Åke står som vanligt framför garageporten och tränar kick-studs. Kick-studs är svårt, tycker Åke. Först sparkar han till bollen så att den flyger högt upp i luften och när den studsar så kickar han till den igen. Så håller han på, för så säger Roffe. Kickstuds är jätteviktigt! Åke litar på Roffe för han är världens bästa fotbollstränare, det tycker faktiskt alla i laget.

Åke missar aldrig en träning, för det är det roligaste som finns! En gång blev det ingen träning för att det spöregnade. Då grinade Åke!

Åke har nyss börjat skolan och fått en egen fröken. Det är skoj att gå i skolan. Att träffa kompisar, skriva bokstäver, räkna och måla. Rasterna är förstås det roligaste av allt. Åke spelar helst fotboll, men ibland så jagar han Sara. Åke tycker att Sara är jättesöt, fast det vågar han inte säga till en tjej. Därför jagar han henne i stället. Fast ibland är det faktiskt tvärt om, när Sara jagar Åke. Då gäller det att springa snabbt, för Sara är jättestark! Åke tycker om att brottas med henne, men förlorar för det mesta. Det gör inget tycker han, inte när det är Sara i alla fall!

Åke tränar alltid en stund på egen hand innan han ska iväg till fotbollsträningen. Det är många i laget som är duktiga på kick-studs, för det är ju inte så svårt egentligen. De flesta klarar många gånger, men inte Åke. Hans rekord är fyra och det är faktiskt ganska lite. Till och med Sara har klarat fem på rasten i skolan.

Åke deppar ibland när han misslyckas, men då säger Roffe:

-Försök en gång till så ska du se att du lyckas till slut. Våga försök bara!

Roffe är snäll, tänker Åke. Han skojar med alla och ser alltid till att spelet blir till en rolig lek.

Åke lägger upp bollen för en tåblödare mot garageporten. Det är hans specialskott. Ingen vet var bollen ska ta vägen, inte ens Åke. På garageporten satt förr sex små fönsterrutor, men det var innan Åke började träna tåblödare. Nu är inte en enda ruta hel, för alla har krossats av hans stenhårda skott.

Just när Åke lägger upp bollen för att dra iväg sitt dunderskott så kommer Lennart cyklande. Åke och Lennart är bästa kompisar och lika som bär. Båda är spinkiga och har ljus kalufs. De många fräknarna i ansiktet har de också gemensamt, liksom den gula match-tröjan och de gul-vit randiga strumporna. Det enda som skiljer dem åt är den vita siffran på ryggen. Åke har nummer sex precis som hans pappa hade när han spelade fotboll. Lennart har valt nummer tio för att han ska göra minst tio mål den här sommaren, påstår han.

Lennart ser vad som är på gång när kommer vinglande på sin cykel, så därför stannar han på säkert avstånd. Inte ens Lennart kan räkna ut var Åkes tåblödarkanon ska ta vägen. Förr stod han i mål när Åke sköt tåblödare, men det gör han inte längre.

-Det är rena självmordet säger han, värre än att få en bomb i skallen!

Lennart minns med fasa, när han fick ett skott rakt i magen. Det gör faktiskt ont än när han tänker på det. Han tittar nyfiket på när Åke gör sig beredd för sitt dunderskott. Först skrapar han med foten i marken som en ilsken häst och sedan störtar han fram mot bollen. Tåspetsen viker sig inte en millimeter när den prickar lädret och träffen blir historisk! Lennnart hukar sig bakom styret och sätter händerna för öronen när bollen skjuter iväg. Först flyger den snett uppåt som en raket. Sedan börjar den pysa ur och fladdrar till. Till slut ger den upp sin färd, blir bucklig som en gammal potta och landar i huvudet på grannens katt med en duns.

-Ojdå, du har visst inte klippt naglarna idag skrattar Lennart, när luften pyser ur bollen och katten flyr upp i ett träd.

-Det har du nog rätt i, men det gör inget. Den här bollen blir nummer tre i min fina tåblödarsamling. Jag ska sätta upp den med detsamma.

Åke är mycket stolt över sin fina tåblödarsamling. Den består hittills av två punkterade fotbollar prydligt instoppade i de tomma hålen där fönster-rutorna en gång satt.

-Ingen av bollarna har överlevt mina värsta tåblödare, säger han stolt när han sätter den tredje på sin plats.

-Men vad säger din pappa om det här? Han är väl inte så glad över alla trasiga fönster och fotbollar.

-Äh, han vänjer sig. Nu är det ju ingen risk att jag skjuter sönder någon fler fönsterruta, för jag har ju redan prickat alla.

Åke tycker om att göra roliga saker tillsammans med sin pappa. Får pappa Olle bestämma så bär det iväg till någon fotbollsmatch som spelas i närheten. Det är kul för där träffar man alltid någon kompis att leka med.

Att gå på skattjakt under läktaren är spännande för där finns många spännande saker att upptäcka. Man hittar pengar, handskar, vantar, snuskiga tidningar, äckliga mackor och annat smått och gott. Att sticka upp ett gräs-strå mellan brädorna och kittla folk i byxbenet, eller att släppa ut luft ur en prutt-ballong under den förnämsta tanten är också häftigt. Då glömmer alla matchen för en stund för att se vem som pruttat. Åke har alltid prutt-ballongen med sig för då blir det aldrig tråkigt. Till och med det tråkigaste kalas kan bli kul med en liten pruttelutt.. Att skjuta med vattenpistol på benet på någon samtidigt som man ropar:

-Akta er för hunden som kissar, är också kul.

Folk blir som tokiga för ett ögonblick när de försöker komma undan den hemska hunden som inte finns. Sedan upptäcker de förstås att de blivit lurade, men då är pojkarna redan långt borta.

Åke och Lennart cyklar alltid till fotbollsplanen. Cykelstigen är mysig för den är smal och krokig. Trädens kvistar hänger ut och nuddar håret ibland. En liten bro över en bäck är ett slirigt ställe. Har det regnat lite så är det jättehalt för det växer mossa på brädorna! Ett annat ställe där man får se upp är vid järnvägs-spåret. Ibland kommer stora tåg som dundrar förbi och lever om något alldeles förfärligt, men som tur är så hör man dem på långt håll.

Sista biten fram till planen är stigen lite bredare. Där blir det alltid tävling mellan pojkarna om vem som ska hinna först. De spurtar så att de ser ut som en blodapelsin i ansiktet när de kommer fram. Oftast är de lika snabba och det blir oavgjort. Kommer man sist så är det något fel på cykeln eller någon sten man cyklat på. Andra bra bortförklaringar är att man tappat fotbollen, blivit anfallen av en älg, halkat på trampen, sladdat i diket, cyklat vilse eller pinkat i skogen. Att hitta på den tokigaste bortförklaringen är lika häftigt som att vinna.

Just den här dagen är lite speciell. Det är sista träningen innan serien, så Roffe kör hårdare än vanligt med grabbarna. Kinderna är röda och svetten rinner, inte en tröja är torr. Alla kämpar och tar i och de små benen pinnar på i propellerfart.

Roffes grabbar är småkillar som verkligen gillar fotboll. Att trixa med bollen, slå en tunnel eller sätta en boll i krysset är det härligaste som finns. Om det blir mål så gör de roliga piruetter eller kastar sig på mage i gräset med armarna framåt som de stora grabbarna brukar göra. Skjuter någon över målet så blir det en jätteful grimas i stället. 

-Ååååå, vilken miss, så dåååååligt alltså!

Pojkarna tar i så det knakar när Roffe skriker till. Det spelar ingen roll vad han ropar, för alla gör sitt bästa. Att få träna som A-laget är rena drömmen och snart är det match på riktigt!

När Åke spelar fotboll så passar han helst till Lennart för han är inte så bra. Det låter väl lite konstigt, men så tänker inte Åke. Det är precis som i skolan funderar han. För att bli bättre i något som är lite svårt så måste man ju öva lite mera. Alltså ska Lennart ha mest passningar. Det är ju inte så svårt att förstå egentligen, det fattar ju vem som helst. Men så tänker inte alla, nästan bara Åke. Åke är förresten inte så bra på att pricka bollen han heller, men han har ju sitt fruktade skott.

Roffe ger mycket beröm under träningen och påminner till sist om första matchen. Han ser att pojkarna blir lite nervösa så därför säger han:

-Kom ihåg att det bara är en lek! Ibland vinner man, ibland förlorar man. Att vinna eller förlora spelar inte så stor roll om hundra år. Huvudsaken är att man har roligt tillsammans. Alla som tränar får spela, det lovar jag. Kom ihåg att fotboll är ett lagspel och att alla i laget är lika viktiga. Seså, ge er iväg nu!

-Roffe är bra, för han säger så bra saker, tänker Åke.

Man förstår precis vad han menar. Att alla är lika viktiga känns skönt att veta. Kämpa är lika viktigt som att göra mål, att skjuta tåblödare är lika viktigt som att skjuta vristskott!

När Roffe pratat färdigt cyklar pojkarna hemåt. Det brukar ta en bra stund, för det finns så många spännande saker att upptäcka. En traktor som lastar grus, några små fiskar i en bäck eller kanske någon läskig mördare att spionera på. Alla ruskiga typer som pojkarna ser är mördare hittar de på. Det blir liksom lite mera spännande då! Att spionera på hemska mördare är jättefarligt och jättekul. Fast den här dagen ser de inte till en enda ruskig typ på hemvägen. Ingen säger något, utan pojkarna är ovanligt tysta. Det är liksom lite spänning i luften. Det är något som pirrar i maggropen. Inget farligt, men ändå!

-Tänk om jag gör självmål, säger Lennart till slut. Om jag blir back så blir det säkert fel. Självmål i första matchen, då är man dödens! Då får man bergis sitta på bänken i nästa match, jag lovar!

-Äh, du inbillar dig bara. Det går säkert bra. Alla missar väl någon gång.

-Ja men det är skillnad om jag missar, för då får jag inga passningar mer. Så är det alltid!

-Men vi kan ju passa till varandra, vet jag. Vi lirar bort hela högen och skjuter tåblödare tills vi nöter hål på nätet. Tio mål på raken elller så, skojar Åke.

-Sedan kommer vi i TV och blir intervjuade precis som landslags-spelarna, skrattar Lennart.

Pojkarna önskar att de skulle vara lika duktiga som Slangen och Blixten. Slangen kan slingra sig ur de mest krångliga saker. Han är nästan omöjlig att få tag på. Sedan skjuter han luriga skott med vänsterfoten och för det mesta smiter bollen in vid stolpen innan målvakten hinner dit. För att inte tala om Blixten som är så otroligt snabb. Han är motståndarnas skräck. Om han får tag i bollen så är det nästan säkert mål. Blixten är bäst i laget för han kan allt och när han gjort mål så gör han den flygande volten i luften. Sånt imponerar, alla ropar ååååå!!!! va bra och applåderar. Tack vare Blixten vinner man nästan alla matcher, ja han vinner nästan ensam ibland.

-Jag önskar att Blixten spelade i något annat lag, suckar Lennart när pojkarna närmar sig bron över bäcken.

Rösten låter lite hackig för här är stigen ganska guppig.

-Men varför då?

-Man får aldrig några passningar, Blixten ska jämt ha bollen. Han passar aldrig till någon annan, utan ska göra allting själv. Det värsta är om man missar en passning till honom. Då blir han jättearg och talar om hur dålig man är. Man vågar nästan inte röra bollen till slut, för då kommer han bara och bråkar när inte Roffe hör på. Han tror att han är bäst i hela världen!

-Jag håller med!

Det värsta är att ingen vågar säga emot utan låtsas tycka precis som han. Till och med slangen är för feg för att säga emot. Jag hatar det, för det är så fegt. Ska det alltid vara så här när han är med? Vi borde faktiskt göra något!

-Kanske säga till Roffe eller så?

-Tror du att man vill vara en skvallerbytta va? Om Blixten får reda på vem som skvallrat så är man dödens, jag lovar! Man blir mindre värd än en liten hundlort.

-Äh, vi bryr oss inte om Blixten, svarar Åke till slut. Vi låtsas att han är världens sämsta fotbollsspelare i stället. Vi kallar honom för Blixten Bom, vet ja. Spelaren som inte ens prickar ett hyreshus hur han än försöker.

-Fast egentligen är det väl hans farsa det är fel på? Han blir ju alldeles tokig om vi förlorar en match. Har du sett hur han skäller på Blixten ibland. Det är som om det var VM final i varje match. Tänk att ha en sån’ till pappa. Han borde utvisas från alla matcher. Jag har märkt hur hur Blixten grinar ibland, när pappan skäller och går på. Han verkar liksom inte fatta att det inte är så farligt att förlora.

-Det kanske är därför som Blixten gör så dumma saker. Han får säkert skäll om han passar för mycket. Tänk om han får stryk när han kommer hem?

Just när pojkarna ska cykla över den mossiga bron, så glimmar det till i vattnet. Åke tvärnitar med sin cykel och Lennart missar bakhjulet med en millimeter ungefär. Först tittar pojkarna ner i vattnet, sedan på varandra och till slut ner i vattnet igen. De hänger över det gamla broräcket och skuggar ögonen med händerna för att se bättre.

-Det är nåt’ glittrigt där nere, ser du vad det är?

-Det kanske är en skatt eller lite tjuvgods, svarar Lennart. Eller en guldklimp kanske?

-Bäst att vi ”kollar”! Ta av dig skorna och sockarna så plumsar vi i och spanar lite, men först så gömmer vi cyklarna så att ingen upptäcker oss.

- Tänk om vi hittar en diamant och blir rika på kuppen, drömmer Åke.

Åke och Lennart gömmer sina cyklar en bit från stigen. De tar av sig sockorna och hoppar ner i det kalla vattnat. Smuts från botten av bäcken virvlar upp och det är svårt att se något för allt grummel. Därför stannar de till och väntar en stund, så att smutsen ska sköljas bort.

-Det är någon som kommer längs stigen, viskar Lennart plötsligt. Fort vi gömmer oss under bron!

Snabbt och utan att föra något oväsen hukar sig pojkarna under bron. De lyssnar intensivt och försöker räkna ut vem det kan vara som kommer gående ner mot bron.

-Det är säkert någon i laget, viskar Åke upphetsat.

-Det låter som Blixten och en tjej. Tänk om dom pussas precis på bron, funderar Lennart.

-Då fnittrar man ju ihjäl sig!

-Sssch, de kommer nu. Inte ett pip!

Åke och Lennart har svårt att hålla sig, när barnen stannar till på bron. Det blir alldeles tyst. Kanske är pojkarna upptäckta? Tänk om Blixten kommit på något spratt för att imponera på tjejen, men vem är det egentligen?

Åke blir alldeles blodröd i ansiktet när han förstår. Han känner igen rösten på en gång när de börjar prata med varandra. Men vad i hela världen gör hon här tillsammans med Blixten? Det kan väl inte vara så att Lennart har rätt, att de är kära i varandra och tänker pussas? Åke önskar nog att han var Blixten i så fall, för Sara är ju hans drömtjej. Han ångrar förstås att han inte frågat chans på henne tidigare.

-Att man kan vara så dum tänker han, för nu är Sara säkert kär i Blixten.

Det är jobbigt att stå krokig en längre stund, när man inte kan sätta sig ner. Pojkarna vill inte avslöja sin skattjakt utan håller ut så länge det går. Det är kallt i vattnet och de fryser rejält, men vill inte avslöja sitt gömställe. Aldrig i livet att Blixten får avslöja det, hellre dör de på fläcken.

-Ska de inte sluta prata någon gång, tänker Lennart när fötterna börjar domna bort. Men vad är det som de pratar om?

-Vet du om att vi ska få en ny tränare, för Roffe ska flytta?

-Vem har berätttat det för dig? undrar Sara.

-Det kan jag inte säga, för det är hemligt.

-Men vem är den nye tränaren då?

-Det är också hemligt, men jag kan tala om att han hatar tåblödare.

-Varför gör han det? Tåblödare är väl bra. Åke skjuter hårdare tåblödare än dina mesiga skott! Det spelar väl ingen roll hur man skjuter bara man prickar målet. Jag tycker Roffe ska vara kvar, så det så!

Åke och Lennart hör hur Sara rusar iväg och att Blixten springer efter. Åke är både glad och ledsen på samma gång. Glad för att Sara försvarade hans tåblödare, men ledsen för att Roffe ska sluta.

-Nu måste vi upp ur vattnet för min Petter-Nicklas håller på att frysa ihjäl, huttrar Lennart stel som en pinne. Hörde du förresten vad han sa?

-Att Roffe ska sluta. Jag hoppas att det är lögn. Vi får aldrig en lika bra tränare om han flyttar. Vad ska vi göra?

-Vi får vänta tills vi vet säkert. Blixten kanske bara hittar på för att imponera på Sara. 

-Hon gillar mina tåblödare, säger Åke huttrande. Det är ju alltid nåt' i alla fall.

-Men skatten då? Vi glömde skatten i vattnet!

-Äh, vi får hämta den en annan gång. Jag tänker hoppa ner i badkaret så fort jag kommer hem och värma mina djupfrysta ben. Kom så ”pyser” vi!

Pojkarna drar iväg på sina cyklar. Åke tänker på Sara mest hela tiden.

-Tänk att hon gillar mina värsta tåblödare i alla fall. Då kanske man har chans på henne?

Lennart tänker också på tjejer och undrar:

-Har du pussat en tjej någon gång?

-Nä, är du galen eller..? stönar Åke. Jag har ingen aning om hur man gör.

-Inte jag heller, men jag har spionerat på ”syrran” och hennes kille ibland. Först koncentrerar man sig. Sedan tittar man tjejen djupt i ögonen, trutar med läpparna och trycker till rakt på munnen, så det låter smack!

-Men är det inte äckligt då?

-Äh, lägg av! Det smakar väl som sega råttor ungefär.

-Men ska man inte blunda? Det har jag faktiskt sett på film!

-Blunda? är du alldeles galen? Man tittar tjejen djupt i ögonen och suger sig fast!

-Va?

-Ja, som en sugfisk ungefär.

-Men hur vet man när det är klart?

-När det börjar pirrar i tårna, efter fem-tio minuter ungefär.

-Men du är ju alldeles tokig! Man dör ju om man inte andas på så lång stund.

-Men det är inga problem förstår du. Man andas genom näsan samtidigt som man suger sig fast. Men glöm inte att vika undan näsan, för annars kommer den i kläm.

-Du kan ju träna på moster Greta för hon gillar ju att pussas, retas Åke.

-Är du inte riktigt klok? Hon har ju läppar som en flodhäst! Stora, blöta och äckliga. Jag slåss hellre med hemska krokodiler eller ruskiga jätte-bläckfiskar. Pusstokiga fastrar och mostrar är det värsta som finns. Vilken tjej i klassen skulle du helst pussa om du fick välja?

-Va jag? säger Åke förvånat. Ingen speciell skulle jag tro. Vem skulle du själv välja förresten?

-Sara så klart, svarar Lennart tvärsäkert.

Han tror ju att Sara är Åkes drömtjej och därför retas han lite för att se om han har rätt. Åke vinglar till på sin cykel och flyger nästan ner i diket. Han förstår att han håller på att bli avslöjad.

-Vem tror du bryr sig? säger han surt. Pussa på du om du vill. Du kan ju pussa alla tjejer i klassen för säkerhets skull, det skulle du säkert gilla och glöm inte fröken förresten!

-Hur var det Lennart sa? tänker Åke när pojkarna skiljs åt. Man suger sig fast som en sugfisk ungefär, när man kysser en tjej. Då finns det ju bara ett sätt att ta reda på hur man gör, tänker han.

-Vad ska du med dammsugaren till? undrar hans mamma Karin förvånat en liten stund senare.

-Jag? Ojdå, städa mitt rum så klart, det är faktiskt ganska skräpigt där!

Sedan smiter han in på sitt rum och stänger dörren. Mamma Karin förstår ingenting. Åke är ju inte den som städar rummet frivilligt precis. Ja han är nog inte riktigt frisk, tror mamma bestämt.

Åke varvar snabbt igång dammsugaren och gör sig beredd för sitt livs kyss. I sin fantasi ser han söta Sara framför sig. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngning, när hon brottas med Åke. Han hamnar förstås underst och Sara säger hotfullt:

-Ge du dig eller ska jag behöva pussa dig?

-Aldrig i livet! hellre dör jag skriker Åke och försöker förtvivlat bryta sig loss.

-Då så, nu ska du få hotar Sara och trycker läpparna mitt på Åkes mun.

Åke som är i drömmarnas värld får ett fånigt leende över sitt ansikte och utan att tänka sig för en sekund, sätter han röret från dammsugaren mot sin mun.

-Sluuurp! låter det när läpparna sugs fast med ett smack.

Åke sliter i slangen för att komma sig loss, men utan att lyckas. Tungan piskar runt, runt inne i röret och lungorna töms snabbt på luft. Det känns precis som när man krockat med en elefant och tappat luften alldeles.

-Men himmel och pannkaka, vad håller du på med? skriker mamma när hon öppnar dörren och sliter loss dammsugarröret.

-Jag, jag? jag skulle bara, flämtar Åke. Skulle bara ...dammsuga lite, lägger han till när han fått i sig lite luft igen.

-Jag tycker att det ser ut som om du tänker äta upp dammsugaren, eller är det den som försöker äta upp dig?

-Äh, jag gjorde ett litet misstag bara. Röret hoppade liksom till av sig självt och sög sig fast. Lite otur bara, säger han urskuldande. Jag ska dammsuga nu, jag lovar, säkert!!

Det är svårt att sova när tankarna susar omkring som en virvelvind i ens huvud. Åke funderar på skatten, på Sara, på tåblödare och på Roffe. Fast han kniper ihop ögonen jättehårt, så går det inte att somna. Samma frågor tumlar omkring i hans tankar.

-Varför måste Roffe sluta? Är det verkligen sant som Blixten säger, eller ljuger han? Hatar den nye tränaren verkligen tåblödare och vem är den nye tränaren i så fall?

Åke funderar hit och dit, men kommer inte fram till något vettigt hur han än tänker.Kanske oroar han sig i onödan, kanske inte. Till slut gör han som Roffe brukar säga:

-Om du har några bekymmer så stoppa dom i en gammal påse och låtsas att du tränar kick-studs, så ska du se att det löser sig. Det finns inga bekymmer som klarar 100 kick-studs, jag lovar!

99 kick-studs senare somnar Åke. I sina drömmar ser han en fotbolls-match. Det är Milan som spelar i italienska ligan. Laget brukar alltid vinna sina matcher överlägset, men inte den här gången. Laget ligger under med tre-noll och läget verkar alldeles hopplöst. Tränaren ser sig bekymrat omkring bland sina avbytare. Plötsligt ljusnar hans ansikte och Åke hör speakern säga:

-Milan gör nu sitt sista byte och in kommer vår farlige svensk för första gången i Milans tröja. Låt mig presentera, Åkeee - Tåfjutti - Kanonini från Svergini.

Kanonini joggar lite lätt, tar emot publikens jubel med en bugning och springer in på planen. Utan minsta tvekan knycker han bollen från den berömde stjärnbacken Dribblini, som inte alls hinner reagera. Han ser bara förvånad ut. Kanonini har bollen under perfekt kontroll och studsar fram längs kanten. Han liknar mest en gasell med sitt fantastiska fotarbete. Ingen hinner med när han rycker, dribblar och gör sina specialfinter. Till slut närmar han sig straffområdet och laddar för sitt berömda skott. Kanonini för benet bakåt och spänner alla sina muskler. Benet skjuter fram som en hästspark och ingen har sett något liknande. Skottet är rena explosionen och bollen flyger iväg som ett streck rakt in i nätet med målvakt och allt. Kanonini gör nu sin fantastiska frivolt av glädje, sträcker armarna mot skyn och väntar på publikens jubel... men det är alldeles tyst. Inte ett knyst hörs från den fullsatta läktaren. Tränaren blir först alldeles vit och sedan tomatröd i ansiktet. Sedan skriker han om och om igen:

-Tåfjutti, tåfjutti - fuski, fuski!!!

Publiken blir minst lika upprörd och springer vrålande in på planen för att göra upp med svensken. Benen känns tunga som bly när Kanonini försöker komma undan sina förföljare, men hur han än tar i, så står han nästan stilla. Benen är sega som det segaste klister. Kanonini ger ifrån sig ett otäckt skrik när en ruskig huligan plötsligt får tag i hans nacke. Han vrider och kastar sig för att komma ur hans grepp och skriker: 

-Hjälp, hjälp, jag kan inte andas! Hjälp, hjälp, jag kan inte andas!

-Vad håller du på med och vad skriker du för? undrar hans mamma förskräckt, när hon rusar in i Åkes rum ännu en gång. Du väcker ju hela huset!

-Åke sätter sig spikrakt upp i sängen och blinkar skräckslaget med ögonen.

-Jag drömde en så konstig dröm, svarar han yrvaket. Jag spelade fotboll och gjorde mål i italienska ligan, men då blev publiken alldeles tokig. De började jaga mig och ropade tåfjutti, tåfjutti - fuski,fuski! och den som var argast av alla var tränaren. Precis när jag vaknade hann en ruskig huligan ifatt mig och tog tag i min nacke. Det gjorde jätteont och var jättehemskt. Jag är säker på att han tänkte slå ihjäl mig

-Du och din fotboll, suckar mamma trött. Lägg dig och sov istället för att springa runt i italienska ligan. Tänk på något roligt så somnar du säkert. Sov gott nu min lille Tåfjutti!

Åke ligger vaken en lång stund och tänker på sin dröm. Tränaren verkade bekant på något sätt. Inte som Roffe precis, utan alldeles galen. Rösten lät jättehemsk! Åke grubblar och funderar, men kommer inte på vem det skulle kunna vara. Tänk om det är den nye tränaren som han drömt om, han som hatar tåblödare?

-Då är man ”bergis” dödens, tänker Åke. Men vem kan det vara i så fall? Kanske någon som man känner?

När Åke räknat till 101 kickstuds somnar han för andra gången och nu går det faktiskt bättre att sova. En mardröm kan man väl alla ha ibland, det är inget att oroa sig för. Den behöver inte betyda något särskilt alls, om det nu inte är en sanndröm förstås.

Klicka till höger för del två...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...