-Att folk kan vara så slarviga! Bara slänga omkring sig så här, muttrar Manfred och knyter ihop en säck.  Djuren trasslar lätt in sig i lösa snören och rep. Sedan sitter de fast och svälter ihjäl.

-För att inte tala om allt glas och alla vassa plåtburkar, säger Manne. De är ju hur lätt som helst att skära sig på!

Manne knyter ihop den sista säcken och sedan hjälps de åt att bära ner skräpet från berget. Som tur är står det en stor skräpbehållare nere vid hotellet som rymmer alla säckarna. Sedan vilar pojkarna en stund. De säger inte så mycket, men tänker desto mer. För Manfred är det hårt att vara utan sin allra bästa vän.

Han funderar hit och dit och till slut säger han:

-Vi hittade inte Blixten, men berget blev i alla fall välstädat. Fem stora plastsäckar, det är ju inte klokt vad folk skräpar ner. Men nu måste vi hitta på något annat sätt att hitta Blixten. Vi ändrar ändrar taktik, ungefär som man gör i fotboll. Skjuter höga skott i stället för låga skott, tänker på ett annat sätt!

-Men vad skulle det kunna vara för sätt?

-Vi sätter upp lite lappar här och där och pratar med folk som vi träffar i närheten. De kan ju ha sett något intressant.

-Det har du alldeles rätt i. Någon kan ha sett Blixten utan att tänka på att det var din räv.

Innan pojkarna hinner säga något mer, ser de bankdiriktör Gnidig komma gående. Han verkar inte vara på så värst bra humör.

-Undan med er småglin! gormar han och sparkar iväg en stor sten. Jag hatar sådana här dagar, det är det värsta jag vet!

Manfred och Manne blir lite förskräckta, men Manne frågar i alla fall:

-Men vad är det som har hänt?

-Datan krånglar på banken, inte en siffra är rätt idag. Folk ringer och klagar hela tiden och jag står inte ut längre!

Bankdiriktör Gnidig sätter sig på en sten och är alldeles tyst. Han ser ut att må så dåligt att Manfred tycker synd om honom.

-Men kan ni inte köpa nya datorer som inte krånglar så mycket, säger han?

-Det blir samma visa varje gång i alla fall! Krångel, krångel, krångel och folk som klagar, klagar, klagar. Hela tiden blir det så! Jag önskar att jag kunde skicka alla datorer i en raket till månen så allt blev som förr. Då var det roligare att vara bankdiriktör, fast vi  tjänade inte lika mycket pengar förstås.

-Du kanske skulle behöva tänka på något annat idag. Hjälp oss att hitta Blixten istället för att bråka med datorerna.

-Sist jag såg Blixten var när den slog ner i Korpberget, svarar bankdiriktören. Det är det värsta åskoväder jag varit med om ska jag säga och naturligtvis så ”pajade” datan som vanligt. Jag hatar åska och datorer, det är det värsta jag vet!!

-Jamen inte den blixten. Jag har en räv som heter Blixten som jag tog hand om samma kväll som du berättar om. Jag hittade honom längst upp på Korpberget.

-Men var han inte död?

-Det verkade så först, men han piggnade till efter ett tag.

-Men var är han nu då, har han försvunnit?

-Han försvann spårlöst häromdagen. Vi har letat och letat överallt, men inte ett spår har vi sett!

-Men har ni tittat under alla träd och buskar? 

-Vi har sökt igenom hela Korpberget och det enda vi hittat är fem säckar skräp. Du kanske behöver en gammal bärbar telefon säger Manfred och visar.

-Nej, det behöver jag verkligen inte. Den påminner förresten om min gamla bärbara telefon som jag kastade rakt in i skogen.

-Men hur gick det till?

-Datorerna på banken krånglade en hel vecka så jag gick till utsikten däruppe för att lugna ner mig ett tag. När solen värmde som bäst ringde telefonen och det var någon som klagade och klagade. Då exploderade jag som en BOMB!! Jag kastade telefonen rakt ut i skogen.

-Men vad ska vi göra med den då?

-Bygg en Super-truper för sjutton, för jag ska inte ha någon telefon! ALDRIG I LIVET!!

-Men vad är en Super-truper?

-Äh, det får ni hitta på själva. Nu har vi inte tid med det här tramset längre, vi måste hitta räven i stället. Har ni tittat under trädens rötter och i hålorna i marken? Rävar bor i små lyor som är svåra att upptäcka.

-Där letade vi först. Det finns inte en millimeter som vi missat, det är jag säker på!

Bankdiriktör Gnidig har nu glömt alla sina krångliga datorer och nu tänker han så det knakar. Han rynkar pannan så att den ser ut som ett dragspel och töjer på underläppen så att den är minst dubbelt så lång som vanligt.

-Jag tror jag vet ett ställe där ni inte letat säger han till slut. Det finns en grotta som är svår att se. Man måste gå upp på toppen av berget och..

-hitta den omkull-blåsta tallen där man går ner, fyller Manne i. Hur kunde vi missa grottan? Vi satt ju och spanade in den häromdagen. Vi såg klippan och den  långa krokiga björken när vi satt och vilade i sluttningen. Alla tre skiner upp som solen efter ett åsk-oväder, för nu finns det plötsligt hopp om att hitta Blixten.

-Blixten är i grottan säger diriktör Gnidig bestämt. Jag känner det på mig, bara vet det liksom. Skynda på nu grabbar så ger vi järnet.

Att ge järnet för bankdiriktören är inte så lätt. Han är lite rund om magen av alla hamburgare han ätit när datan krånglat. Han pustar och stånkar som ett gammalt ånglok, men kämpar ändå på så gott det går uppför den branta stigen. Det dröjer inte länge förrän dom hittar den omkull-blåsta tallen där stigen till grottan finns. Bankdiriktören sätter sig på trädet och tar sig för pannan.

-Den här promenaden hade varit lättare för några bilringar sedan skrattar han och klappar sig på magen. Han känner att han behöver vila en stund och därför säger han bestämt:

-Jag stannar på vakt här uppe och njuter av utsikten medan ni klättrar ner till grottan. Ni får vissla om ni behöver hjälp där nere. Händer det något farligt här uppe så ylar jag som en varg, skojar han.

-Javisst, men vad skulle kunna hända här?

-Kan rävar springa bort hur som helst så vet man aldrig så noga. Seså, skynda på nu!

Diriktör Gnidig går till Manfreds funderarsten en bit bort medan pojkarna ger sig iväg. Det är den bästa utsikten på hela berget och han sätter sig för att vila i det vackra vädret. Det är första gången han verkligen njuter av den vackra naturen och känner alla härliga dofter som blåser förbi. Han är glad för att slippa allt krångel på banken för en stund och därför tar han ledigt resten av dagen. Solen är varm och han blir dåsig och trött. Det tar inte lång stund förrän han snarkar till och somnar. Bankdiriktör Gnidig tar igen sig efter den jobbiga promenaden upp på Korpberget.

Lite längre bort klättrar pojkarna sakta ner mot grottan. De ser sig noga för och går försiktigt men håller ändå på att missa öppningen.

-Stopp, vi är framme nu! säger Manfred.

-Titta så mycket ris det är framför öppningen, man ser den nästan inte! Hugg i nu, så drar vi bort det värsta.

När pojkarna drar i riset så upptäcker de något oväntat. Ris-kvistarna är lösa och lite vissna. Det verkar som om någon velat dölja öppningen och pojkarna blir försiktiga.

-Tänk om det ligger ett gammalt lik här inne, säger Manne för att skrämmas lite.

-Eller en farlig björn som ligger och lurar? Vi borde kanske ta det lite försiktigt i alla fall.

Manfred och Manne plockar kvist efter kvist och till slut tar de bort den sista för att kunna titta in i grottan.Dom ser ingenting. Det är alldeles mörkt i grottan och ögonen måste få vänja sig en stund.

-Hör du Manne? det låter något där inne.

Vi borde kanske vissla på diriktör Gnidig?

-Äh, det kan väl inte vara så farligt. Jag kryper in en bit och ”kollar”, du kan vänta här ute om du vill. Jag ropar så fort jag ser något intressant.

Manne försvinner in i grottan. Han stannar och lyssnar, men det är alldeles tyst. Ögonen vänjer sig så småningom vid det svaga ljuset, men han ser bara en liten bit framför sig. Han bestämmer sig för att gå längre in och håller handen mot den kalla grott-väggen som stöd. Det är stenigt och halkigt så han går mycket försiktigt fram. Dessutom kan det ju finnas någon farlig spricka som han kan bryta benet i.

Lite längre in känns det lite otäckt, så Manne bestämmer sig för att vända tillbaka. Då hör han ett ynkligt litet ljud, men det är omöjligt att höra var det kommer ifrån. Han lyssnar, kanske är det bara inbillning? Men så är det där igen, den här gången lite tydligare än förut. Manne känner med fingrarna längs den kala grott-väggen och stöter till slut mot något. Det känns som en låda med nät på. Han trevar med fingrarna tills något blött kittlar hans fingertoppar. Han vågar inte riktigt tro att det är sant, men viskar ändå:

-Blixten! Blixten! Är du där?

-Till svar får han ett förfärligt oväsen. Att det finns någon i lådan är det ingen tvekan om. Men är det verkligen räven som väsnas? 

-Blixten, det är du! säger han när han förstår vem det är. Men vem har stängt in dig i den här hemska lådan i mörkret? Stackars, stackars Blixten! Nu ska du snart slippa ut, det lovar jag. Jag tar ut dig med detsamma!

Manne hugger tag i lådan och vänder sig om för att gå, men någonting hejdar honom.

-Det kan väl inte vara fler djur härinne? tänker han och  lägger handen på... nästa bur, och nästa, och nästa!!

-Vilka nedrans djurplågare! skriker han så att det ekar minst hundra gånger i grottan.

-Kom ut nu! ropar Manfred. Vi hämtar ficklampor så ser vi bättre. Skynda dig!

-Ja, jag kommer, jag kommer! Jag har hittat Blixten och alla dom andra djuren också!

-Skynda dig, skynda dig ut! får han till svar.

Manne är så ivrig att han håller på att spricka men tar ändå exakt samma väg tillbaka. Han tar det så lugnt som det bara går. Det är lite lättare att gå nu, när han ser ljuset från grott-öppningen. Buren med Blixten har han i ett stadigt grepp i ena handen där han går längs grottväggen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...