roffe är alldeles färdig, men lycklig, där han ligger på golvet,

 

-Han vågade! han vågade! jublar han och biter sig i fingret för att känna att han är vaken.

 

I radion fortsätter referatet:

 

-Hinken Puskas Larsson har visat att det omöjliga är möjligt. Han har skjutit Sverige till VM final med en hejdundrande Puskasskruv. Vilket mod han visade när han gick fram för att skjuta! Tänk att han vågade!

 

-Du har så rätt, så rätt, tänker Roffe glatt. Våga försök bara. Gör om det igen om det inte lyckas första gången, så går det säkert bättre nästa gång.

 

 

                                                   ** SLUT ** 

 

 


                         


 

                      



                     



                                                               

Av Orion Stork - 26 maj 2015 16:44

 

        



                           



      



Av Orion Stork - 26 maj 2015 10:02


       




                           



      



Av Orion Stork - 20 maj 2015 15:38


 



                          



       



Sex
Av Orion Stork - 20 maj 2015 09:35


            




                           



       



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Orions Blogg med Blogkeen
Följ Orions Blogg med Bloglovin'

Musik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se