Orions Blogg

Alla inlägg under juni 2015

Av Orion Stork - 22 juni 2015 19:54


    



                          



      



      

 

ANNONS
Av Orion Stork - 9 juni 2015 22:38



       



                           



      



               

 

ANNONS
Av Orion Stork - 6 juni 2015 15:52


          

  



                           



      


         

 

 

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:47


 

        

 

På toppen av Korpberget sitter Manfred och spejar ut över den glittrande älven. Det är så härligt varmt i solen och den blå kortärmade tröjan klibbar mot hans hud. Det kliar lite på benet mitt emellan kortbyxorna och knäskålen men det gör ju inget, för nu har han tid att klia hur mycket som helst, sommar-lovet har just börjat. Manfred tycker om när det är varmt och soligt. Enda nackdelen som han kan komma på är att man får så mycket fräknar. Efter en stund drar han tröjan över huvudet och därinne klingar fortfarande:

 

-Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror,...........

 

Det där med ljuva sommar stämmer verkligen idag tänker han tyst för sig själv och drar ett djupt andetag för att ta in alla ljuvliga sommardofter, som den svaga vinden bär med sig.



    



Manfred sitter på sin "tänkarsten" uppe på toppen av berget. Här brukar han fundera på skolan, hur man pussar tjejer, olika uppfinningar, farliga monster, häftiga cyklar, fotboll och massor med andra saker som han kommer att tänka på. När han sätter sig på stenen får tankarna flyga fritt så länge de har lust.



       



I högsta tallen en bit bort kraxar storkorpen sin egen melodi. Det är svarta fjädern som spanar från den bästa utsikten av alla. Han vakar noga över allt som rör sig därnere med sina stora, svarta ögon. Korpen undrar nog vem den ensamma lilla pojken med det röda håret kan vara?

 

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern, kom och flyg till mig! Du kan väl vara min kompis?

 

Korpen putsar sina fjädrar så att den ska bli snygg och fin och lägger sedan huvudet lite på sned. Den verkar inte bry sig ett dugg om Manfred, eller låtsas den bara? Kanske är den lite intresserad trots allt, det hoppas Manfred i alla fall?  



I fantasin låtsas han att han kan flyga som Svarta Fjädern. Han störtdyker från toppen av Korpberget för att sedan nudda vattenytan långt där nere med sina fingertoppar. Sedan svänger han tvärt och glidflyger mellan de två kraftiga bropelarna en bit bort och avslutar det hela med en tjusig loping och en perfekt landning längst upp i den stora tallen. Det verkar nästan som Svarta Fjädern kan läsa Manfreds tankar, för nu flyger korpen ljudlöst sin väg. Inte ens Manfred märker när den ger sig av.

 

Han vaknar ur sina drömmar när en liten molnklump stannar upp framför solen. Manfred huttrar för det känns lite kallt. Han drar han på sig tröjan igen och bestämmer sig för att fara hemåt. Han springer iväg barfota nerför berget och håller armarna rakt ut och flaxar precis som Svarta Fjädern brukar göra. Han hoppar över stockar och stenar, stubbar och enar. Benen går som trumpinnar och håret fladdrar i vinden. Manfred märker inte den elaka roten som ringlar sig över stigen som en orm, utan slår tårna mitt i prick. Han flyger iväg som en gammal kråka och landar mitt i en stickig buske.

 

-Aj som sjutton vad det gär ont! Stickor överallt och vilka skrapsår! klagar han. En liten tår hittar sin väg nerför kinden. Den smakar lite salt men faktiskt ganska gott! Manfred sätter sig och vilar en stund. Han drar försiktigt ut alla otäcka stickor han ser och sedan känns det lite bättre. Sedan reser han sig upp, ruskar lite på kroppen och vrider och vänder på sina armar och ben. Ingenting verkar vara brutet i alla fall, till och med tårna har klarat sig bra, trots den vådliga flygturen.

 

-Du kan inte flyga! inte flyga!! hör han någon kraxa i närheten.

 

Manfred vänder sig genast om, men ingen är där.

 

-Konstigt, jag tyckte precis att jag hörde någon ropa, Hallå! Hallå! är det någon där?

 

En svart skugga skymtar förbi mellan träden en bit bort, men försvinner som en blixt.

 

-Svarta fjädern, Svarta Fjädern? Var det verkligen du? Men inte kan väl korpar tala? tänker han.



       



Manfred ryser vid blotta tanken och sedan kommer han ihåg historien om en man och hans stora svarta korp. Den gamle mannen ville vara ifred och därför bodde han i en liten koja uppe på Korpberget. Han brukade hjälpa skadade djur och sköta om dem som om de vore hans egna barn.

 

Det sista djur som han hjälpte var en liten korpunge som skadat ena vingen. Det var väl ingen som trodde att den skulle överleva, men en liten flicka skaffade i alla fall upp den till honom. Tänk om korpungen är Svarta Fjädern? korpar kan ju bli väldigt gamla! Tankarna virvlar runt i Manfreds huvud, men till slut knallar han iväg nedför stigen. Han tänker mycket på Svarta Fjädern och den mystiske gamle mannen.

 

-Jag undrar om man kan bli kompis med Svarta Fjädern? Kan fågeln verkligen tala människornas språk? Kanske sitter den fortfarande däruppe på berget och spanar efter mannen som en gång hjälpte honom att få vingen bra igen?

 

Manfred undrar vart den snälle mannen som hjälpte alla djuren tog vägen. Det är ingen som vet om man frågar. En del tror att han blev sjuk och tvingades flytta någonstans? Andra gissar att han gick vilse i skogen när han sökte något djur som skadat sig och inte hittade tillbaka. Ingen har i alla fall sett honom på många år.

 

När Manfred kommer hem till sitt hus så sticker han handen under bron och känner med fingrarna. Sedan pillrar han fram dörrnyckeln som sitter på spiken bakom den tjockaste stolpen. Det är familjens hemliga nyckel-gömställe.

 

Mamma är inte hemma  än, så Manfred får klara sig själv. Mamma Rut jobbar på dagis och pappa Lars är konstnär. Han brukar gå på lång-promenader när ide’erna tryter, för man tänker så bra när man prome-nixar, påstår han. Pappa  tycker om att måla vackra naturbilder med fina djur, men just nu verkar det som om han är ute och går, för det är ingen som svarar när Manfred ropar.

 

Det är skönt att vara ensam hemma, för då kan man hitta på en massa roliga saker utan att behöva fråga om lov hela tiden. Lukten av nybakade bullar kittlar frestande i Manfreds näsa och efter en stund så hittar han en påse. Han dricker ett stort glas mjölk och äter så många bullar som han orkar och det är många det.

 

Efter en stund så går han upp för den knakiga gamla trappan och tittar ut genom fönstret i sitt rum. Han ser ut över den lilla staden Björnsvik. För länge sedan bodde det inga människor här, men så småningom upptäckte en jägare platsen. Han rodde med sin båt längre upp för älven än någon annan vågat göra tidigare. På den tiden gick det hemska historier om ruskiga björnar som härjade i skogarna, men jägaren var inte den som var rädd av sig.

 

Vid en vik i älven såg han en dag en jättelik björn stå på bakbenen och ge ifrån sig ursinniga vrål och vifta med sina ramar. Troligen slogs den med arga jord-getingar, men jägaren tyckte att björnen vinkade åt honom, så han bestämde sig för att bosätta sig på platsen. Klok som han var så lät han björnen vara ifred och då fick han vara ifred själv också. Med en så stor och stark björn som närmaste granne behövde han inte oroa sig för några hemska odjur från de mörka skogarna.

 

Allt medan åren gick  vågade sig fler och fler människor människor till den vackra platsen. Den fick heta Björnsvik, efter mötet med den stora björnen, i björnens vik.



    



Från familjen Larssons lilla röda hus har Manfred en jättefin utsikt. Huset ligger på en kulle med utsikt över älven och gårdarna runt omkring. Runt tomten finns ett vitt staket och många fina klätterträd. I det största trädet har Manfred byggt en fin liten koja av gamla bräder som han fått av sin pappa. Det är den bästa platsen i hela världen, tycker Manfred. Dit kan man klättra från Manfreds rum, ner på garagetaket och sedan till kojan. Den som är lite rädd av sig, kan använda klätter-repet som hänger i en spricka i barken på det gamla trädet.

 

För säkerhets skull har Manfred satt ett hänglås på den lilla dörren till kojan, så att ingen spion ska kunna ta sig in. Som flagga har han ett par rutiga kalsonger som har blivit för små. Det är jättesnyggt tycker han. Det tycker inte mamma.

 

Manfred lägger sig på sängen och tänker en stund.

 

-Kanske man skulle ringa till Manne? Han har alltid nåt’ häftigt på gång?

 

Manne är Manfreds bästa kompis. Manfred tänker och funderar och somnar förstås till slut. Han drömmer om Svarta Fjädern och den gamle mannen. I drömmen springer han nerför stigen från Korpberget och snubblar på en sten. Sedan flaxar han vilt med armarna och plötsligt kan han flyga. Men inte som han själv vill, för hur han än flyger så står han alldeles stilla i luften.

 

Långt bort hör han en olyckskorp som kraxar:

 

-Du kan inte flyga, du kan inte flyga! och så faller han rakt ner på marken.

 

Manfred flaxar vilt med armarna i sömnen och skriker:

 

-Hjälp jag faller, hjälp jag faller, hjääälp!!

 

Sedan vaknar han på golvet vid sin säng och är helt säker på att han slagit ihjäl sig. Han ligger stilla en stund och öppnar sedan ögonen. Först det ena ögat och sedan det andra.

 

-Det är väl lika bra att jag kastar mig utför trapporna på en gång, för jag ska väl ändå slå ihjäl mig idag, säger han för sig själv och kravlar sig upp från golvet. Sedan går han nerför trapporna och hittar skorna ute på bron.

 

-Man kanske skulle gå till Korpbäcken och se om Manne är där? Han brukar meta i bäcken så fort han är ledig och skryter gärna om sina monstergäddor, som han fångat.

 

Manne är en häftig kille som gillar när det händer spännande saker. Han är en snäll och bra kompis, som man kan lita på i alla väder. Det händer alltid något när man är tillsammans med Manne och just det gillar Manfred allra bäst.



      



Nere vid bäcken är det lummigt och fint. Trädens kvistar hänger ut över vattnet och de små vattenspindlarna irrar omkring och verkar ha bråttom som alltid. Manfred ser Mannes ljusa kalufs på långt håll när han närmar sig den smala bron. Pojken har randig tröja, kortbyxor och kepsen bak och fram som alltid. Han står och tittar ner i vattnet och i handen har han ett kraftigt rep.

 

-Vad tittar du på och vad ska du med repet till? ropar Manfred när han springer fram.

 

- Du, jag såg just historiens största gäddmonster simma förbi under mina fötter! Jag kommer aldrig att bada i bäcken så länge den där krokodilen simmar omkring här. Jag tänker fånga den med repet, det kan du vara säker på!

 

 

                         


 

                      



                     


                                                                                                                      


                                                               



   


Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:44


Men du ser nog i syne, så stora gäddor finns väl inte i den här bäcken? Du borde skaffa glasögon?

 

-Du! jag såg faktiskt gäddan. Den var gulgrön i färgen och simmade jättenära. Den verkade inte alls rädd! Så här stor var den! Manne sträcker ut armarna så långt han kan, men dom vill inte räcka till.

 

-Den är väl stor som en älg ungefär, skojar Manfred.

 

-Skoja lagom du! Den är så stor att den kliar sig på ryggen när den simmar under bron. Det skakade till när den drog iväg uppför bäcken.

 

-Som en liten jordbävning va? Hjälp, jag darrar av skräck fnittrar Manfred, men drar i alla fall in tårna en liten bit till, för säkerhets skul. Det här verkar ju riktigt ruggigt, som hajen fyra ungefär! Men du, om vi står här på bron och tittar så kan vi nog se den när den simmar tillbaka, tror du inte det?

 

Manne nickar, gör en ögla på repet och släpper försiktigt ner den i vattnet.

 

-Kom nu ditt gäddmonster så tar vi dig, väser han upphetsat mellan tänderna och spanar ner i det mörka vattnet.

 

Pojkarna väntar och väntar, men ser inte så mycket som en skugga i vattnet.

 

-Vi måste hitta på något för att locka fram den. Vi kan prova att vissla, föreslår Manne? Det kan vara värt ett försök i alla fall.

 

Pojkarna visslar och visslar, men det hjälper inte ett dugg.

 

-Vi skrämmer den nog bara, om vi visslar. Vi viftar med tårna i vattnet istället. Då tror den att det är småfisk, som den kan smaska på.

 

-Hjälp, hellre dör jag! skriker Manfred.

 

-Äh, gör så här! Stick ut tårna en bit till. Det går säkert bra.

 

-Men tänk om den hugger? undrar Manfred.

 

-Då drar vi undan tårna. Det gäller att vara snabb!

 

Vad pojkarna inte har den minsta aning om, är att gammelgäddan Hugg i just det ögonblicket kommer simmande mot bron. Det kurrar i magen och kliar alldeles förfärligt på gäddans breda rygg!

 

-ÅÅÅ, vilka trevliga små fiskar som sprattlar i vattenytan där borta vid bron, dom ska jag genast äta upp, gottar sig gäddan. 

 

-Titta där borta! jag ser en mörk skugga som rör sig i vattnet, skriker Manfred upphetsat.

 

-Var? undrar Manne.

 

-Där! under busken som hänger ut över vattnet. Håll dig beredd med repet! Den simmar snabbt som en torped!

 

-HJÄÄÄLP, den kommer nu, skriker Manne så det hörs ända till Kina. Kolla in vilka ruskiga tänder! Dra undan tårna snabbt som sjutton, annars blir du utan! Jag har den, jag har den, vilken tur! Den simmade rakt in i öglan och nu sitter den fast!

 

-HÅLL I DIG!!! för nu simmar den iväg. Akta dig för rycket när den fått upp farten.

 

Manne tar ett stadigt tag i repet och spjärnar emot med fötterna.

 

-Vad du än gör så släpp inte taget! skriker Manfred uppmuntrande. Håll emot allt vad du kan!  

 

Manne spänner sina små muskler och håller emot så hårt han kan, men det hjälper inte mycket när gäddan dyker med ett jätteplask...och efter dyker Manne. Huvudet har han lika mycket under som ovanför vattnet. Vattnet forsar och far, när gäddan sliter och drar, dyker och hoppar, för att bli av med pojken och repet. 

 

-Hur ska detta sluta, tänker Manfred förtvivlat. Tänk om han drunknar eller blir uppäten av krokodilgäddan?  

 

En gammal farbror som cyklar förbi stannar inte när Manfred ropar på hjälp. Han tror att det är sjö-odjuret som far omkring där nere i vattnet och skyndar snabbt vidare på sin gamla cykel.

 

-Släpp taget nu, innan du drunknar, skriker Manfred förtvivlat!

 

Då slår gäddan några kraftigt slag med den stora stjärten i ett sista desperat försök att slita sig loss. Den skakar med huvudet, vrider och vänder simmar och bänder för att bli av med pojken. Till slut orkar Manne inte hålla emot längre, utan släpper motvilligt taget om repet.

 

Sakta och ljudlöst glider gammelgäddan tillbaka mot sin mörka djuphåla igen och Manne tvingas se på och kan ingenting göra.

 

Manfred hoppar på bron av upphetsning.

 

-Vilket napp! vilken fisk, stönar han. Det måste vara världsrekord! Manne! Manne! men hör du inte, snälla svara då!

 

Manfred hinner få panik, men plötsligt dyker Mannes huvud upp mellan några gula maskrosor i bäcken. Han spottar ut lite vatten och fiskar upp en abborre ur sina blöta byxor.

 

-Har du varit ute och fiskat? retas Manfred. Har du eget akvarium i byxorna?

 

-Bubbel! bubbel! bubbel! bubblar Manne som svar och hoppar snabbt upp ur vattnet, spänstig som en groda.

 

-Nu ska du få smaka på abborre tjuter han och försöker fånga Manfred.

 

Jakten går över stockar och stenar, runt buskar och grenar och till slut landar de båda på häcken, ner i den blöta bäcken. Manfred är fast och Manne försöker mata honom med abborren.

 

-Du behöver nog ingen middag när du ätit den här. Fisk är ju nyttigt, så om du gapar lite till, ska jag se till att du blir proppmätt!  

 

När pojkarna brottats färdigt och vilat en stund lufsar de iväg hemåt, tröttare och blötare än självaste gammelgäddan i bäcken.

 

-Ni kan inte fiska! ni kan inte fiska! kraxar någon bland träden i skogen.

 

Pojkarna tittar sig genast omkring, men ingen är där.

 

-Vem var det? undrar Manne.

 

-Jag tror jag vet, svarar Manfred. Men du kommer inte att tro mig när jag berättar, det är jag säker på. Vi ses på toppen av Korpberget klockan tolv i morgon, så får du veta mera. Ta med dig fika, så kan vi stanna ute hela dagen om vädret blir fint. Simma lugnt till dess!

 

Nästa morgon tittar solen in bakom gardinen i Manfreds rum. Den värmer så skönt och efter en stund så vaknar pojken. Han och tänker på monstergäddan i Korpbäcken och skrattar för sig själv. Manne skulle ju dra upp gäddan, men gäddan vann dragkampen och drog ner Manne i stället. Han såg ut som en dränkt ål, när han tittade upp bland näckrosorna.

 

Manfred drar på sig kläderna och går ner till pappa i köket. Båda ser lite rufsiga ut.

 

-Vad målar du idag då? undrar Manfred och tittar på sin pappa.

 

-En stor svart korp, som sitter på en jätte-tall längst upp på ett stort berg.

 

-Vadå? Du brukar väl aldrig måla fåglar pappa.

 

-Jo du förstår...igår var jag på långpromenad vid Korpberget och då hände något underligt. Jag hade just hoppat över Korpbäcken, när jag såg en skugga flaxa förbi. När jag gick längre uppför berget så upptäckte jag den vackraste fågel jag någonsin sett. I toppen på den högsta tallen satt en kolsvart korp och jag fick för mig att den väntade på någon.

 

-Men hur kunde du tro det?

 

-Det är det som är det underligaste av allt. Jag tyckte precis att korpen kunde tala.

 

-Men vad sa den då?

 

-Var är den lille pojken nu då. Slog han ihjäl sig, slog han ihjäl sig?

 

Manfred tappar hakan totalt. Då var det inte inbillning. Han hade själv hört korpen tala och sedan var det Mannes och pappas tur.  

 

-Jag måste väl ha inbillat mig, säger pappa och kliar sig på huvudet. Det var nog vinden som spelade mig ett spratt. Vad ska du göra idag då, lille pöjk?

 

-Va? jag? Jo jag , jag ska på utflykt till Korpberget. Jag ska träffa Manfred klockan tolv.

 

Men du! då kan ni ju spana efter korpen. Ni kan ropa på den. Hallå.....

 

-Svarta Fjädern, fyller Manfred i.

 

-Men det var väl ett fint namn, prova med det så kanske den kommer flaxande. Du ska väl ha matsäck med dig. Kom så fixar vi det tillsammans!

 

När klockan slår elva ger sig Manfred iväg. Han är ivrig och kan inte vänta en enda sekund. Han har så mycket mat och fika i ryggsäcken, att han klarar sig flera dagar om det skulle behövas. Pappa är alltid sån’.

 

-Ta med dig det här för säkerhets skull, så behöver du inte vara hungrig. Ta det här också och det här och det här! Glöm inte mössan om det blir kallt! Och du glöm inte....

 

-Det är jobbigt med föräldrar ibland, tänker Manfred. Kom ihåg att ta det och det, men glöm inte det!

 

PUH!!! tänker Manfred, när han knogar uppför Korpberget. Det är ganska jobbigt och han är ganska så trött när han kommer upp till toppen. Där tar han fram en citronläsk och dricker glupskt.

 

-Jag är också törstig, törstig, törstig ekar det i skogen någonstans.

 

Manfred låtsas inte höra, utan ställer fram en kopp citronläsk på sin "tänkarsten". Sedan går han en bit bort för att spana efter Manne.

 

-Kanske Svarta Fjädern är så törstig att han tar sig en slurk ur muggen, funderar han.

 

På himlen börjar det komma svarta moln och det verkar bli åska. Manfred blir orolig och efter en stund vänder han tillbaka för att hämta sin ryggsäck, samtidigt som den första blixten dundrar ner mot marken. Ett mäktigt buller rullar ut över Korpberget och ekar så småningom bort. 

 

-Det här är ju riktigt otäckt. Jag får skynda mig på. Manne stannar nog hemma när det är oväder på gång. Bara blixtarna inte träffar stora tallen, där Svarta Fjädern brukar sitta. Det skulle korpen aldrig klara, det är jag riktigt säker på.

 

Samtidigt som nästa blixt lyser upp den mörka himlen, hör pojken...

 

-Tack-otack-otack-otack-det var jag som drack! det var jag som drack!!

 

 

                         

 

 

                      



                     



                                                               

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:41

           

Manfred rusar fram till muggen på sin "tänkarsten" och tittar.

 

-Den är ju nästan tom! Det var som sjutton!

 

Varsågod, VARSÅGOD! Svarta Fjädern ropar Manfred så högt han kan, mitt i det värsta bullret.

 

Han lyssnar spänt och men får inget svar. Nu kommer stora otäcka regndroppar, så Manfred slänger ner sina saker i ryggsäcken och rusar iväg mot träd-dungen lite längre bort. Han kryper ihop under det tätaste grenarna och tittar sig omkring. Först ser han ingenting, men efter en stund skymtar han något där inne bland träden. Något mörkt och ganska stort. Han kryper lite närmare och ser att det är en liten stuga.

 

-Den gamle mannen och hans stuga, tänker Manfred. Kan det vara stugan som han bodde i?

 

Han smyger sig närmare och tittar försiktigt in genom det lilla fönstret.

 

-Det ser inte ut att ha bott någon här på många år, jag undrar om stugan är låst?

 

Manfred sätter handen på dörrhandtaget. Han hör sitt hjärta bulta när han försiktigt försöker öppna dörren. Den gnäller och knarrar lite först men glider sedan upp. Manfred tittar in i stugan.

 

Vid det lilla fönstret finns ett litet bord och en stol. En säng har sin plats vid den bortre delen av rummet och en gammal dammig matta liggger mitt på golvet. Manfred som är ordentligt blöt vid det här laget, går sakta in i stugan. Han tror kanske att den gamle mannen ska hoppa fram ur någon vrå, men allt verkar lugnt. Stugan är inte använd på många år av allt damm att döma.

 

När han vant sig vid det svaga ljuset så ser han ett ljus på bordet. Pappa brukar ju alltid säga att man ska ha en ask tändstickor i ryggsäcken, så det är bara att titta i den lilla fickan på sidan av den. Där ska också finnas en kniv och en bit chokladkaka.

 

Pojken sticker ner handen och hittar mycket riktigt tändstickor och en kniv. Han tänder ljuset och stänger dörren. Det fladdrande ljuset och åskan där ute gör det hela lite spöklikt. Manfred kurar ihop sig på sängen och hoppas att ovädret snart ska dra förbi. Han öppnar fönstret på glänt för att få in lite frisk luft.

 

-Nu skulle Manne varit här, då skulle vi berättat våra värsta spökhistorier, tänker Manfred.

 

En kvist gnager och skrapar mot huset när det blåser och det låter precis som ett spöke som stryker omkring.

 

-Man borde kanske äta något medan man väntar så känner man sig lite varmare. Undrar vart Svarta Fjädern tog vägen i det hemska ovädret?

 

Han spanar ut genom fönstret för att se om fågeln sitter där någonstans, men den har nog hittat ett bättre ställe att söka skydd på. Det blixtrar och smäller nästan samtidigt när ovädret dundrar på över Korpberget. Regnet vräker ner och det är ett förfärligt oväsen när regnet smattrar mot taket.

 

-Ta hand om räven vid stenen, vid stenen, vid stenen, kraxar någon därute  stormen.

 

-Svarta fjädern! Det måste vara svarta fjädern som vill hjälpa någon stackare som råkat illa ut. Men vilken sten och vilken räv?

 

Manfred tänker så det knakar. Han förstår att det är en räv som har råkat illa ut och behöver hjälp. Troligen har väl åskan slagit ner i närheten. Då är det bråttom, det gäller att skynda sig!  Men vilken sten är det? Hur ska man kunna veta det?

 

-Stenen? stenen på toppen! Kan det vara den som korpen kraxar om? Bästa platsen på hela berget, där jag brukar sitta och tänka på spännande saker.

 

Manfred spanar ut genom fönstret. Det regnar alldeles förskräckligt och han behöver en regnkappa som skydd mot regnet. Han rotar runt i ryggsäcken och hittar till slut det han letar efter. En gång när han skulle på skolutflykt så packade pappa ner en genomskinlig engångs-regnkappa som ser ut som ett litet fodral. På utsidan av fodralet sitter en tryckknapp som man kan knäppa upp. Sedan vecklar man ut paketet och sim-sala-bim så har man sin regnkappa.

 

-Den håller nog för en gång, fast den verkar tunn! Bäst att ta det försiktigt i regnet så man inte faller och slår sig. Jag måste försöka hjälpa räven, för om den är skadad så är det bråttom!

 

Manfred öppnar dörren och skyndar sig iväg ut i regnet. Det är slipprigt och halt men han tar sig fram i alla fall.När han närmar sig stenen så ser han att det ligger något där. I det hällande regnet liknar det mest en trasa, men när han kommer närmare så ser han att det är en liten rävunge som är alldeles genomblöt.

 

-Blixten slog ner, blixten slog ner, hör han från den stora tallen. Lilla räven klarade sig, klarade sig!

 

Manfred rör lite försiktigt vid rävungen, men den ligger alldeles stilla. Det verkar nästan som den sover, tänk om den är död?

 

-Jag bär den till kojan och försöka värma den med min kropp. Det är för långt och för farligt att gå ända hem i det här ovädret.

 

Manfred bestämmer sig och tar försiktigt upp den lilla räven. Den är alldeles mjuk och alldeles tyst. Inte en enda muskel är spänd i hela kroppen. Pojken bär räven så försiktigt han kan mot den lilla stugan längre bort på berget.

 

-Du har råkat ut för blixten, så Blixten får du heta. Snälla Blixten vakna nu, säger Manfred och drar honom närmare till sig. Hoppas att du klarar dig så kan du bli min kompis, viskar han i rävens öra.

 

Det går bra att hitta tillbaka till stugan nu när ljuset är tänt och lyser upp det lilla fönstret. Han öppnar dörren med foten och bär försiktigt in den lilla rävungen. Under sängen i stugan hittar Manfred en gammal filt. Han lägger räven mot sitt bröst och lindar in sig själv och räven till ett litet paket.

 

-Nu ska du få det varmt och skönt din lille stackare säger han ömt till det lilla knytet. Sedan kanske vi hittar lite mat i min ryggsäck när du vaknar.

 

Den gamla filten luktar unket, men är så varm och skön att Manfred somnar. Räven känner sig hemma under filten, för det påminner om lyan där den haft det varmt och skönt tillsammans med sin mamma. Pojken rör sig ibland i sömnen, men det gör inget. De sover tillsammans som om de varit vänner i många år.

 

Så slutar det plötsligt att regna och den lilla rävungen vaknar först. Den luktar lite försiktigt på Manfred men blir inte rädd. Den känner på sig att pojken är en vän men förstår ju inte vad som hänt. Den luktar försiktigt i Manfreds armhåla och sedan på nästippen. Pojken fnissar till och vaknar. 

 

-Men hej på dig Blixten, har du vaknat nu? Är du hungrig?

 

Blixten tittar med sina stora ögon och slickar sedan Manfred på näsan. Räven är fortfarande inte rädd, så Manfred bjuder på lite smörgås.

 

-Titta så gott, säger han och tar en liten tugga.

 

Blixten nafsar lite försiktigt på smörgåsen och äter sedan uppp den. 

 

-Såja, duktig räv! Du får mer, när jag ser att du mår riktigt bra.

 

Han lägger sin hand på rävens nos och känner att den är lite varm. Hundar som har varm nos är inte riktigt friska, säger mamma. Kanske är det så med rävar också? Solen börjar titta fram så smått och det ljusnar betydligt på himlen. Ljuset i glaset har brunnit ner och slocknat.

 

-Ska vi gå ut och titta på vädret lille vän, säger Manfred och sätter ner Blixten på golvet. Räven gör ett litet hopp, som för att testa om benen är hela. Sedan tassar den ut, men stannar utanför kojan. Den tittar på pojken som om den ville säga:


-Men kom då, vad väntar du på?

 

Tillsammans vandrar dom tillbaka till stora stenen på toppen av berget. Kanske finns det något spår efter den övriga rävfamiljen? Med lite tur, så kan dom ha klartat sig och kommer  springande. De sätter sig och väntar en stund, men inga rävar syns till. Det är alldeles tyst och stilla.

 

-Jag måste gå hem nu för mamma och pappa är nog lite oroliga vid det här laget. Vad ska jag göra med dig då Blixten? Ska du följa med mig hem? Tänk om din familj dyker upp och så är du inte här! Men dom känner väl lukten av dig och kommer och hämtar dig i så fall. Vi kan ju sova under bron i våra sovsäckar, där hittar dom dig säkert.

 

Manfred knallar iväg och sneglar bakåt för att se om räven vill följa med, men den sitter bara där och verkar alldeles övergiven.

 

-Men kom då Blixten! du kan ju inte stanna här. Vi gör det lite mysigt i sovsäcken i natt, så ska du se att det känns bättre i morgon. 

 

Räven ser genast lite gladare ut . Den gör några små hopp, som för att visa att det var ett bra förslag. Så ger dom sig iväg nedför berget, pojken först och räven tätt efter. Svarta Fjädern på stortallens topp tittar på de två och kraxar nöjt:

 

-Det är helt OK, helt OK!

 

På kvällen gör Manfred det så mysigt han kan under bron. Han lägger liggunderlag på marken och två rejäla sovsäckar ovanpå. Blixten ligger och tittar på och undrar vad som ska hända och när allt är klart, så stoppar Manfred försiktigt ner den lilla räven i den ena sovsäcken. Själv kryper han ner i den andra.

 

-Sov så gott nu, säger han och stoppar om räven. Kanske kommer någon från din familj och hälsar på i natt. Fast vi vet förstås inte hur de klarat sig i det hemska ovädret. 

 

Pojken somnar på direkten, men Blixten sover inte så bra. Räven ligger och tänker på ovädret och undrar förstås var rävfamiljen tog vägen. Kanske blev han lämnad för att dom trodde han var död?

 

Blixten darrar lite, men inte av kyla utan av rädsla. Han känner sig ensam, men det märker inte Manfred. Han sover som en stock i sin sovsäck. När man är ute hela dagarna så blir man faktiskt ganska trött på kvällen.

 

Nästa morgon vaknar Manfred när solen tittar fram mellan trädtopparna. Han ser på sovsäcken bredvid, men Blixten ser han inte till.

 

-Då hitttade rävfamiljen honom i alla fall, viskar han tyst för sig själv.

 

Först blir Manfred glad, men så kryper det fram en liten tår i ögonvrån. Att rävungen är borta gör honom faktiskt lite ledsen. Ja tänk vilka konster han skulle kunna lära Blixten, fast nu är han nog borta för alltid? Plötsligt kittlar det till i nacken och han hoppas förstås att det är Blixten. Fast det är nog bara en fjäder från sovsäcken, tänker Manfred och bryr inte ens om att titta.

 

-Jag kommer att sakna dig mycket, mycket din lilla krabat. Men lycka till i alla fall, vi kanske ses någon gång, snyftar han tyst för sig själv...


 

                         

 


                      



                     

 

 

                                                               

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:38


Manfred ligger still och deppar i sin sovsäck, men så kittlar det till på samma ställe som förut. Han skruvar lite på sig, för nu förstår han att det är Blixten som kittlar honom med sin spetsiga nos.

 

-Din lille stackare, du frös förstås och så kröp du ner i min sovsäck. Eller var du kanske rädd efter allt du varit med om?

 

Räven viker sina öron framåt, som om den lyssnar på vad pojken säger. Sedan kurar den ihop sig så nära som det går. 

 

-Nu behöver du inte vara rädd längre, säger Manfred och stryker Blixten över pälsen. Jag lovar att jag ska ta hand om dig och lära dig en massa roliga saker. Vänta bara, så ska du få se!  

 

De ligger och myser i sovsäcken, men till slut är det dags att vakna.

 

-Här har ni morgonfika era sjusovare, säger mamma och kommer ut med lite morgonfika.

 

-Så gott det luktar! Rostat bröd, ost och choklad. Jag är jättehungrig! Vill du smaka lite Blixten?

 

Räven luktar på brödet och osten, men verkar inte alls hungrig. Mamma frestar med lite korv, fast det lyckas inte heller. Nu blir Manfred orolig.

 

-Vi kanske skulle gå och fiska lite abborrar nere vid järnvägsbron, tycker du om abborrar Blixten?

 

-Det tror jag är en bra ide, säger mamma. Jag tror att rävar gillar fisk. Det är jag ganska säker på!

 

Manfred känner sig lite bättre till mods och går och hämtar metspö och mask.

 

-Kom nu lilla vän, så ska jag fixa lite godbitar till dig! Du kommer att bli så mätt att du nästan spricker. Man behöver mat om man ska bli frisk. Jag sätter lite mask på kroken, så ska du se att det ordnar sig.

 

Till en början nappar det inte så bra, men det tar sig efter en stund. Manfred får fem fina abborrar, men Blixten verkar inte ett dugg intresserad. Räven ser bara vissen ut och har inte alls någon aptit. Det verkar lönlöst att försöka mata Blixten och efter en stund ger Manfred upp. 

 

Plötsligt tittar ett litet huvud upp bakom en sten. Det är en mink som känner lukten av fiskarna och är sugen på en liten smakbit.

 

-Du är nog lite hungrig, viskar pojken försiktigt, för att inte skrämma iväg minken. Jag gör en hinderbana så får vi se hur många abborrar du kan ta. Du får vänta en stund så ska jag ordna lite grejer!

 

Manfred sätter den första abborren på en sten, en decimeter ovanför marken. Det är första hindret.

 

Nummer två sätter han på en spetsig kvist, två decimeter ovanför marken. Det är andra hindret.

 

Den tredje abborren sätter han längst upp på en bräda som lutar väldigt kraftigt. Det är hinder nummer tre.

 

Nummer fyra får sitta på en smal, smal kvist och femman sätter han på stortån på sig själv. Det är det sista och allra svåraste hindret.

 

Blixten tittar på, när pojken gör sin hinderbana. Räven verkar intresserad, men undrar nog vad som ska hända?

 

-Jag tror inte att vi ska behöva vänta särskilt länge säger Manfred till Blixten, för minken verkar jätte-hungrig. Ja titta, nu kommer den!

 

Först rynkar den lite misstänksamt  på nosen, men tar sedan ettan lekande lätt. Den smyger bara runt stenen och nappar åt sig fisken i ett nafs.

 

-Ett poäng till dig! skrattar pojken och har väldigt svårt att sitta still.

 

Tvåan går också bra. Med ett perfekt hopp tar minken fisken från kvisten och så är saken klar.Två poäng till Minken!

 

Brädan är lite knepigare. Minken balanserar så gott det går, fast brädan vickar och har sig. Men till slut och med lite tur så klarar Minken även den. Tre poäng!

 

Kvisten är lätt. Minken skakar bara lite på den, så att abborren ramlar ner i gapet.Fyra poäng!

 

Nu sitter Manfred alldeles stilla och väntar. Minken tittar på Manfred och Manfred tittar på minken. Han vågar inte blinka ens! Det är olidligt spännande!

 

-Vad tror du Blixten? ska minken överleva min fotsvett och lyckas ta fisken från min stortå? Eller dör den av lukten innan den ens är i närheten?

 

Tiden står alldeles stilla!

 

Manfred sitter alldeles stilla!

 

Minken är alldeles stilla!

 

Fisken ligger alldeles stilla!

 

Manfred håller på att svimma, för han har inte andats på en jättelång stund.

 

-Nu måste Minken komma annars dör jag, tänker han. Det här är det plågsammaste jag varit med om!

 

Försiktigt, försiktigt börjar minken röra på sig mot Manfreds stortå. Den rynkar lite på näsan och kommer närmare och närmare. Manfred känner hur morrhåren kittlar först på lilltån, sedan på de andra tårna och till slut står den vid stortån. Pojken håller på att explodera för det kittlar så förskräckligt och minken...den bara stirrar!

 

Kanske funderar den på om den ska bita tag i stortån eller den stackars abborren? Eller håller den kanske på att förgiftas av Manfreds hemska fotsvett?

 

Ingen har räknat med Blixten. Som en raket störtar han fram och snor åt sig abborren mitt framför näsan på den förvånade minken, som i sin tur missar fisken och biter ett rejält tag i pojkens stortå istället.

 

-AJJJJJJJ! vrålar Manfred och rycker åt sig benet. Kan du inte se skillnad på en stortå och en abborre din, din, mink-huligan?

 

Medan pojken skriker och väsnas, passar minken på att smita iväg. Blixten sitter stolt med abborren i munnen, medan Manfred klämmer och känner på sin onda tå. Räven tuggar lite försiktigt på abborren och äter sedan upp den med god aptit.

 

-Duktig räv, duktig räv, ät dig mätt nu! säger Manfred och klappar om Blixten. Tänk att minken klarade hinderbanan och till och med fotsvetten. Att den överlevde, fast jag inte tvättat tårna på flera dagar.

  

Manfred och Blixten går ofta upp på Korpberget de närmaste dagarna och leker. En dag hittar de på en massa roliga saker. Manfred lär Blixten att rulla runt, hoppa på bakbenen, balansera på smala stockar och mycket annat. Dom tränar och tränar, men ibland sätter dom sig på tänkar-stenen och bara njuter av utsikten.

 

Då märker Manfred att Blixten funderar på något annat. Det är nog familjen han saknar. Kanske hoppas han att de ska dyka upp igen och ta honom med sig? Därför klappar han om Blixten lite extra, för att trösta, så gått det nu går.

 

Pojken är glad att rävungen äter så bra, men förstår att det är viktigt att lära Blixten söka egen mat. Om familjen kommer tillbaka och hämtar rävungen, så måste den klara sig själv. Då är det ingen som serverar fisk, köttbullar eller andra godsaker. Rävar måste jaga och söka sin egen föda för att kunnna överleva, det vet Manfred.

 

-Du Blixten, jag har sett på TV hur rävar jagar möss. Titta här ska du få se!

 

Manfred gömmer några av Blixtens favoritgodis i en grästuva och ställer sig på alla fyra, som en räv.

 

-Först förstår du, så vrider man på huvudet för att lyssna var musen är, så här! Då hör man jättebra, eller hur?

 

Räven tittar undrande på pojken och tror att det är en ny lek, så den gör precis som Manfred vill.

 

-Bravo Blixten, du fattar precis! Sen hoppar man upp i luften och sätter ner framtassarna på musen. ”Kolla” nu, så visar jag!

 

Manfred visar och räven lär sig snabbt. Den gör precis likadant, hoppar upp i luften och dyker ner på sitt byte och när Manfred nosar fram Blixtens favoritgodis ur en tuva, hoppar räven runt, runt, av lycka.

 

Till slut leker dom Blixtens favoritlek, hämta pinne. Manfred kastar allt vad han kan och räven letar rätt på pinnen. Sedan springer den tillbaka till Manfred, som får kasta igen, igen och igen, åt olika håll, tills han inte orkar mer.

 

-Det här är en bra lek, förstår du, så att du ska lära dig att jaga ett byte. Du är en duktig liten räv, säger Manfred och försöker dra räven i svansen. Men räven är mycket snabbare och biter sig fast i pojkens byxben. Den drar så hårt den bara kan och till slut drattar Manfred på ändan. Sen tumlar dom runt, runt, så dammet bara yr.

 

-Det här är livet tänker Manfred och suckar. Att få vara ute i den fina naturen varje dag och ha en liten kompis att bry sig om.


 

                         

 


                      



                     



                                                               




Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:12


Timmarna med Blixten rinner fort iväg. Det börjar bli lite sent, så Manfred och Blixten promenerar iväg mot den lilla stugan i dungen, för att hämta ryggsäcken och lite andra saker.

 

-Konstigt, inte tände jag väl ljuset i stugan när vi fikade där? Titta Blixten, vilket starkt ljus. Kanske är det Manne som hittat hit?

 

Utan rädsla närmar dom sig stugan. Ljuset sipprar ut genom fönstret och de glesa väggbrädorna.  Det är guld-gult till färgen och känns varmt, det kramar om en på något konstigt sätt.  


-Kom in! säger en välbekant röst. Jag har väntat på er! Ni behöver inte vara rädda.

 

Pojken gläntar försiktigt på dörren och sedan går dom in. Manfred håller handen framför ögonen för att dämpa ljuset lite och till slut skymtar han något vitt längst in i stugan.

 

-Jag är den vita ängeln från framtiden som har kommit för att hjälpa djuren och människorna på den här platsen. Jag har utsett dig till min medhjälpare, för jag har sett att du älskar alla djur och att du bryr dig om dem. Jag satte dig på prov när du hämtade räven i den kraftiga stormen. Utan att tänka på dig själv gav du dig ut i det häftiga regnet. Det var modigt gjort av dig.


-Men varför är det så viktigt att hjälpa djuren just nu?

 

-För att världen ska bli bättre för alla. Naturen ska bli renare och djuren och människorna ska få det bättre. Alla måste tänka på ett annat sätt!

 

-Men på vilket sätt då?

 

-De finaste jobben i framtiden kommer att vara att ta hand om djur, människor och vår natur.

 

-Men att arbeta med datorer och sånt, hur blir det med det då? Blir inte det viktigt?

 

-Att arbeta med datorer klarar ju vem som helst, det blir inget viktigt arbete i framtiden.

 

-Men bank-diriktör Gnidig då, han tjänar ju hur mycket pengar som helst. Är han inte viktig då?

 

-Vad ska han med alla pengar till när naturen och djuren håller på att dö av all smuts?

 

När han blir gammal är han nog glad om det finns snälla människor som tar hand om honom. Det är inte så lätt att klara sig själv om man är gammal och sjuk. Då hjälper inga pengar och datorer i hela världen.

 

-Men min pappa då, som målar tavlor. Blir han viktig i framtiden?

 

-Han blir jätteviktig! Han visar med sina bilder hur fint det är om vi bryr oss om vår jord.

 

-Men det här låter ju riktigt klokt, säger Manfred sedan han funderat en liten stund. Jag tycker ju precis så där själv!

 

-Det är därför du blivit utvald förstår du. Det är bara de som är mest rädda om vår jord som får de finaste jobben och det största ansvaret och du är en av dem. Ditt ansvar blir att ta hand om djuren på den här platsen. Det kan vara djur du hittar, djur som skadat sig eller djur som söker upp dig av olika anledningar.

 

Manfred rodnar, för nu inser han plötsligt att han är en väldigt viktig person.

 

-Att ta hand om djur är ju det jag önskar mest av allt. Men hur ska jag kunna hjälpa djuren? Jag kan ju inget om piller och sånt.

 

-Du ska inte använda piller för det blir man inte frisk av. Det hjälper ju bara för stunden.

 

-Men hur ska jag göra då?

 

-Du ska använda din kärlek till djuren och till din hjälp ska du få en förtrollad bok. 

 

Ängeln sträcker fram en liten bok till Manfred. Den glittrar i silver och den som håller den i handen fylls med värme, kärlek och klokhet.

 

-Öppna den så får du se!

 

Manfred öppnar boken med darrande händer och säger förvånat:

 

-Men här står ju inget, det är väl konstigt? Vad betyder det?

 

- Du säger bara så här förstår du. Förtrollade bok, hur hjälper man en räv som förlorat sin familj och skadat sig i ett fruktansvärt oväder?

 

Manfred upprepar samma mening som ängeln och väntar spänt på svar. Han förstår att han nu ska få reda på om han gjorde rätt när han tog hand om Blixten?

 

-RÄVEN TAR DU HAND OM MED KÄRLEK OCH LEK, TRYGGHET OCH SMEK, TRYGGHET OCH SMEK! svarar boken.

 

-Du ser att du gjorde precis rätt när du tog hand om Blixten utan att veta det. Det är därför du blir en så viktig person i framtiden. Du vet redan det mesta, men kan behöva lite hjälp ibland. Då frågar du bara boken om råd så löser det sig på bästa sätt.

 

-Men hur får jag tag på dig om jag behöver din hjälp?

 

-Då ropar du bara på Svarta Fjädern, så kommer jag flygande och hjälper dig.

 

-Men då är det du som är den talande korpen, Svarta Fjädern!

 

-Ja, jag förvandlar mig till en korp när jag är i din värld. Då är det bara du som vet vem jag är!

Men var nu rädd om den förtrollade boken, seså blunda nu och räkna till tre! Vi möts snart igen min vän!

 

Manfred blundar och undrar om han drömmer eller är vaken.

 

-Blunda du också Blixten, så räknar vi till tre så får vi se vad som händer.

 

-ETT, TVÅ.....OCH TRE!

 

Manfred öppnar ögonen igen och nu finns ingen annan i stugan. Tankarna snurrar runt i en väldig karusell. 

 

-Hur ska jag kunna veta om jag verkligen har träffat en ängel? tänker han...

 

Utanför stugan är det något som flaxar till och när han tittar ut genom fönstret så ser han Svarta Fjädern längst upp i den stora tallen. Han sitter där och spanar, stor, svart och ståtlig. Manfred blinkar med ögonen några gånger och tittar igen, men korpen sitter fortfarande kvar. Då är det alltså sant, allt är på riktig och när han tittar ner så ser han den förtrollade boken i sin hand.

 

-Det är ingen dröm, det är verklighet säger han tyst för sig själv och stoppar ner boken i sin ficka. Kom Blixten så springer vi hem, det börjar bli sent. Mamma och pappa väntar nog på oss!


När Manfred och Blixten kommer till foten av berget så kryper det fram en liten igelkott på stigen. Den verkar inte särskilt rädd, så Manfred böjer sig ner och tittar lite närmare på den.

 

-Hur mår du min lille vän? säger han till igelkotten. Vart kan du vara på väg? Kom Blixten så får du träffa herr igelkott!

 

Räven närmar sig försiktigt och petar med nosen på igelkottens lilla spetsiga nos...som för att visa något.

 

-Men titta, du har ju något konstigt på nosen! Vad kan det vara? säger Manfred.

 

Pojken tittar lite närmare och nu ser han en liten metallring som fastnat.

 

-Hur länge har du haft den här? Vi måste pillra bort den åt dig annars kommer du att svälta ihjäl. Du måste vara hungrig din lille stackare!

 

Manfred lossar försiktigt ringen från nosen och stoppar ner den i fickan, så att inga fler djur ska råka illa ut.

 

-Kryp nu in under busken så springer vi och hämtar en skvätt mjölk åt dig, vi är strax tillbaka!

 

På något mystiskt sätt känner pojken på sig att igelkotten förstår. Den kommer alldeles säkert att vänta tills de kommer tillbaka. Manfred funderar på det som hänt medan dom går hemåt för att hämta mjölken till igelkotten.

 

-Tänk att den kom precis när vi gick förbi. Det verkar ju nästan som den väntade på oss, som om den kände på sig att vi var på väg.

 

När Manfred kommer hem så berättar han förstås för sin pappa om mötet med igelkotten och att han måste springa tillbaka med lite mjölk till den. 

 

-Det är bra att du är rädd om djuren och naturen, det är det viktigaste vi har förstår du.

Vet du vad, idag har jag sålt tre av mina finaste tavlor. Det är helt otroligt! Det verkar som alla har fått för sig att de ska köpa mina tavlor just nu säger han och ser strålande glad ut.

 

-Jag känner på mig att du kommer att få sälja mycket tavlor framöver, svarar Manfred. Kom Blixten så ger vi oss iväg, vi är strax tillbaka!

 

Manfred och Manne återvänder till platsen där de sist såg igelkotten och ställer fatet med mjölken under en liten gran. Efter en stund ser de en spetsig nos. Det är igelkotten som kryper fram för att dricka av den utlovade mjölken. 

 

-Hoppas att du inte får ont i magen nu bara. Se dig för nu bara så att det inte fastnar fler saker runt din nos. Kom upp till det lilla huset på berget om du råkar illa ut någon mer gång. Vi är ofta där Blixten och jag.

 

Manfred och Blixten tar med sig det tomma fatet och vandrar hemåt, trötta men lyckliga.

 

-Man känner sig rätt bra inuti när man fått hjälpa någon, eller hur? I morgon är det marknad i sta’n och då ska vi göra lite affärer tillsammans med Manne. Har du åkt rullskridskor någon gång Blixten? Jag och Manne ska köpa nya förstår du, så du kan få låna och pröva om du vill. En skridsko på varje ben. Det måste ju gå bättre att åka om man har fyra ben än två, eller vad tror du Blixten?

 

Den natten sover Manfred oroligt. Han ser i sina drömmar hur fint allt ska bli på jorden. Det är fina solnedgångar och vacker natur. Det är människor som ser lyckliga ut och som hjälper andra människor och djur. Han drömmer om sig själv och hur han tar hand om många djur. Han ser korpar och vita änglar och allt verkar fridfullt, varmt och skönt.

 

När Manfred vaknar känner han sig glad och pigg. Han kommer ihåg många av sina drömmar och tänker att det skulle vara fint om det kunde vara så i verkligheten också. Att man inte bara tänker på sig själv, utan lika mycket på allt som finns runt omkring...

 

Den här dagen är det marknad och massor med människor brukar komma för att handla och prata med varandra. Man kan göra fynd, köpa korv, filar, silar, råttfällor, rullskridskor, godis i alla modeller och ibland sånt som smäller.

 

Idag ska Manfred och Manne göra stora affärer tillsammans. Pojkarna har planerat sina inköp väldigt noga. De har sprungit ärenden och hjälpt till med massor av saker för att få ihop tillräckligt med pengar till nya rullskridskor och lite smällare. De hoppas att pengarna ska räcka, tre hundra kronor var har de sparat.

 

Manfred och Manne ger sig iväg ganska tidigt. De springer upp på Korpberget först och lämnar Blixten där. Det är bra att han får träna sig att klara sig ensam och dessutom kan Blixten bli skrämd av alla människor som trängs och handlar vid stånden. Räven är förstås inte så glad att bli lämnad ensam, men hittar till slut ett spännande spår att lukta på och då passar pojkarna på att springa iväg mot marknaden.

 

Fast dom är tidigt ute så är det redan mycket folk i farten. Det verkar som affärerna går bra för de flesta av knallarna som säljer alla möjliga saker. Det handlas och pratas och många försöker också pruta på priset, det hör liksom till. Pojkarna springer först till Vild-Hasse som säljer renkorv, för han säger så roliga saker. Han predikar och viftar med armarna innan han låter folk provsmaka på korven.

 

-Kom och köp denna välsignade korv! försöker han. Då kommer du att leva längre än du tror, det är ett som är säkert. Det finns ingen godare korv i hela världen! Du får tre korvar billigare än fyra! Kom hitåt, kom och köp den godaste av korvar!

 

Manfred och Manne bara gapar åt alla tokigheter som de får höra och innan de vet ordet av så har Vild-Hasse kvickt stoppat in var sin korvskiva i deras mun.

 

-Ty de som gapar för mycket, skola få äta mera korv, så gapar de lite mindre...predikar han och alla som står runt omkring skrattar högljutt åt spektaklet.

 

Pojkarna står och lyssnar en stund och tuggar på korven. Den smakar lite starkt men är faktiskt riktigt god. Att man dessutom få leva lite längre än man tror, är kanske inte så dumt i alla fall, det kan ju inte skada precis.



                         

 

 

                      



                     




                                                              

 

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Orions Blogg med Blogkeen
Följ Orions Blogg med Bloglovin'

Musik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se