På toppen av Korpberget sitter Manfred och spejar ut över den glittrande älven. Det är så härligt varmt i solen och den blå kortärmade tröjan klibbar mot hans hud. Det kliar lite på benet mitt emellan kortbyxorna och knäskålen men det gör ju inget, för nu har han tid att klia hur mycket som helst, sommar-lovet har just börjat. Manfred tycker om när det är varmt och soligt. Enda nackdelen som han kan komma på är att man får så mycket fräknar. Efter en stund drar han tröjan över huvudet och därinne klingar fortfarande:

-Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror,...........

Det där med ljuva sommar stämmer verkligen idag tänker han tyst för sig själv och drar ett djupt andetag för att ta in alla ljuvliga sommardofter, som den svaga vinden bär med sig.

Manfred sitter på sin "tänkarsten" uppe på toppen av berget. Här brukar han fundera på skolan, hur man pussar tjejer, olika uppfinningar, farliga monster, häftiga cyklar, fotboll och massor med andra saker som han kommer att tänka på. När han sätter sig på stenen får tankarna flyga fritt så länge de har lust.

I högsta tallen en bit bort kraxar storkorpen sin egen melodi. Det är svarta fjädern som spanar från den bästa utsikten av alla. Han vakar noga över allt som rör sig därnere med sina stora, svarta ögon. Korpen undrar nog vem den ensamma lilla pojken med det röda håret kan vara?

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern, kom och flyg till mig! Du kan väl vara min kompis?

Korpen putsar sina fjädrar så att den ska bli snygg och fin och lägger sedan huvudet lite på sned. Den verkar inte bry sig ett dugg om Manfred, eller låtsas den bara? Kanske är den lite intresserad trots allt, det hoppas Manfred i alla fall?  

I fantasin låtsas han att han kan flyga som Svarta Fjädern. Han störtdyker från toppen av Korpberget för att sedan nudda vattenytan långt där nere med sina fingertoppar. Sedan svänger han tvärt och glidflyger mellan de två kraftiga bropelarna en bit bort och avslutar det hela med en tjusig loping och en perfekt landning längst upp i den stora tallen. Det verkar nästan som Svarta Fjädern kan läsa Manfreds tankar, för nu flyger korpen ljudlöst sin väg. Inte ens Manfred märker när den ger sig av.

Han vaknar ur sina drömmar när en liten molnklump stannar upp framför solen. Manfred huttrar för det känns lite kallt. Han drar han på sig tröjan igen och bestämmer sig för att fara hemåt. Han springer iväg barfota nerför berget och håller armarna rakt ut och flaxar precis som Svarta Fjädern brukar göra. Han hoppar över stockar och stenar, stubbar och enar. Benen går som trumpinnar och håret fladdrar i vinden. Manfred märker inte den elaka roten som ringlar sig över stigen som en orm, utan slår tårna mitt i prick. Han flyger iväg som en gammal kråka och landar mitt i en stickig buske.

-Aj som sjutton vad det gär ont! Stickor överallt och vilka skrapsår! klagar han. En liten tår hittar sin väg nerför kinden. Den smakar lite salt men faktiskt ganska gott! Manfred sätter sig och vilar en stund. Han drar försiktigt ut alla otäcka stickor han ser och sedan känns det lite bättre. Sedan reser han sig upp, ruskar lite på kroppen och vrider och vänder på sina armar och ben. Ingenting verkar vara brutet i alla fall, till och med tårna har klarat sig bra, trots den vådliga flygturen.

-Du kan inte flyga! inte flyga!! hör han någon kraxa i närheten.

Manfred vänder sig genast om, men ingen är där.

-Konstigt, jag tyckte precis att jag hörde någon ropa, Hallå! Hallå! är det någon där?

En svart skugga skymtar förbi mellan träden en bit bort, men försvinner som en blixt.

-Svarta fjädern, Svarta Fjädern? Var det verkligen du? Men inte kan väl korpar tala? tänker han.

Manfred ryser vid blotta tanken och sedan kommer han ihåg historien om en man och hans stora svarta korp. Den gamle mannen ville vara ifred och därför bodde han i en liten koja uppe på Korpberget. Han brukade hjälpa skadade djur och sköta om dem som om de vore hans egna barn.

Det sista djur som han hjälpte var en liten korpunge som skadat ena vingen. Det var väl ingen som trodde att den skulle överleva, men en liten flicka skaffade i alla fall upp den till honom. Tänk om korpungen är Svarta Fjädern? korpar kan ju bli väldigt gamla! Tankarna virvlar runt i Manfreds huvud, men till slut knallar han iväg nedför stigen. Han tänker mycket på Svarta Fjädern och den mystiske gamle mannen.

-Jag undrar om man kan bli kompis med Svarta Fjädern? Kan fågeln verkligen tala människornas språk? Kanske sitter den fortfarande däruppe på berget och spanar efter mannen som en gång hjälpte honom att få vingen bra igen?

Manfred undrar vart den snälle mannen som hjälpte alla djuren tog vägen. Det är ingen som vet om man frågar. En del tror att han blev sjuk och tvingades flytta någonstans? Andra gissar att han gick vilse i skogen när han sökte något djur som skadat sig och inte hittade tillbaka. Ingen har i alla fall sett honom på många år.

När Manfred kommer hem till sitt hus så sticker han handen under bron och känner med fingrarna. Sedan pillrar han fram dörrnyckeln som sitter på spiken bakom den tjockaste stolpen. Det är familjens hemliga nyckel-gömställe.

Mamma är inte hemma  än, så Manfred får klara sig själv. Mamma Rut jobbar på dagis och pappa Lars är konstnär. Han brukar gå på lång-promenader när ide’erna tryter, för man tänker så bra när man prome-nixar, påstår han. Pappa  tycker om att måla vackra naturbilder med fina djur, men just nu verkar det som om han är ute och går, för det är ingen som svarar när Manfred ropar.

Det är skönt att vara ensam hemma, för då kan man hitta på en massa roliga saker utan att behöva fråga om lov hela tiden. Lukten av nybakade bullar kittlar frestande i Manfreds näsa och efter en stund så hittar han en påse. Han dricker ett stort glas mjölk och äter så många bullar som han orkar och det är många det.

Efter en stund så går han upp för den knakiga gamla trappan och tittar ut genom fönstret i sitt rum. Han ser ut över den lilla staden Björnsvik. För länge sedan bodde det inga människor här, men så småningom upptäckte en jägare platsen. Han rodde med sin båt längre upp för älven än någon annan vågat göra tidigare. På den tiden gick det hemska historier om ruskiga björnar som härjade i skogarna, men jägaren var inte den som var rädd av sig.

Vid en vik i älven såg han en dag en jättelik björn stå på bakbenen och ge ifrån sig ursinniga vrål och vifta med sina ramar. Troligen slogs den med arga jord-getingar, men jägaren tyckte att björnen vinkade åt honom, så han bestämde sig för att bosätta sig på platsen. Klok som han var så lät han björnen vara ifred och då fick han vara ifred själv också. Med en så stor och stark björn som närmaste granne behövde han inte oroa sig för några hemska odjur från de mörka skogarna.

Allt medan åren gick  vågade sig fler och fler människor människor till den vackra platsen. Den fick heta Björnsvik, efter mötet med den stora björnen, i björnens vik.

Från familjen Larssons lilla röda hus har Manfred en jättefin utsikt. Huset ligger på en kulle med utsikt över älven och gårdarna runt omkring. Runt tomten finns ett vitt staket och många fina klätterträd. I det största trädet har Manfred byggt en fin liten koja av gamla bräder som han fått av sin pappa. Det är den bästa platsen i hela världen, tycker Manfred. Dit kan man klättra från Manfreds rum, ner på garagetaket och sedan till kojan. Den som är lite rädd av sig, kan använda klätter-repet som hänger i en spricka i barken på det gamla trädet.

För säkerhets skull har Manfred satt ett hänglås på den lilla dörren till kojan, så att ingen spion ska kunna ta sig in. Som flagga har han ett par rutiga kalsonger som har blivit för små. Det är jättesnyggt tycker han. Det tycker inte mamma.

Manfred lägger sig på sängen och tänker en stund.

-Kanske man skulle ringa till Manne? Han har alltid nåt’ häftigt på gång?

Manne är Manfreds bästa kompis. Manfred tänker och funderar och somnar förstås till slut. Han drömmer om Svarta Fjädern och den gamle mannen. I drömmen springer han nerför stigen från Korpberget och snubblar på en sten. Sedan flaxar han vilt med armarna och plötsligt kan han flyga. Men inte som han själv vill, för hur han än flyger så står han alldeles stilla i luften.

Långt bort hör han en olyckskorp som kraxar:

-Du kan inte flyga, du kan inte flyga! och så faller han rakt ner på marken.

Manfred flaxar vilt med armarna i sömnen och skriker:

-Hjälp jag faller, hjälp jag faller, hjääälp!!

Sedan vaknar han på golvet vid sin säng och är helt säker på att han slagit ihjäl sig. Han ligger stilla en stund och öppnar sedan ögonen. Först det ena ögat och sedan det andra.

-Det är väl lika bra att jag kastar mig utför trapporna på en gång, för jag ska väl ändå slå ihjäl mig idag, säger han för sig själv och kravlar sig upp från golvet. Sedan går han nerför trapporna och hittar skorna ute på bron.

-Man kanske skulle gå till Korpbäcken och se om Manne är där? Han brukar meta i bäcken så fort han är ledig och skryter gärna om sina monstergäddor, som han fångat.

Manne är en häftig kille som gillar när det händer spännande saker. Han är en snäll och bra kompis, som man kan lita på i alla väder. Det händer alltid något när man är tillsammans med Manne och just det gillar Manfred allra bäst.

Nere vid bäcken är det lummigt och fint. Trädens kvistar hänger ut över vattnet och de små vattenspindlarna irrar omkring och verkar ha bråttom som alltid. Manfred ser Mannes ljusa kalufs på långt håll när han närmar sig den smala bron. Pojken har randig tröja, kortbyxor och kepsen bak och fram som alltid. Han står och tittar ner i vattnet och i handen har han ett kraftigt rep.

-Vad tittar du på och vad ska du med repet till? ropar Manfred när han springer fram.

- Du, jag såg just historiens största gäddmonster simma förbi under mina fötter! Jag kommer aldrig att bada i bäcken så länge den där krokodilen simmar omkring här. Jag tänker fånga den med repet, det kan du vara säker på!

 

Spanaren

7 juni 2015 10:34

Inte mera bokstips ... stönar ... men skriver upp detta för denna bok vill jag läsa. Tackar för bra tips! /kram

http://spanaren55.bloggplatsen.se

Orion Stork

7 juni 2015 11:32

Jag tog med mig några berättelser som jag "totade" ihop på min första dator...på Barna Hedenhös tid ungefär.

Den ena handlar om att vi ska vara rädda om vår natur och den andra om rättvisa när barn idrottar...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...