Medan de ror mot land, händer något oväntat. Styr-rodret på Krilles flygplan hakar upp sig. Krille sliter och drar i alla spakar på sin fjärrkontroll, men ingenting hjälper. Planet far längre och längre bort och pojken kan bara se på, när det sticker iväg.

Krille håller för ögonen, för nu förstår han att katastrofen är nära. Hans älskade plan kraschar på den lilla ön mitt ute i älven. Det smäller till och sedan är allt tyst och stilla.

-Ro nu Manfred. Vi hjälper Krille när vi räddat fiskaren. Vi kan ingenting göra just nu, förstår du väl?

Manfred vaknar till och ror iland vid den lilla udden som sticker ut i älven. 

-Här går det bra att dra upp båten. Håll fast lite till, så drar jag upp er så långt jag kan.

En genomsur fiskargubbe är inte det lättaste att fiska upp på land, men efter en stunds kämpande, bökande och dragande, lyckas de till slut.

-Den slapp, den slapp, den slapp är det enda fiskaren får ur sig. Sjutton också, den klarade sig den här gången också! Den var minst två meter lång! Jag skulle fångat gäddan om inte den där vrålande saken, vad det nu var? kommit farande och nästan skrämt livet ur mig. Sjutton också! SJUTTON OCKSÅ!!

Manfred och Manne läser varandras tankar och bestämmer sig genast för att inte tala om vad den där vrålande saken var för något. Det är nog inte så hälsosamt för Krille om fiskaren får reda på det. 

Ute i älven ser de  plötsligt en liten rökpelare. Först är den knappt märkbar, men sedan växer den mer och mer. Manne är den som först förstår, att något är på tok.

-Hjälp det brinner! det brinner! 

-Var någonstans?

-Där, ser ni inte. Mitt ute i älven, på ön där borta!

-Det är väl inte så farligt säger fiskaren. Det är ju vatten runt omkring, så det slocknar nog av sig självt. Träden växer nog upp igen.

-Men djuren då? skriker Manfred förtvivlat. Dom klarar sig inte i den hemska hettan. Vi måste rädda dom! Hör ni inte, vi måste ro dit på en gång!

-Några små djur är väl inte så farligt, det kommer nog nya ska du se. De skuttar dit på vintern när det är is på älven och bygger bo när våren kommer.

-Några små fiskare som drunknar är väl inte heller så farligt, det kommer nog nya nästa sommar ska du se. Ja just det, man kan ju inte låta djur plågas ihjäl hur som helst! Du skulle ju faktiskt ha drunknat, om vi struntat i att rädda dig. Nu hjälps vi åt att rädda djuren och därmed jämt. Djur och människor är lika värda, fattar du nu? Vi tar båten och den som är störst och starkast ror, bestämmer Manfred direkt.

Fiskaren förstår att pojkarna har rätt och att det är bråttom, om man ska kunna rädda några djur.

-Hoppa i grabbar, så ger vi järnet! Håll i er nu, så hämtar vi några råttor och kaniner, innan elden sprider sig alltför mycket. 

Lite längre bort sitter Krille på stranden och deppar. Han ser på när båten glider iväg mot den rykande ön. Han vill gärna vara med, men det går förstås inte. Krille har i alla fall listat ut vad Manfred och Manne tänker göra, för han vet ju att grabbarna älskar alla djur. 

-Fast något borde jag väl kunna hitta på, tänker han. Om pojkarna lyckas rädda några djur, så behöver dom lådor att ta dom i. Iskallt vatten behövs också. Att kyla ner är bra när man har bränt sig. Lite brödbitar till djuren kan jag också fixa. 

Krille känner sig bättre till mods och springer iväg så fort han kan för att hämta sakerna som kan behövas och under tiden närmar sig båten den brinnande ön.

-Vi blöter ner oss när vi kommer fram till stranden, så tar det inte eld i kläderna och håret. Vi måste snabba oss, för elden sprider sig med väldig fart, ropar fiskaren. Vi går åt var sitt håll på stranden. Ta inga onödiga risker och när det blir för varmt så ger vi oss iväg direkt!

Det är väldigt hett när båten når stranden. Alla tre doppar sig i vattnet, så att de blir riktigt blöta. Röken är svart och hotfull och irriterar i halsen. Manne hittar en bit från en brygga som flutit iland och lutar den mot båten. Han sätter några stenar som stöd, så att den ska stå stadigt.

-Nu kan djuren hoppa in i båten. Om de är tillräckligt rädda tror jag faktiskt att det går! Nu måste vi skynda oss, hettan är förskräcklig. Jag och Manfred springer åt ena hållet och du åt det andra. Vi ses om en liten stund.

I samma ögonblick blåser det upp och vinden sätter fart på elden. Sikten är dålig och de hostar hela tiden. Det svider i ögonen och bränner i halsen. 

-Det här går aldrig vägen! Vi måste vända på en gång, flåsar Manfred. Vi klarar inte röken och värmen så värst länge till.  

-Vi kryper ihop bakom båten, så slipper vi den värsta hettan. Andas längs marken, där luften är bättre, hostar fiskaren till svar.

 Alla tre plågar sig i det längsta, men tvingas ge upp till slut. 

-Det här går inte längre, vi måste åka, skriker fiskaren. Kanske är det några djur som hoppat i båten trots allt. Vi får se när vi rott ut en bit och slipper den hemska röken. Vi har i alla fall gjort ett försök!

Manne hoppar i båten först och Manfred strax efter. När fiskaren ska hoppa i, får han syn på en liten kanin som gömmer sig under en rot vid skogskanten. Kaninen är alldeles vettskrämd. Den lägger öronen bakåt och kryper ihop som en liten boll. Fiskaren förstår att den inte har en chans att överleva den hemska röken och hettan.

-Vänta lite! Jag måste hämta en sak, ropar han till pojkarna och doppar sig i vattnet.

Sedan springer han fram mot skogskanten. Det bränner ordentligt i ansiktet och på armarna, men den envise fiskaren ger sig inte så lätt.

-Kom tillbaka, det är farligt! Vi åker nu, annars klarar vi oss inte! Snälla, kom tillbaka!

Fiskaren snubblar till och ramlar precis framför roten där kaninen gömmer sig. Kaninen blir förstås rädd och kryper ännu längre in. 

-Kom nu lilla kaninen viskar han försiktigt och får med lite tur tag i ena tassen. Här kan du inte stanna, för det blir nog ganska svettigt förstår du. Streta inte emot nu bara. 

Mannen kryper sakta baklänges med kaninen i handen och tar sig snabbt ner till båten igen.

-Ta hand om kaninen Manne ropar han och styr ut båten. Vi ror ut en bit, så går det bättre att andas! Det går inte att rädda några fler djur i den här hettan!

Fiskaren ror några kraftiga årtag och sedan blir det ett förfärligt hostande och nysande. Tårarna bara rinner av den kraftiga röklukten och därför är det lite svårt att se vad som gömmer sig i båten. Att några djur har hittat hit har pojkarna redan förstått, för mitt på båten finns en sittplats med ett litet utrymme där man kan gömma sig. Några svaga ljud har pojkarna hört, fast när fiskaren slutar ro blir det alldeles tyst. På ena sidan av sittplatsen åt Manfreds håll står en lucka på glänt.

-Nu ska vi se vad vi har med oss, säger han.

Försiktigt, försiktigt, öppnar han luckan och nu sitter alla tre i spänd förväntan. Först händer ingenting, sedan ingenting, men efter en stund börjar det röra på sig.

-Här kommer en liten ”kompis” till din lilla kanin. 

Kaninen vinkar med öronen och rynkar lite på näsan, när Manne tar emot den.    

-Men titta! du har ju ett brännsår på ena tassen.

-Badda med lite vatten från älven. Vi får kyla med kallare vatten när vi kommer iland. Den ska nog klara sig, säger fiskaren lugnt.

-Men vad har vi här då, säger Manfred. Fyra små ögon som tittar på mig. Jag undrar vilka det kan vara?

Pojken böjer sig ner och sticker in handen under sittplatsen.

-Kom nu mina vänner, så ska vi se vilka ni är!

Han känner först en lång mjuk svans och sedan en till, men det är ingen som vill komma ut och visa sig frivilligt.

-Jag lämnar luckan öppen så kryper de nog fram så småningom. Går det inte på något annat sätt, så får vi hämta lite brödbitar att locka med. Nu ror vi iland vid udden därborta.

När båten närmar sig stranden, står Krille och väntar på dem. 

-Ro in båten så drar jag upp den! Jag såg när ni for ut till ön, så jag sprang iväg och hämtade lite saker åt er.

-Vad då för saker? undrar Manne.

-Några lådor att ta djuren i, lite kallt vatten och lite bröd.

-Men hur kunde du veta vad vi höll på med?

-Jag såg att det brann där borta på ön och att ni var på väg dit. Jag förstod direkt vad som skulle hända. Det klickade till i skallen, jag liksom kände på mig vad jag skulle göra. Kom iland nu, så får jag se vad ni har med er för något.

-Ta emot kaninerna och lägg dom i en låda så att de inte smiter iväg. Den ena har bränt sig på ena tassen, så det måste vi kyla ner.

Krille tar emot kaninerna och lägger ner dem i lådan. Sedan bäddar han med mjukt gräs på ena sidan och smaskiga gröna blad på den andra. Under tiden tar Manfred fram sin magiska bok och viskar i den:

-Hur hjälper man en liten kanin som brännskadat sin tass?

-KOKA RÖTTER FRÅN RÖNN OCH ASP OCH LÅT KANINEN SMAKA AV DRYCKEN, BÅDE MORGON OCH KVÄLL. DET TAR FEM DAGAR ATT LÄKA SÅRET!

-Men hur gör vi med bränn-såret då, funderar Krille, som inte har en aning om boken.

-Koka rötter från rönn och asp och låt kaninen dricka av vattnet. Den ska dricka både morgon och kväll i fem dagar. 

-Jaha, men hur kan du veta det så säkert?

-Det är enkelt. Jag frågar min magiska bok hur jag ska göra.

-Ha,ha och det vill du att jag ska tro på, skrattar Krille. Du har väl läst det i någon djurbok på biblioteket, eller nåt'?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...