Lite längre bort hittar pojkarna ståndet med de tuffa rullskridskorna, men kommer pengarna att räcka som dom tänkt sig?

 

-Kom och köp världens bästa rullskridskor. Du kan åka uppåt och nedåt, hitåt och ditåt, framåt och bakåt. Du kan göra de svåraste konster utan att ramla. Dessutom blir du snabbare än Blixten. Kom och köp, kom och köp!

 

-Snabbare än Blixten passar väl bra, tänker Manfred.

-Vad kostar rullskridskorna med dom lila fartränderna? frågar Manne den något rödnosige försäljaren.

 

-Fyra hundra kronor, det är extra billigt just idag! Slå till nu och gör ditt livs affär, försöker försäljaren.

 

Manfred blir lite bekymrad, men vet ju att det går bra att pruta om man kommer igen flera gånger. Det gäller bara att vara envisare än försäljaren. Att liksom trötta ut honom och visa att man inte ger sig.

 

Sagt och gjort! Manfred och Manne kommer igen en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger, fem gånger, sex gånger och det blir lite billigare för varje gång. Den sjunde gången är försäljaren nära att explodera och redo att göra vad som helst för att bli av med pojkarna.

 

-Vad kostar rullskridskorna med dom lila fartränderna? säger pojkarna samtidigt.

 

-Ni får dom för 250 kronor om ni köper dom nu, säger den mycket irriterade försäljaren. Det är sista chansen, sen stänger jag för idag!

 

Manfred och Manne funderar ytterligare en stund och prutar ännu lite till och sedan gör dom slag i saken.

 

-Jag tar dom för tvåhundra säger Manne. Det är sista chansen för sen ska jag hem och mata kattorna!

 

-Okej, okej, okej, ni vinner! 200 kronor får det bli, nästan gråter försäljaren.

 

Billigare än så blir det nog inte tänker pojkarna och betalar glatt 200 kronor var.

 

Tio minuter senare har de tagit på sig rullskridskorna och köpt smällare. Det känns lite stelt i början, men snart åker pojkarna slalom mellan gubbar och kärringar, hundlortar och morsgrisar, barnvagnar och kartonger. Ibland gör de snygga hopp för att imponera på småtjejer och för det mesta går det riktigt bra.

 

-Kolla på Manfred och Manne ropar en söt tjej och pojkarna håller naturligtvis på att köra rakt genom fönstret på skoaffären, men med lite tur och skicklighet så går det vägen i alla fall.

 

-Ta fast tjuven, ta fast tjuven! är det någon annan som ropar, när pojkarna elegant rundar hörnet vid Domus baklänges på var sin skridsko.

 

Polisen som är närmast sätter förstås iväg efter tjuven.

 

-Stopp din tjyv! ropar han så det ekar mellan husen.

 

Manne som själv alltid velat bli polis tar också upp jakten tillsammans med Manfred. Tjuven har snott en plånbok från en gammal tant, som ska ha sina sparade pengar till behandling av sin onda rygg. Tanten har städat, jobbat och slitit väldigt hårt under många år och nu värker ryggen något alldeles förfärligt.

 

På ett ögonblick har pojkarna åkt förbi polisen, som är hur röd som helst av ansträngning. Några snabba skär till, så är dom i hasorna på skurken.

 

-Stanna din tjuv annars nyper jag dig i näsan! ropar Manne.

 

-Du kan ju försöka din lille ”snorhyvel" för då ska jag vrida om snoken på dig i stället!

 

Nu blir Manne jätteilsken och ökar farten så mycket han vågar. I fickan har han ett smatterband som låter precis som pistolskott när de smäller. Han lyckas få fram en tändsticka ur fickan och i nästa utförsbacke tänder han stubinen till smatterbandet och stoppar ner det i ryggsäcken på tjuven när han hunnit ifatt.

 

-Pang, pang, pang, PANG!! smattrar smatterbandet i tjuvens ryggsäck.

 

-Hjälp, skjut inte! skriker tjuven förtvivlat och darrar som en darrig darrål.

 

-Upp med händerna, visa tänderna, fis i brallorna annars smäller det, hotar Manne och sätter pekfingret i ryggen på skurken.

 

-Ja, ja bara du inte skjuter så, piper skurken och drar iväg en ynklig liten fjärt.

 

Manfred håller för säkerhets skull för näsan när han tar hand om tantens plånbok, medan Manne håller tjuven i schack med sitt pekfinger. Efter en liten stund kommer polisen stånkande, röd som en tomat i ansiktet.

 

-I lagens namn, sträck fram händerna så ska jag ta dig till finkan fort som sjutton! Att ta pengar från en gammal tant är bland det fegaste jag varit med om.

 

-Ja, ja, ta mig snälla polisen så han inte skjuter mera, säger tjuven. Han är ju LIVSFARLIG!!

 

Nu börjar Manfred tycka synd om tjuven, för han är nog inte så tuff som han verkar. 

 

-Varför tjuvar du från gamla tanter för? säger Manfred till tjuven. Det vet du väl att man inte får göra? Har inte din mamma lärt dig det?

 

-Jamen, jag måste ju köpa medicin till min sjuka hund, men har inga pengar.

 

-Men vad är det för fel på din hund då? Är den allvarligt sjuk?

 

-Den bara ligger på sin plats, alldeles stilla och vill inte äta den minsta lilla matbit. Den ser så ledsen ut där den ligger, den är inte glad alls. Det måste vara något allvarligt fel, det är jag säker på!

 

-Men vi kan väl fara och titta till hunden och se hur den mår, farbror polisen. Den kanske är allvarligt sjuk?

 

-Stopp och belägg, honom ska vi ju bura in snabbt som ögat. Skurkar ska inte gå lösa i den här sta'n inte!

 

-Stopp och belägg på dig själv herr polis. Vi kan väl inte lämna hunden att dö heller, det är ju djurplågeri! Det fick du väl lära dig på polis-skolan?

 

-Ja det förstås, det är väl mot lagen. Vi får nog titta till hunden i alla fall, den verkar ju må tjuv-tjockt, om man säger så. Du talar väl sanning din fega skurk?

 

-Ja, det är klart att jag gör. Snälla polisen, vi kan väl skynda oss?

 

Polisen nickar som svar och så går de tilsammans ner mot Hamn där tjuven bor. Det heter hamn för där brukade roddbåtarna lägga till förr i tiden när det var marknad.

 

När dom kommer fram till tjuvens hus ser dom att hunden ligger bunden i skuggan framför huset. Den ligger alldeles stilla och ser väldigt vissen ut, även när Manfred pratar med den. Den viftar inte alls på svansen utan ligger bara där och ser trött och dåsig ut.

 

-Din nos är i alla fall inte varm, alltså har du inte feber. Men vad kan det vara då? säger Manfred.

 

Pojken grunnar och grubblar en liten stund men kan inte komma på något vettigt. Hunden ser dålig ut, men är kall om nosen och fin i pälsen. Manfred förstår absolut ingenting!

 

-Kom Manne så går vi en bit bort och funderar tillsammans, jag ska visa dig något! 

 

Manfred tar fram den förtrollade boken ur fickan och visar den för Manne.

 

-Den här boken är förtrollad förstår du. Jag fick den av framtidens vita ängel uppe på Korpberget. Jag kan fråga boken hur vi ska bota hunden och då svarar den hur jag ska göra. Förstår du vad jag menar?

 

Manne ser ut som en fiol-låda i ansiktet.

 

-Är du riktigt frisk? Lyckas du med det så ska jag äta upp mina nya rullskridskor med hjul och allt, det lovar jag dig!

 

Manfred öppnar boken och frågar:

 

-Hur ska jag göra med den sjuka hunden som ligger bunden?

-KLAPPA HUNDEN OCH SPRING MED HUNDEN, DEN SKA ABSOLUT INTE SITTA BUNDEN, ABSOLUT INTE SITTA BUNDEN.

 

Manne nästan svimmar på fläcken.

 

-Vad fräckt! Det är inte klokt, den talade faktiskt!

 

-Jag sa ju det, jag ljuger nästan aldrig. Börja tugga på skridskorna nu så ska vi se vem som mår bättre om en stund, du eller hunden?

 

Manfred går fram till tjuven och talar om att han inte kan ha hunden bunden och att den behöver röra på sig i stället.

 

-Den måste få leka och springa som den vill, säger han.

 

-Men då smiter den kanske iväg och blir överkörd eller stulen. Då har jag ju ingen hund!

 

-Jag tror du oroar dig i onödan, för hundar är väldigt kloka djur. Det finns ju hundar som hjälper gamla och blinda och dom kan man ju verkligen lita på. Jag tycker att hunden ser klok ut och är nog bara lite ledsen. Ska den bli riktigt glad så får du inte glömma bort att klappa den jättemycket, det gillar alla djur!

 

-Jag tror att du har rätt, säger polisen. Ingen blir ju bättre av att vara bunden, det är ju självklart!

 

-Ingen blir ju bättre av att vara inburad heller, säger Manne. Nu släpper vi både tjuven och hunden så får vi se vad som händer. Vi låter dom springa fritt liksom! Du har ju börsen med pengarna som tanten ska få tillbaka. Hon förstår nog att du måste släppa tjuven om hunden ska bli frisk. Gamla tanter är nämligen mycket kloka. 

 

Polisen känner på sig att pojkarna har rätt och går motvilligt med på förslaget. Fast att låta tjuvar springa lite fritt liksom, låter ju väldigt tokigt. 

 

-Okej då! men om jag ser dig tjuva igen så ska du få sitta i buren dubbelt så länge, det lovar jag. Nu tar jag loss dig och sedan tar du hand om din hund och kom ihåg...inget tjuvande i framtiden! Kom till mig istället om du får problem så hjälper jag dig. Det är ju faktiskt det som vi poliser är till för!

 

När tjuven är fri  så går han fram och klappar om hunden en lång stund och minsann börjar den inte att vifta lite på svansen. Bara lite, men ändå!

 

-Nu släpper jag loss dig så får vi se vad som händer. Spring inte så långt bara.

 

-Seså, iväg med dig nu!

 

Först ligger hunden alldeles stilla. Sedan rycker det till i en tass. Den sträcker på sina framben, böjer kroppen i en båge och drar in så mycket luft den kan...och yyyylar! Ja till och med gammel-vargen i storskogen blir imponerad av hundens glädjetjut.  

                         

 

 

                      

                     

                                                               

 

Den skäller och rusar runt i en virvlande dans. Den sladdar omkull, hoppar och har sig, men verkar aldrig bli trött. Till sist tar den sats, springer fram till tjuven och skuttar upp i hans famn. 

 

-Tänk att det var så enkelt att få dig frisk säger tjuven och fäller en glädjetår. Att jag inte förstod hur det var fatt med dig. Hoppa ner nu, så springer vi allt vi kan, så långt vi kan!

 

Polisen står som fastklistrad när tjuven springer iväg med sin hund. Han torkar bort en liten tår i ögonvrån och hoppas att ingen ska märka det.

 

-Ehum! jaha grabbar det här gjorde ni förbaskat bra! Nu ser vi till att den gamla tanten får tillbaka sin börs, hon har väntat länge nu. Ni får ta börsen till tanten så går det snabbare. Er kan jag lita på, det vet jag. Seså, iväg med er nu!

 

På vägen tillbaka åker Manfred och Manne några ärevarv runt de snyggaste tjejerna och hittar till slut den jätteledsna tanten på en gammal träbänk.

 

-Här får ni börsen, säger pojkarna med en mun. Nu behöver ni inte vara ledsen mer!

 

-Va, är det sant? snyftar tanten. Men hur gick det till?

 

-Det var enkelt, skojar Manne. Först tog jag tjuven i kragen och skakade i fem minuter, sen tog jag nacksving på honom och vred om näsan några varv och till slut visade jag musklerna, DÅ! gav han upp direkt.

 

-Äh, han skojar bara. Så här gick det till på riktigt!

 

Manfred berättar precis som det var, ända från början. 

 

-Men stackars tjuven som inte hade pengar att hjälpa sin hund, säger tanten. Vilka hjältar ni är som räddat både börsen, tjuven och hunden. Kom så går vi och köper en godispåse, så får ni äta så mycket ni orkar! Vi köper den största godispåsen vi kan hitta, det har ni verkligen förtjänat.

 

-Men Manne, du har väl annat som du ska tugga på eller hur? flinar Manfred.

 

-Hmm, jag menar, du förstår, kanske någon gång, när jag får lust, eller va? Du förstår väl vad jag menar?

 

-Jag förstår precis vad du menar. Du tänker äta upp rullskridskorna till lunch i morgon bitti. Du kan lägga hjulen ovanpå som pålägg och låtsas att de är gurkskivor, så smakar det lite bättre!

 

Efter en stund rullar pojkarna iväg på sina skridskor. Blixten väntar nog redan på Manfred där uppe på Korpberget och Manne ska hem och visa sina nya rullskridskor. Pojkarna glider lätt på varje skär och håret fladdrar i vinden.  

 

När de kommer över på andra sidan bron får Manne syn på Krille som är deras klasskompis. Krilles riktiga namn är förstås Kristoffer, men det är det nästan ingen som säger, utom hans mamma och pappa förstås.Han står en bit bort vid gångstigen som går längs älven. 

 

Krille är inte den sportiga typen, utan gillar att göra uppfinningar. Han vet allt om hur man bygger flygplan och hur de fungerar. Han är mästare på RC flyg. Ja ni vet, radioflyg. Han bygger flygplan, limmar, målar, trimmar propellern och så där.

 

-Stanna Manfred, är det inte ”Krille” som håller på med nåt’?

 

-Jo, han är väl ute och testar någon av sina senaste uppfinningar verkar det som. Det är något sorts flygplan, tror jag.

 

Pojkarna stannar till en stund och vilar fötterna. Skridskorna är nya och lite styva så här i början och det börjar värka i tårna. De lutar sig mot broräcket och tittar nyfiket bort mot gångstigen för att se vad som händer. Dom ser hur Krille tar bort kottar och annat skräp när han inspekterar startbanan som han gjort i ordning. Han testar vindriktningen, tankar planet och kollar motorn. Sedan riktar han in planet så noga det går. Allt måste vara perfekt om det ska bli en lyckad start.

 

-Ska vi behöva hämta sovsäck och matsäck för han blir ju aldrig färdig någon gång, suckar Manne.

 

-Ta det lugnt nu och håll för öronen i stället, för nu vevar han runt motorn med propellern.

 

Krille vevar och vevar och plötsligt går motorn igång med ett mäktigt dån! Ett stort svart moln bolmar upp och ut ur molnet kommer planet farande som en raket. Krille drar på ordentligt på fjärrkontrollen och pojkarna kryper ihop på bron när planet passerar över deras huvuden. 

 

-Han är ju inte klok! han kunde ju dödat oss, stönar Manne.

 

-Äh, han vet nog vad han gör, ta det lugnt du bara!

 

Pojkarna tittar ivrigt på planet som flyger upp och ner, hit och dit, mellan tallar och björkar. På säkert avstånd svävar en mörk figur på stora svarta vingar. Fågeln glider omkring på Korp-

bergets varma uppvindar och håller ett vakande öga på allt som händer vid björnens vik. 

 

-Nu dyker planet för brant! stönar Manfred. Det kommer att störta!

 

Planet fortsätter sin dykning och i absolut sista stund lyckas Krille få planet att gira ut mot älven igen, så pojkarna klarar sig med en hårsmån.

 

-Men ser han inte fiskaren som sitter där ute och metar  i lugn och ro? stönar Manfred. Titta, han har fått napp! Tänk om det är monstergäddan från Korpbäcken?

 

-Nu har jag dig äntligen ditt gamla åbäke ropar fiskaren och ställer sig rakt upp i båten. Nu tar jag dig till slut!

 

Fiskaren har fått jättegäddan Tugg på kroken, som kämpar och drar, hoppar och rycker, sliter och biter.

 

-Nu får du ge dig din rackare! ropar fiskaren, samtidigt som ”Krille” gör en looping med sitt flygplan.

 

I absolut sista stund rätar han upp planet, men fiskarens hatt går inte att rädda och i nästa sväng tuggar propellern i sig reven med ett Sluurp!

 

-HJÄÄÄLP! RYMDMONSTRET ANFALLER!!! ropar fiskaren.

 

Han är så rädd, att han bestämmer sig för att göra storgäddan Tugg sällskap i vattnet, med ett jättehopp.

 

-Blubeli, blubb, spott och fräs! bubblar han.

 

-”Kolla” Manne, han hoppade rakt ut i älven! Vi måste hjälpa honom så han inte drunknar!

 

Krille gör nu en av sina allra svåraste flygarkonster, medan Manne och Manfred skrinnar iväg för att hjälpa fiskaren. Krille flyger planet upp och ner, hit och dit, gasar och bromsar, men fiskaren i vattnet lägger han absolut inte märke till. Han bara ser och hör sitt kära flygplan, som han limmat och trimmat en hel vinter.

 

-Titta Manfred! båten kommer att flyta förbi udden vid bron. Vi måste snabba oss dit! Det är vår enda chans att få tag på den.

 

Den smala gångvägen vid älven är ganska jämn, så pojkarna är snabbt framme vid udden.

 

-Vi tar av oss skridskorna och försöker nå repet till båten. Håll mig i handen så går jag ut en liten bit!

 

Manne tar ett stadigt tag i Manfreds hand och går sedan försiktigt ut i vattnet. Det är lite otäckt när vattnet sliter i hans kläder och stenarna på botten känns väldigt hala. Steg för steg tar han sig allt längre ut i vattnet.

 

-Du får inte gå längre, för då sugs vi med av strömmen! Då drunknar vi alla tre.

 

Manne stannar upp och ställer sig så stadigt han kan mellan två stenar.

 

-Ställ dig stadigt du också, för det blir ett ryck när jag tar tag i repet. Jag tror vi klarar det om vi hjälps åt!

 

Utan att fundera, tar Manne tag i repet när båten passerar. Båda pojkarna spjärnar emot allt vad de kan och lyckas nätt och jämt hålla balansen.  

 

-Vi vänder om och går tillbaka nu!

 

-Ta det försiktigt så du inte halkar! ropar Manne.

 

-Men det är ju så stark ström, hur ska jag göra för att hålla mig på benen?

 

-Luta dig lite mot strömmen så klarar du det. Tänk på var du sätter fötterna. Det går om vi hjälper varandra!

 

Sakta och försiktigt närmar dom sig land. Ibland känns det som om pojkarna ska sugas med den starka strömmen, men de lyckas ändå på något sätt hålla fast båten och klara balansen. Med sina sista krafter tar de sig upp på stranden igen, trötta och välbehållna.

 

-Jag visste att vi skulle klara det, jublar Manne, jag bara visste det!! Vi gjorde rätt hela tiden. Det kändes nästan som om vi fick hjälp från någon. 

 

-Det har du rätt i, som om man fick extra kraft  liksom! Jag håller fast båten, så att du kan hoppa i. Snabba dig, för det är bråttom! Vi måste rädda fiskaren innan han sjunker!

 

Manfred och Manne är vana vid båtar. De vet att man ska sitta still och inte ställa sig upp vad som än händer. Manfred ror snabbt ut mot den plaskande fiskaren och funderar samtidigt på hur man ska få upp honom i båten utan att den välter. Manne tänker på samma sak och blir den som löser problemet:

 

-Ro så nära du kan, men se till att fiskaren hamnar bakom båten. Då slipper vi riskera att välta om han får panik!

 

Manfred som är en skicklig roddare kommer rätt med båten på andra försöket och fiskaren tar tag i den bakre delen av båten.

 

-Håll dig fast, så ror vi iland. Jag hjälper dig att hålla taget. Försök inte ta dig upp i båten för då välter den bara!

 

-Okej! men skynda er nu, för jag är väldigt trött i armarna.

 

                         

 

 

                      

                     

                                                              

 

 

Medan de ror mot land, händer något oväntat. Styr-rodret på Krilles flygplan hakar upp sig. Krille sliter och drar i alla spakar på sin fjärrkontroll, men ingenting hjälper. Planet far längre och längre bort och pojken kan bara se på, när det sticker iväg.

 

Krille håller för ögonen, för nu förstår han att katastrofen är nära. Hans älskade plan kraschar på den lilla ön mitt ute i älven. Det smäller till och sedan är allt tyst och stilla.

 

-Ro nu Manfred. Vi hjälper Krille när vi räddat fiskaren. Vi kan ingenting göra just nu, förstår du väl?

 

Manfred vaknar till och ror iland vid den lilla udden som sticker ut i älven. 

 

-Här går det bra att dra upp båten. Håll fast lite till, så drar jag upp er så långt jag kan.

 

En genomsur fiskargubbe är inte det lättaste att fiska upp på land, men efter en stunds kämpande, bökande och dragande, lyckas de till slut.

 

-Den slapp, den slapp, den slapp är det enda fiskaren får ur sig. Sjutton också, den klarade sig den här gången också! Den var minst två meter lång! Jag skulle fångat gäddan om inte den där vrålande saken, vad det nu var? kommit farande och nästan skrämt livet ur mig. Sjutton också! SJUTTON OCKSÅ!!

 

Manfred och Manne läser varandras tankar och bestämmer sig genast för att inte tala om vad den där vrålande saken var för något. Det är nog inte så hälsosamt för Krille om fiskaren får reda på det. 

 

Ute i älven ser de  plötsligt en liten rökpelare. Först är den knappt märkbar, men sedan växer den mer och mer. Manne är den som först förstår, att något är på tok.

 

-Hjälp det brinner! det brinner! 

 

-Var någonstans?

 

-Där, ser ni inte. Mitt ute i älven, på ön där borta!

 

-Det är väl inte så farligt säger fiskaren. Det är ju vatten runt omkring, så det slocknar nog av sig självt. Träden växer nog upp igen.

 

-Men djuren då? skriker Manfred förtvivlat. Dom klarar sig inte i den hemska hettan. Vi måste rädda dom! Hör ni inte, vi måste ro dit på en gång!

 

-Några små djur är väl inte så farligt, det kommer nog nya ska du se. De skuttar dit på vintern när det är is på älven och bygger bo när våren kommer.

 

-Några små fiskare som drunknar är väl inte heller så farligt, det kommer nog nya nästa sommar ska du se. Ja just det, man kan ju inte låta djur plågas ihjäl hur som helst! Du skulle ju faktiskt ha drunknat, om vi struntat i att rädda dig. Nu hjälps vi åt att rädda djuren och därmed jämt. Djur och människor är lika värda, fattar du nu? Vi tar båten och den som är störst och starkast ror, bestämmer Manfred direkt.

 

Fiskaren förstår att pojkarna har rätt och att det är bråttom, om man ska kunna rädda några djur.

 

-Hoppa i grabbar, så ger vi järnet! Håll i er nu, så hämtar vi några råttor och kaniner, innan elden sprider sig alltför mycket. 

 

Lite längre bort sitter Krille på stranden och deppar. Han ser på när båten glider iväg mot den rykande ön. Han vill gärna vara med, men det går förstås inte. Krille har i alla fall listat ut vad Manfred och Manne tänker göra, för han vet ju att grabbarna älskar alla djur. 

 

-Fast något borde jag väl kunna hitta på, tänker han. Om pojkarna lyckas rädda några djur, så behöver dom lådor att ta dom i. Iskallt vatten behövs också. Att kyla ner är bra när man har bränt sig. Lite brödbitar till djuren kan jag också fixa. 

 

Krille känner sig bättre till mods och springer iväg så fort han kan för att hämta sakerna som kan behövas och under tiden närmar sig båten den brinnande ön.

 

-Vi blöter ner oss när vi kommer fram till stranden, så tar det inte eld i kläderna och håret. Vi måste snabba oss, för elden sprider sig med väldig fart, ropar fiskaren. Vi går åt var sitt håll på stranden. Ta inga onödiga risker och när det blir för varmt så ger vi oss iväg direkt!

 

Det är väldigt hett när båten når stranden. Alla tre doppar sig i vattnet, så att de blir riktigt blöta. Röken är svart och hotfull och irriterar i halsen. Manne hittar en bit från en brygga som flutit iland och lutar den mot båten. Han sätter några stenar som stöd, så att den ska stå stadigt.

 

-Nu kan djuren hoppa in i båten. Om de är tillräckligt rädda tror jag faktiskt att det går! Nu måste vi skynda oss, hettan är förskräcklig. Jag och Manfred springer åt ena hållet och du åt det andra. Vi ses om en liten stund.

 

I samma ögonblick blåser det upp och vinden sätter fart på elden. Sikten är dålig och de hostar hela tiden. Det svider i ögonen och bränner i halsen. 

 

-Det här går aldrig vägen! Vi måste vända på en gång, flåsar Manfred. Vi klarar inte röken och värmen så värst länge till.  

 

-Vi kryper ihop bakom båten, så slipper vi den värsta hettan. Andas längs marken, där luften är bättre, hostar fiskaren till svar.

 

 Alla tre plågar sig i det längsta, men tvingas ge upp till slut. 

 

-Det här går inte längre, vi måste åka, skriker fiskaren. Kanske är det några djur som hoppat i båten trots allt. Vi får se när vi rott ut en bit och slipper den hemska röken. Vi har i alla fall gjort ett försök!

 

Manne hoppar i båten först och Manfred strax efter. När fiskaren ska hoppa i, får han syn på en liten kanin som gömmer sig under en rot vid skogskanten. Kaninen är alldeles vettskrämd. Den lägger öronen bakåt och kryper ihop som en liten boll. Fiskaren förstår att den inte har en chans att överleva den hemska röken och hettan.

 

-Vänta lite! Jag måste hämta en sak, ropar han till pojkarna och doppar sig i vattnet.

 

Sedan springer han fram mot skogskanten. Det bränner ordentligt i ansiktet och på armarna, men den envise fiskaren ger sig inte så lätt.

 

-Kom tillbaka, det är farligt! Vi åker nu, annars klarar vi oss inte! Snälla, kom tillbaka!

 

Fiskaren snubblar till och ramlar precis framför roten där kaninen gömmer sig. Kaninen blir förstås rädd och kryper ännu längre in. 

 

-Kom nu lilla kaninen viskar han försiktigt och får med lite tur tag i ena tassen. Här kan du inte stanna, för det blir nog ganska svettigt förstår du. Streta inte emot nu bara. 

 

Mannen kryper sakta baklänges med kaninen i handen och tar sig snabbt ner till båten igen.

 

-Ta hand om kaninen Manne ropar han och styr ut båten. Vi ror ut en bit, så går det bättre att andas! Det går inte att rädda några fler djur i den här hettan!

 

Fiskaren ror några kraftiga årtag och sedan blir det ett förfärligt hostande och nysande. Tårarna bara rinner av den kraftiga röklukten och därför är det lite svårt att se vad som gömmer sig i båten. Att några djur har hittat hit har pojkarna redan förstått, för mitt på båten finns en sittplats med ett litet utrymme där man kan gömma sig. Några svaga ljud har pojkarna hört, fast när fiskaren slutar ro blir det alldeles tyst. På ena sidan av sittplatsen åt Manfreds håll står en lucka på glänt.

 

-Nu ska vi se vad vi har med oss, säger han.

 

Försiktigt, försiktigt, öppnar han luckan och nu sitter alla tre i spänd förväntan. Först händer ingenting, sedan ingenting, men efter en stund börjar det röra på sig.

 

-Här kommer en liten ”kompis” till din lilla kanin. 

 

Kaninen vinkar med öronen och rynkar lite på näsan, när Manne tar emot den.    

 

-Men titta! du har ju ett brännsår på ena tassen.

 

-Badda med lite vatten från älven. Vi får kyla med kallare vatten när vi kommer iland. Den ska nog klara sig, säger fiskaren lugnt.

 

-Men vad har vi här då, säger Manfred. Fyra små ögon som tittar på mig. Jag undrar vilka det kan vara?

 

Pojken böjer sig ner och sticker in handen under sittplatsen.

 

-Kom nu mina vänner, så ska vi se vilka ni är!

 

Han känner först en lång mjuk svans och sedan en till, men det är ingen som vill komma ut och visa sig frivilligt.

 

-Jag lämnar luckan öppen så kryper de nog fram så småningom. Går det inte på något annat sätt, så får vi hämta lite brödbitar att locka med. Nu ror vi iland vid udden därborta.

 

När båten närmar sig stranden, står Krille och väntar på dem. 

 

-Ro in båten så drar jag upp den! Jag såg när ni for ut till ön, så jag sprang iväg och hämtade lite saker åt er.

 

-Vad då för saker? undrar Manne.

 

-Några lådor att ta djuren i, lite kallt vatten och lite bröd.

 

-Men hur kunde du veta vad vi höll på med?

 

-Jag såg att det brann där borta på ön och att ni var på väg dit. Jag förstod direkt vad som skulle hända. Det klickade till i skallen, jag liksom kände på mig vad jag skulle göra. Kom iland nu, så får jag se vad ni har med er för något.

 

-Ta emot kaninerna och lägg dom i en låda så att de inte smiter iväg. Den ena har bränt sig på ena tassen, så det måste vi kyla ner.

 

Krille tar emot kaninerna och lägger ner dem i lådan. Sedan bäddar han med mjukt gräs på ena sidan och smaskiga gröna blad på den andra. Under tiden tar Manfred fram sin magiska bok och viskar i den:

 

-Hur hjälper man en liten kanin som brännskadat sin tass?

 

-KOKA RÖTTER FRÅN RÖNN OCH ASP OCH LÅT KANINEN SMAKA AV DRYCKEN, BÅDE MORGON OCH KVÄLL. DET TAR FEM DAGAR ATT LÄKA SÅRET!

 

-Men hur gör vi med bränn-såret då, funderar Krille, som inte har en aning om boken.

 

-Koka rötter från rönn och asp och låt kaninen dricka av vattnet. Den ska dricka både morgon och kväll i fem dagar. 

 

-Jaha, men hur kan du veta det så säkert?

 

-Det är enkelt. Jag frågar min magiska bok hur jag ska göra.

 

-Ha,ha och det vill du att jag ska tro på, skrattar Krille. Du har väl läst det i någon djurbok på biblioteket, eller nåt'?

 

                         

 

                      

                     

                                                               

-Läst och läst, fnissar Manfred. En bok var det i alla fall. Om du gör som jag säger, så blir det säkert bra.  

 

Samtidigt håller fiskaren på att undersöka sittplatsen, där de andra djuren gömmer sig. Han vågar inte sticka in handen, utan lockar med några brödbitar. 

 

-Kryp fram nu och visa vilka ni är! Här får ni lite bröd av mig!

 

Först är det alldeles tyst, men efter en stund skymtar han en brun nos...och sedan vips! så är brödbitarna borta.

 

-Det är ekorrar, jublar fiskaren. Vad kvicka dom är!

 

-Har dom några skador? undrar Manfred.

 

-Inte med den hastigheten. Dom är snabbare än Blixten!

 

-Blixten ja! Han är ju uppe på Korpberget, så det är nog bäst att skynda sig iväg. Så här länge har han aldrig varit ensam. Bara det inte hänt honom något, säger Manfred oroligt.

 

-Mitt flygplan har ju störtat, så jag tar hand om kaninerna och kokar det magiska vattnet, säger Krille. Morgon och kväll i fem dagar ska väl gå bra, hoppas bara att kaninerna gillar mitt hopkok.

 

-Kom upp på Korpberget när de mår bra igen. Där finns det andra kaniner och många fina hålor där de kan bygga bo. Det kanske är en pojke och en flicka och då lär det snart bli flera kaniner.

 

-Och jag har tappat bort mitt fiskespö, så jag tar hand om ekorrarna, säger fiskaren. Jag gör som i sagan om Hans och Greta, strör ut en lång rad med brödbitar längst stigen upp mot Korpberget. Det går säkert bra.

 

För Krille och fiskaren verkar flygplan och fiskespö inte så viktigt längre. Nu har de andra saker att tänka på. Krille sitter och pratar med sina kaniner och ger dom lite blad att tugga på.    

 

-Ni ska få smaskiga morötter när vi kommer hem, det lovar jag! Ni är väl hungriga mina små gullepluttar, gullar han.

 

-Kom fram nu, så ska ni få smaka det godaste bröd som finns i hela världen! lockar fiskaren. Det är bakat för kungar och presidenter, så ta en tugga innan brödet tar slut.Det blir långbord upp till Korpberget, men vänta inte för länge bara. Det är många gäster som vill smaka på godsakerna, så passa på.

 

-Kom Manfred, vi måste skynda oss iväg! Krille och fiskaren kommer att gulla med djuren hela kvällen, det är jag säker på.

 

-Ja är dom inte söta, de små gullepluttarna, fnissar Manne.

 

Pojkarna drar på sig sina skor och tar en genväg upp till berget. Rullskridskorna knyter dom i en knut och hänger över axeln. Stigen går bra att se vid älven, men blir smalare en bit upp. Ibland syns den inte alls utan pojkarna får gissa var den går. De får  krypa under träd och klättra runt stenar för att ta sig fram. Till slut är dom så anfådda att dom sätter sig för att vila på var sin stubbe. 

 

Utsikten är vacker, där de sitter halv-vägs upp på berget. Dom ser att elden borta på ön håller på att slockna och att några båtar är på väg dit ut.

 

-Det är väl brandkåren som ska ”kolla” vad som hänt, tror Manfred.

 

-Det har du nog rätt i, men de kan ju ingenting göra. Allt har ju brunnit upp, eller ner om du så vill. Som tur är så kan elden inte sprida sig eftersom ön ligger mitt i älven. Tror du att det var planet som orsakade branden?

 

-Det är jag inte så säker på. Ibland slarvar folk med eldar och kastar fimpar omkring sig. Glas-flaskor är också farliga när de ligger i solen. Krossat glas blir som ett brännglas och kan tända eld på torrt gräs.

 

-Det är förstås inte så kul om man trampar på glasbitar när man går barfota, eller om djuren skadar sina fötter. De har ju inga skor. 

 

-Vet du förresten, att det finns en grotta på den här sidan av berget? undrar Manne.

 

-Den har jag inte hört talas om, var då?

 

-Bakom klippan där nere vid den långa krokiga björken. Man måste gå nära för att upptäcka ingången till grottan för det är så mycket ris och buskar ivägen. Öppningen syns inte från älven, så det är nog inte så många som vet om den.

 

-Men hur tar man sig dit? undrar Manfred.

 

-Man kan bara komma dit ner från toppen av berget. Stigen är synlig vid den omkull-blåsta tallen. När man kommer längre ner, så är den lätt att se. Vi kan klättra dit om du vill?

 

-Inte idag i alla fall, mina ben är tunga som bly! Nu tar vi den sista biten, för Blixten sitter nog  och väntar däruppe.

 

När pojkarna vilat, går klättringen lättare. Manfred klättrar först för han har mest bråttom. Han längtar efter Blixten och skyndar sig allt vad han kan. Manne ser bara bakdelen på Manfred när han fräser iväg uppför berget.

 

-Blixten, Blixten! ropar Manfred, så fort han är uppe.

 

-Blixten, Blixten! ekar över hela berget.

 

Manfred försöker igen och igen men utan resultat. Till slut sätter han sig ner på sin tänkarsten och väntar. Det enda ljud han hör är hjärtats bultande slag. Han ropar en sista gång och nu så högt han kan. Nu borde väl räven komma springande, i alla fall?

 

-Är Blixten inte här? pustar Manne, när han äntligen kommer upp till toppen. 

 

-Det verkar inte så, svarar Manfred tyst. Bara han inte skadat sig eller råkat i trubbel?

 

-Äh, Blixten blev nog bara less att vänta och sprang hem igen.

 

-Fast om rävfamiljen hämtat honom, är han ju borta för alltid! snyftar Manfred.

 

-Men då kommer han säkert tillbaka och hälsar på igen. Vi går runt och tittar innan vi går hem. Rätt vad är så dyker han upp igen? Vi kanske hittar spår som kan ge oss en ledtråd?

 

Manfred nickar och så ger dom sig iväg. De går runt berget och ropar, men Blixten syns inte till. Det är öde, tomt och stilla. Ingen Blixten och inga kaniner som hoppar omkring. Inte ens Svarta Fjädern ser dom till. Korpen brukar ju alltid sitta och spana i närheten.  

 

-Var är alla djuren? undrar Manne efter en stund.

 

-Jag går och tänker på samma sak. Jag förstår ingenting!

 

-Djuren kanske är rädda för brandröken och har gömt sig eller flytt någonstans?

 

-Det kan du ha rätt i. Djur känner på sig när det händer farliga saker, precis som vi människor kan göra ibland. Som när jag räddade Blixten, ungefär. Utan att jag behövde tänka, så gjorde jag rätt! 

 

Timmarna går och till slut tar pojkarna sina rullskridskor och går hemåt. Det pirrar i magen på Manfred. Han hoppas att Blixten sprungit hem i förväg och snart kommer rusande mot honom. Han ser allt som i en film. De två kommer springande mot varandra och möts i en yster dans av lycka och kärlek. 

 

Plötsligt väcks Manfred ur sina drömmar:

 

-Men var har ni varit pojkar? Ni skulle varit hemma för länge sen, ropar pappa, när han får syn på grabbarna.. 

 

-Blixten, suckar Manfred. Vi hittar inte Blixten! Har du sett till honom?

 

-Nej han är inte här i alla fall. Han följer ju alltid med dig. Kom så ska jag fixa lite fika, säger pappa och kramar om pojkarna. Man tänker mycket bättre med saft och bullar i magen. 

 

Han förstår att Manfred är orolig för Blixten och försöker trösta så gott det går. Röklukten från kläderna bryr han sig inte om, för först ska magen ha sitt. Sedan går det säkert bättre att berätta historien från början till slut.

 

Pappa sitter tyst och lyssnar. Han säger ingenting utan väntar tålmodigt på att pojkarna ska berätta vad som hänt, det brukar bli bäst så!

 

Manne är den som kommer igång först och Manfred  lägger till lite saker mellan tuggorna. Det tar en bra stund att få med alla detaljer och pappa nickar, hummar och rynkar på ögonbrynen ibland. När pojkarna berättat färdigt så är det pappas tur:

 

-Jag tycker att det var modigt att ta fast tjuven och hjälpa honom så att hunden blev glad igen. Särskilt bra var det att polisen förstod att det var bättre att hjälpa tjuven än att låsa in honom. En mycket klok polis! Att ni räddade fiskaren och djuren på ön var också bra, fast lite våghalsigt förstås. Med lite otur kunde det gått riktigt illa!

 

-Men hur ska vi hitta Blixten? grubblar Manfred.

 

-Ni måste ha tålamod några dagar. Ja vem vet, räven kanske dyker upp av sig självt? Att gå spaningsrundor på Korpberget kan vara en bra ide'. Ropa och titta under varenda buske. Dela upp berget i stora rutor och sök igenom en ruta i taget.Då vet ni säkert att ni har tittat överallt. Ni kan börja med att rita en karta och tänka ut hur ni ska leta. Det får bli ert hemliga uppdrag!

 

Nu blir det en väldig fart på pojkarna. Ett uppdrag är precis vad de behöver. Att det dessutom är hemligt, gör det ännu roligare. Pappa vet precis hur det ska vara, för att det ska bli extra spännande.  

 

-Kom Manne! jag har en plan, säger Manfred och härmar någon film han sett.

 

-Självklart Manfred, härmar Manne!

 

Dom smarta detektiverna Manfred å' Manne springer iväg till Manfreds rum för att smida planer. Dom gör i ordning en karta över Korpberget och ritar rutor, som pappa sagt. 

 

-Självklart! att vi hittar Blixten, säger Manfred tvärsäkert.

 

-Självklart! svarar Manne lika bestämt, som om han vore kung över hela världen.

 

De närmaste dagarna letar pojkarna efter Blixten. Dom söker under granar och tallar, buskar och stenblock, men ingen räv. Inte minsta hårtuss kan de hitta.  

 

Det enda de hittar är massor med skräp som de plockar upp och slänger i stora plastsäckar. Det är burkar och glasbitar, däck och snuskiga tidningar, plastpåsar och rep. Ja till och med en mobiltelefon hittar de bland lingonen i skogen.

                         

 

 

                      

                     

 

 

                                                               

-Att folk kan vara så slarviga! Bara slänga omkring sig så här, muttrar Manfred och knyter ihop en säck.  Djuren trasslar lätt in sig i lösa snören och rep. Sedan sitter de fast och svälter ihjäl.

 

-För att inte tala om allt glas och alla vassa plåtburkar, säger Manne. De är ju hur lätt som helst att skära sig på!

 

Manne knyter ihop den sista säcken och sedan hjälps de åt att bära ner skräpet från berget. Som tur är står det en stor skräpbehållare nere vid hotellet som rymmer alla säckarna. Sedan vilar pojkarna en stund. De säger inte så mycket, men tänker desto mer. För Manfred är det hårt att vara utan sin allra bästa vän.

 

Han funderar hit och dit och till slut säger han:

 

-Vi hittade inte Blixten, men berget blev i alla fall välstädat. Fem stora plastsäckar, det är ju inte klokt vad folk skräpar ner. Men nu måste vi hitta på något annat sätt att hitta Blixten. Vi ändrar ändrar taktik, ungefär som man gör i fotboll. Skjuter höga skott i stället för låga skott, tänker på ett annat sätt!

 

-Men vad skulle det kunna vara för sätt?

 

-Vi sätter upp lite lappar här och där och pratar med folk som vi träffar i närheten. De kan ju ha sett något intressant.

 

-Det har du alldeles rätt i. Någon kan ha sett Blixten utan att tänka på att det var din räv.

 

Innan pojkarna hinner säga något mer, ser de bankdiriktör Gnidig komma gående. Han verkar inte vara på så värst bra humör.

 

-Undan med er småglin! gormar han och sparkar iväg en stor sten. Jag hatar sådana här dagar, det är det värsta jag vet!

 

Manfred och Manne blir lite förskräckta, men Manne frågar i alla fall:

 

-Men vad är det som har hänt?

 

-Datan krånglar på banken, inte en siffra är rätt idag. Folk ringer och klagar hela tiden och jag står inte ut längre!

 

Bankdiriktör Gnidig sätter sig på en sten och är alldeles tyst. Han ser ut att må så dåligt att Manfred tycker synd om honom.

 

-Men kan ni inte köpa nya datorer som inte krånglar så mycket, säger han?

 

-Det blir samma visa varje gång i alla fall! Krångel, krångel, krångel och folk som klagar, klagar, klagar. Hela tiden blir det så! Jag önskar att jag kunde skicka alla datorer i en raket till månen så allt blev som förr. Då var det roligare att vara bankdiriktör, fast vi  tjänade inte lika mycket pengar förstås.

 

-Du kanske skulle behöva tänka på något annat idag. Hjälp oss att hitta Blixten istället för att bråka med datorerna.

 

-Sist jag såg Blixten var när den slog ner i Korpberget, svarar bankdiriktören. Det är det värsta åskoväder jag varit med om ska jag säga och naturligtvis så ”pajade” datan som vanligt. Jag hatar åska och datorer, det är det värsta jag vet!!

 

-Jamen inte den blixten. Jag har en räv som heter Blixten som jag tog hand om samma kväll som du berättar om. Jag hittade honom längst upp på Korpberget.

 

-Men var han inte död?

 

-Det verkade så först, men han piggnade till efter ett tag.

 

-Men var är han nu då, har han försvunnit?

 

-Han försvann spårlöst häromdagen. Vi har letat och letat överallt, men inte ett spår har vi sett!

 

-Men har ni tittat under alla träd och buskar? 

 

-Vi har sökt igenom hela Korpberget och det enda vi hittat är fem säckar skräp. Du kanske behöver en gammal bärbar telefon säger Manfred och visar.

 

-Nej, det behöver jag verkligen inte. Den påminner förresten om min gamla bärbara telefon som jag kastade rakt in i skogen.

 

-Men hur gick det till?

 

-Datorerna på banken krånglade en hel vecka så jag gick till utsikten däruppe för att lugna ner mig ett tag. När solen värmde som bäst ringde telefonen och det var någon som klagade och klagade. Då exploderade jag som en BOMB!! Jag kastade telefonen rakt ut i skogen.

 

-Men vad ska vi göra med den då?

 

-Bygg en Super-truper för sjutton, för jag ska inte ha någon telefon! ALDRIG I LIVET!!

 

-Men vad är en Super-truper?

 

-Äh, det får ni hitta på själva. Nu har vi inte tid med det här tramset längre, vi måste hitta räven i stället. Har ni tittat under trädens rötter och i hålorna i marken? Rävar bor i små lyor som är svåra att upptäcka.

 

-Där letade vi först. Det finns inte en millimeter som vi missat, det är jag säker på!

Bankdiriktör Gnidig har nu glömt alla sina krångliga datorer och nu tänker han så det knakar. Han rynkar pannan så att den ser ut som ett dragspel och töjer på underläppen så att den är minst dubbelt så lång som vanligt.

 

-Jag tror jag vet ett ställe där ni inte letat säger han till slut. Det finns en grotta som är svår att se. Man måste gå upp på toppen av berget och..

 

-hitta den omkull-blåsta tallen där man går ner, fyller Manne i. Hur kunde vi missa grottan? Vi satt ju och spanade in den häromdagen. Vi såg klippan och den  långa krokiga björken när vi satt och vilade i sluttningen. Alla tre skiner upp som solen efter ett åsk-oväder, för nu finns det plötsligt hopp om att hitta Blixten.

 

-Blixten är i grottan säger diriktör Gnidig bestämt. Jag känner det på mig, bara vet det liksom. Skynda på nu grabbar så ger vi järnet.

 

Att ge järnet för bankdiriktören är inte så lätt. Han är lite rund om magen av alla hamburgare han ätit när datan krånglat. Han pustar och stånkar som ett gammalt ånglok, men kämpar ändå på så gott det går uppför den branta stigen. Det dröjer inte länge förrän dom hittar den omkull-blåsta tallen där stigen till grottan finns. Bankdiriktören sätter sig på trädet och tar sig för pannan.

 

-Den här promenaden hade varit lättare för några bilringar sedan skrattar han och klappar sig på magen. Han känner att han behöver vila en stund och därför säger han bestämt:

 

-Jag stannar på vakt här uppe och njuter av utsikten medan ni klättrar ner till grottan. Ni får vissla om ni behöver hjälp där nere. Händer det något farligt här uppe så ylar jag som en varg, skojar han.

 

-Javisst, men vad skulle kunna hända här?

 

-Kan rävar springa bort hur som helst så vet man aldrig så noga. Seså, skynda på nu!

 

Diriktör Gnidig går till Manfreds funderarsten en bit bort medan pojkarna ger sig iväg. Det är den bästa utsikten på hela berget och han sätter sig för att vila i det vackra vädret. Det är första gången han verkligen njuter av den vackra naturen och känner alla härliga dofter som blåser förbi. Han är glad för att slippa allt krångel på banken för en stund och därför tar han ledigt resten av dagen. Solen är varm och han blir dåsig och trött. Det tar inte lång stund förrän han snarkar till och somnar. Bankdiriktör Gnidig tar igen sig efter den jobbiga promenaden upp på Korpberget.

 

Lite längre bort klättrar pojkarna sakta ner mot grottan. De ser sig noga för och går försiktigt men håller ändå på att missa öppningen.

 

-Stopp, vi är framme nu! säger Manfred.

 

-Titta så mycket ris det är framför öppningen, man ser den nästan inte! Hugg i nu, så drar vi bort det värsta.

 

När pojkarna drar i riset så upptäcker de något oväntat. Ris-kvistarna är lösa och lite vissna. Det verkar som om någon velat dölja öppningen och pojkarna blir försiktiga.

 

-Tänk om det ligger ett gammalt lik här inne, säger Manne för att skrämmas lite.

 

-Eller en farlig björn som ligger och lurar? Vi borde kanske ta det lite försiktigt i alla fall.

Manfred och Manne plockar kvist efter kvist och till slut tar de bort den sista för att kunna titta in i grottan.Dom ser ingenting. Det är alldeles mörkt i grottan och ögonen måste få vänja sig en stund.

 

-Hör du Manne? det låter något där inne.

 

Vi borde kanske vissla på diriktör Gnidig?

 

-Äh, det kan väl inte vara så farligt. Jag kryper in en bit och ”kollar”, du kan vänta här ute om du vill. Jag ropar så fort jag ser något intressant.

 

Manne försvinner in i grottan. Han stannar och lyssnar, men det är alldeles tyst. Ögonen vänjer sig så småningom vid det svaga ljuset, men han ser bara en liten bit framför sig. Han bestämmer sig för att gå längre in och håller handen mot den kalla grott-väggen som stöd. Det är stenigt och halkigt så han går mycket försiktigt fram. Dessutom kan det ju finnas någon farlig spricka som han kan bryta benet i.

 

Lite längre in känns det lite otäckt, så Manne bestämmer sig för att vända tillbaka. Då hör han ett ynkligt litet ljud, men det är omöjligt att höra var det kommer ifrån. Han lyssnar, kanske är det bara inbillning? Men så är det där igen, den här gången lite tydligare än förut. Manne känner med fingrarna längs den kala grott-väggen och stöter till slut mot något. Det känns som en låda med nät på. Han trevar med fingrarna tills något blött kittlar hans fingertoppar. Han vågar inte riktigt tro att det är sant, men viskar ändå:

 

-Blixten! Blixten! Är du där?

 

-Till svar får han ett förfärligt oväsen. Att det finns någon i lådan är det ingen tvekan om. Men är det verkligen räven som väsnas? 

 

-Blixten, det är du! säger han när han förstår vem det är. Men vem har stängt in dig i den här hemska lådan i mörkret? Stackars, stackars Blixten! Nu ska du snart slippa ut, det lovar jag. Jag tar ut dig med detsamma!

 

Manne hugger tag i lådan och vänder sig om för att gå, men någonting hejdar honom.

 

-Det kan väl inte vara fler djur härinne? tänker han och  lägger handen på... nästa bur, och nästa, och nästa!!

 

-Vilka nedrans djurplågare! skriker han så att det ekar minst hundra gånger i grottan.

 

-Kom ut nu! ropar Manfred. Vi hämtar ficklampor så ser vi bättre. Skynda dig!

 

-Ja, jag kommer, jag kommer! Jag har hittat Blixten och alla dom andra djuren också!

 

-Skynda dig, skynda dig ut! får han till svar.

 

Manne är så ivrig att han håller på att spricka men tar ändå exakt samma väg tillbaka. Han tar det så lugnt som det bara går. Det är lite lättare att gå nu, när han ser ljuset från grott-öppningen. Buren med Blixten har han i ett stadigt grepp i ena handen där han går längs grottväggen.

 

                         

 

 

                      

                     

 

 

                                               

På några ställen får han balansera, men för övrigt går det bra. Lite skrapsår här och där blir det förstås, men inget att bry sig om.

 

När Manne kommer ut ur grottan tar Manfred hand om buren. Han vet inte hur Blixten hamnat där, men det bryr han sig inte om. Manfred bryter och sliter för att få upp lådan, men den går inte upp. Dörren på den ena sidan är låst med ett kraftigt hänglås, som vägrar att ge upp.

 

-Vad är det för dumbom som stoppat in dig i buren?

 

-Det måste vara någon grym djurplågare, det är jag säker på, svarar Manne. Dessutom finns det massor med andra burar inne i grottan och det verkar vara djur i dom flesta. Vi måste rädda dom också, nu på en gång!

 

Manfred tänker till och lägger genast ihop två och två!

 

 -Pappa läste nåt’ om djurförsök i tidningen för ett tag  sedan och blev väldigt upprörd.Det finns ett ställe där man testar nya mediciner för människor, på olika djur. Man gör det för att medicinerna ska bli godkända. Det är hemska försök. Pappa brukar aldrig bråka i vanliga fall, men han blev jättearg!

 

-Tror du att det är någon som säljer djur till det där stället? funderar Manne.

 

-Så kan det säkert vara. En del gör allt för pengar, utan att tänka på andra. Jag hoppas vi får tag i bovarna för då...

 

Manfred stannar upp mitt i meningen. Från Korpbergets topp hörs ylande vargtjut. Det är Diriktör Gnidig som vaknar till just som två ruskiga typer närmar sig den omkull-blåsta tallen. Han smygtittar i ögonvrån och blir jätterädd. I den ena handen bär den längre av männen något som ser ut som en bur och därinne kämpar två förtvivlade ekorrar, de vill komma ut! 

 

Männen skakar på buren för att ekorrarna ska lugna ner sig, utan att lyckas. Bankdiriktör Gnidig blir väldigt upprörd, men vågar ingenting göra. Männen ser otäckt farliga ut.

 

När de går stigen ner mot grottan, hör han den ena säga:

 

-Nu tar vi med oss alla djur som vi fångat och sticker iväg till fabriken. Vi kommer att bli rika som troll!

 

Det är nu som diriktör Gnidig som pressar fram sitt allra värsta varnings-tjut. Från början var det mest på skoj, men nu är det allvar! Det här är riktiga skurkar och pojkarna måste varnas på en gång. Dom här typerna är inte att leka med!

 

-Hörde du? tror du att det något på gång? undrar Manfred.

 

-Det kan du ge dig sjutton på! Vi gömmer oss bakom stenen där borta, så ser vi om vi får besök. Se till att Blixten är tyst så vi inte blir upptäckta!

 

Pojkarna gömmer sig snabbt bakom stenen och behöver inte vänta länge. Det hörs lång väg att det kommer någon. Två stora karlar kommer brakande och svärande nerför stigen mot grottan. Manfred och Manne kryper ihop ännu för att inte synas.

 

-Titta dom har tagit ekorrarna som vi räddade! Har du sett vilka typer? viskar Manne upphetsat. Det här är ju riktigt ruskigt! Mitt hjärta håller på att slå ihjäl sig!

 

-Mitt också, men vi måste hålla oss lugna, annars upptäcker dom oss. Vi väntar tills de går in i grottan och sedan smyger vi uppför backen så snabbt vi kan. Det får bära eller brista! Håll dig beredd när jag ger tecken!

 

-Bara dom inte slår ihjäl oss, klagar Manne.

 

-Ta det lugnt nu, vi hinner upp ska du se.

 

Männen vid grottan gör sig ingen större brådska. Den ena mannen har en stor kniv som han petar naglarna med och den andra spottar jätteloskor så långt han kan. Efter en stund går dom in i grottan, för att hämta burarna med djuren. 

 

Pojkarna väntar en kort stund och smyger sedan iväg uppför berget. Blixten verkar förstå att han ska vara tyst, så allt går enligt planerna. Uppe vid tallen väntar en mycket orolig Bankdiriktör.

 

-Vilken tur att ni hörde mitt varningstjut och vilken tur att ni hittat Blixten. Såg ni, vilka typer va?

 

-Ja, vi hann gömma oss tack vare ditt vargtjut. Du räddade livet på oss, för en av banditerna har en jättestor kniv, som han petar naglarna med. Dom satt en stund utanför grottan, men vi kunde inte höra vad dom pratade om.

 

-Det enda jag kunde höra här uppe, var att dom skulle ta med sig djuren till fabriken. Men vad menar dom för djur och vilken fabrik pratar dom om?

 

-Ser du inte att Blixten sitter i en bur? Det finns tydligen ett ställe där man testar mediciner på djur, pappa läste om det i tidningen. Skurkarna har fångat massor med djur som man gömt i grottan där nere. Dom tänker förstås sälja djuren och tjäna massor med pengar.

 

-Men vad ska vi göra? Tjuvarna är snart här. Vi måste stoppa dem på något sätt! säger Manfred. Annars tar dom alla djuren och Korpberget blir alldeles tomt.

 

-Titta där nere, dom kommer redan!  Vi måste hitta på något på stubinen! svarar Manne förskräckt.

 

Paniken kryper som myror i kroppen. Varje sekund är dyrbar och de tänker så det knakar. Att hoppa på bovarna skulle vara rent livsfarligt, så det är det inte tal om. Att hämta polisen tar för lång tid och då hinner bovarna smita iväg. Samtidigt sveper en stor svart skugga förbi och Manfred reagerar direkt!

 

-SVARTA FJÄDERN! SVARTA FJÄDERN! HJÄÄÄLP! HJÄÄÄLP!!!

 

I samma ögonblick landar den stora svarta fågeln på tallen vid stigen.

 

-DU KALLAR PÅ MIG MIN VÄN, VAD ÄR DET DU VILL?

 

Manfred snubblar på orden när han berättar sin historia. Korpen lyssnar och sneglar samtidigt ner mot grottan. Det börjar bli ont om tid, för bovarna är snart uppe på berget.

 

-Spring och göm er bakom buskarna där borta och vänta en stund. Bli inte rädda när jag kommer tillbaka, men inte som korp den här gången. Bovarna behöver få sig en läxa som dom aldrig glömmer, säger korpen och flyger sin väg. Bankdiriktören bara gapar hela tiden. Han är säker på att han håller på att bli tokig, fullständigt knäpp! En korp som kan prata som en människa! Ja det är faktiskt ganska svårt att förstå. 

 

-Kom nu diriktörn, skurkarna är här vilken sekund som helst. Vi måste snabba oss! Jag förklarar när vi gömt oss bakom buskarna där borta.

 

I sista sekunden dyker dom ner bakom buskarna. Manfred hinner precis förklara hur allt hänger ihop, när skurkarna kommer upp på berget. De flåsar av ansträngning och ställer ner sina burar för att vila en stund. Djuren i burarna väsnas alldeles förfärligt och vill förstås ut, men det bryr dom sig inte alls om. Manfred, Manne och diriktör Gnidig spanar ner mot männen och väntar med spänning på vad som ska hända. På vilket sätt kommer Svarta Fjädern att visa sig den här gången?

 

Ett ilsket ursinnigt vrål från urminnes tider dånar plötsligt över Korpberget. Det får håret att resa sig, tiden att stanna och blodet att frysa till is!

 

Bovarna står alldeles stela av skräck och vågar inte röra sig. In på Korpbergets stora scen stegar den största och ståtligaste av alla björnar som skådats. Den är stor, stark och fruktad, men ändå vacker på samma gång. Jämfört med den här björnen är björnarna i Björnsviks djurpark bara gosiga nallebjörnar.

 

Björnen ruskar lite på sig och vaggar sedan fram mot männen på sina kraftiga bakben. Bovarna är jätterädda och står kvar som om dom vore hyptnotiserade. 

 

-Jag är den gamla björnen från Björnsvik som vakat över trakten i många hundra år och jag är särskilt noga med att djuren ska ha det bra, fortsätter han och ger ifrån sig ett ännu mäktigare vrål än det första.

 

Männen tänder klapprar som kastanjetter och de kryper ihop som små råttor på marken. Nu är dom inte så stora, tuffa och farliga längre, utan små, ynkliga och fega.

 

-Hur vågar ni stoppa  mina vänner i dom här trånga burarna? säger björnen och blänger ilsket på bovarna. Egentligen borde jag äta upp er med en gång!

 

-Vi tänkte bara hjälpa dom små djuren till en bättre skog lite längre bort, ljuger den ena av bovarna för han är jättefeg. Vi älskar djur förstår ni herr björn.

 

-Så det är därför ni låser in dom i burar, era djurplågare?

 

Hela trakten vaknar ur sin vardags-slummer när björnen ännu en gång ryter ut sin besvikelse över männen.

 

-De, de, det är inte sant, stammar den andre mannen. Vi ber genast om u...u...ur...säkt tusen gånger om. Det var jättedumt gjort det vi gjorde! Vi ångrar oss och vill bättra oss. Vi lovar att aldrig göra om det. I så fall får du äta upp oss hur mycket du vill. Vi lovar på heder och samvete!

 

-Hmm, ja det är ju aldrig fel att ångra sig, om man menar det man säger. Men ni borde nog hjälpa djuren på något sätt för att ställa allt till rätta. 

 

-Vi kan städa berget och ta bort alla farliga plåtburkar och glasbitar. Det gör vi gärna varje vecka. Vi tar förstås bort allt annat skräp också, som folk slänger runt omkring sig. Vi lovar att allt ska bli så rent och fint som det en gång var innan människorna kom till trakten.  

 

-Hmm, ja det är ju aldrig fel attt städa och hålla berget rent och fint. Det har alla glädje av, både människor och djur. Men fuskar ni bluffar, får ni med mig att göra och då slipper ni inte lika lätt undan som den här gången.

 

-Vi lovar alldeles, alldeles, alldeles... jättesäkert! Jättemycket säkert!!

 

-Vi säger väl det då, men kom ihåg vad vi sagt! Släpp ut djuren nu med detsamma och hjälp dom att hitta mat och vatten innan ni städar berget. Jag kommer att vara här i närheten varje dag för att se till att det verkligen blir gjort!

 

Den närsynte tidnings-redaktören Notis passerar just hotellet vid Korpberget, när den gamla Björnviks-björnen ryter ut sin besvikelse över männens feghet och girighet.

 

-Men dunder och dynamit, vad är det som händer tänker han imponerat och tvärnitar med sin gamla Monark. En björn uppe på Korpberget och vilket vilddjur! Det måste vara minst hundra år sedan det fanns björnar i dom här trakterna. Kan det vara en släkting till den gamla Björnsviks- björnen, som knallar omkring i skogarna? 

 

Redaktör Notis spiller ingen tid. Han torkar av sina tjocka glasögon, drar ner sin rutiga keps i pannan och rivstartar sin skruttiga cykel för att hämta kameran. Det gäller att vara först med nyheten om uppplagan ska bli som störst. Att det kan vara farligt att fotografera björnen tänker han inte alls på, för han är alldeles för ivrig för det.

 

De två bovarna sätter genast igång med att släppa ut djuren från burarna som dom hämtat i grottan. Det är ekorrar, igelkottar, kaniner och många andra små djur. Sedan går de tillbaka till och hämtar nya burar och släpper ut djuren så fort de bara kan.  

 

                         

 

 

                      

                     

 

 

                                               

-Titta vad kul dom har, säger en av bovarna och pekar på två små ekorrar, som jagar runt i trädtopparna.

 

-Ja man blir ju alldeles yr, svarar hans kompis. Det är ju faktiskt roligare att släppa ut ekorrarna än att fånga  dom. Spana in vad dom leker, vilken fart och glädje!

 

Bovarna kånkar och bär, svettas och lär, att djuren hör hemma i naturen och inte i buren!

 

-Skurkarna ser ju riktigt glada ut och verkar inte alls så farliga. Jag vet inte vad björnen sa till dom, men effektivt var det i alla fall, säger Manfred.

 

-Inte visste jag att det fanns så mycket djur på Korpberget konstaterar direktör Gnidig. Det är ju fler än på djurparken på andra sidan stan. Jag tror jag tar semester några veckor och går omkring här och myser i stället. Det finns väl någon data Nisse som kan slåss med datorerna på banken i stället för mig.

 

-Då ska jag visa dig det lilla huset i dungen, där borta. Där kan man sitta och tänka i lugn och ro utan att någon ringer och klagar, skrattar Manfred. Vi törs nog gå fram nu, för bovarna verkar vara på ett strålande humör. Dom har så roligt åt ekorrarna som busar omkring i granarna därborta.

 

Hjärtat på Manfred, Manne och diriktör Gnidig slår några extra slag när dom bestämmer sig för att gå fram till bovarna. Fantasin spelar många små spratt och lite otäckt är det när de tänker på den stora kniven som skurken petade naglarna med. För att inte tala om vad dom skulle kunna göra med dom kraftiga armarna och stora knyt-nävarna!

 

-HALLÅ DÄR! HALLÅ DÄR! ni tre därborta. Har ni sett till den vilda björnen som vrålade så hemskt alldeles nyss? Jag hörde den från hotellet när jag cyklade förbi för en stund sedan, pustar redaktör Notis ,som just kommer upp på berget. Han har sin fotograf, herr Blixt i släptåg.

 

-Vadå för björn? säger alla tre på en gång.

 

-Jamen, det hördes ju alldeles tydligt. Det måste ha varit en jättestor björn. Säg inte att jag har fel nu igen, för då  får jag sparken från tidningen!

 

-Men det måste ha varit bröderna Brum ni hörde. Dom som mekar med sina nya raggar-bilar. Det är tolvcylindriga vrålåk som låter värre än en hel hop med björnar.

 

-Å..neeej, fel igen!! Raggar-bilar säger ni, nu ligger jag väldigt risigt till. Vad ska jag göra? Ni måste hjälpa mig!

 

Redaktör Notis ser alldeles förtvivlad ut.

 

-Men ta er samman nu min bäste herre, säger diriktör Gnidig. Ni kan väl göra ett reportage om alla mysiga djur och vår fina natur häruppe på berget. Herr Blixt tar ju fantastiska bilder. Björnsviks-borna behöver få veta var dom kan stressa av när jobbet blir för slitigt och datorerna krånlar. Se dig omkring vet ja!

 

-Vilken strålande ide’ helt enkelt Magnusfik som min gamla mor brukar säga. Många Björnsviksbor känner säkert inte till det här toppenstället, men nu ska det bli ändring på det!

Ja sannerligen, det kryllar ju av djur här omkring. Håll kameran redo herr Blixt, för här ska fotograferas och skriveras.

 

Redaktör Notis är så ivrig att orden snubblar över varandra, men som tur är så förstår ju alla vad han menar. Herr Blixt tar fram sin kamera och blixterar och redaktör Notis skriverar och skriverar. Redaktören går grundligt tillväga och lämnar ingenting åt slumpen. Det blir flera tidnings-sidor med många härliga bilder. Till sist intervjuar han de två herrarna på stocken:

 

-Vad är det som lockar er hit upp då mina herrar? säger han artigt när han hälsar på bovarna

 

-Men se dig om kring, herr Notis! Sol, djur, fin natur och en underbar utsikt, svarar bovarna.

 

-Ja det förstås, men hur ofta är ni här och njuter av det goa då?

 

-Varje vecka förstås! Dessutom brukar vi plocka bort allt skräp som slarviga människor slänger omkring sig, så att djuren inte skadar sig. Vi vill ju att de ska kunna springa fritt liksom och inte trampa på farliga saker.

 

-VILKA VARDAGS-HJÄLTAR! Städar berget för djurens skull. Jag hör väl rätt? Jag tar av hatten och bugar för er, det är en stor ära för mig att få göra er bekantskap. Jag bugar igen och igen!

VARDAGS-HJÄLTARNA PÅ KORP-BERGET tar vi som stor rubrik och sedan sätter vi den snyggaste bilden av er och djuren under den. 

 

Bovarna rodnar från hakan i söder till håret i norr, men avslöjar förstås inte hela historien utan bara det lyckliga slutet.

 

-Glöm inte läsa Björnsviks-bladet i morgon bitti, är det sista redaktören säger innan han med lätta steg trippar iväg nedför berget. Han hittar snabbt på en egen sång:

 

-Jag älskar djuuur och fin natuuur, sätt inga djuuur i någon buuur, för dååå blir jag, så himla suuuuuuur!!! sjunger han igen och igen.

 

När Björnsviksborna läser tidningen nästa dag så blir det stor uppståndelse. Att Björnsvik har en egen djurpark vet de flesta om. Men att Korpberget har en alldeles egen djurpark utan stängsel och som dessutom är gratis, har man ingen aning om. Grottan och historien om hur Björnsvik fick sitt namn, har de flesta glömt bort.

 

Redaktör Notis, som var rädd att få sparken får löneförhöjning istället och en tårta av sin chef. Men mest får ändå Korpberget, det kommer massor med besökare varje dag. Det kommer folk från när och fjärran och alla förvånas över hur fint och vackert det är. Inte ett skräp kan man se på hela berget!

 

Manfred och Manne går omkring och bara myser. Visserligen är det nästan aldrig ledigt på Manfreds tänkarsten, men det gör inget. Blixten följer alltid med, för det känns så tomt och trist utan räven. Ibland springer han iväg på egna äventyr, men är snart tillbaka hos Manfred igen. 

 

På djurparken i Björnsvik är det inte så mysigt, för dit kommer nästan inga besökare längre. Det är ju mer spännande att gå upp på Korpberget och spana de vilda djuren, än att se dem inlåsta i en bur. Korpberget drar till sig människor och djur som om det vore magnetiskt. Ibland kan man undra om djuren kan prata varandra, ja det verkar nästan så ibland.

 

En gammal tjädertupp visar gärna upp sina stora, svarta stjärtfjädrar för sin publik. Älgtjuren som dricker ur älven på kvällen, har också många beundrare. Den är stor och vacker och det verkar nästan som den tänker:

 

-Titta ni bara, har ni sett ett ståtligare djur någon gång?

 

Djuren känner sig trygga när de har folk omkring sig. Här behöver dom inte vara rädda att bli överkörda av bilar eller jagade av hemska jägare och hundar. Istället kan dom ha det bra tillsammans med besökarna på berget. 

 

Krille och fiskaren kommer ofta på besök. Krille bryr sig inte så mycket om flygplan och motorer längre, utan leker mest med kaninerna. Ibland försöker han lära dem tjusiga hopp och visar med sin kropp hur de ska göra, fast kaninerna lägger bara huvudet på sned, rynkar lite på nosen och hänger inte med.

 

Fiskaren har inte köpt något nytt metspö, utan går omkring och spanar efter ekorrar istället. Det blir en väldig dans i trädtopparna när han dyker upp. Kanske kommer de ihåg hur dom räddades och att fiskaren visade vägen upp mot berget, med brödsmulor.

 

Tjuvarna och den gamla tanten är bästa vänner. De hejar alltid på pojkarna, när dom är ute och promenerar. Tjuvarna brukar hjälpa henne med saker som är svåra att klara av när man blir gammal. Dessutom är det bra för gamla tanter att ha en bov att hålla sig i, när stigen är gropig och hal. Hunden får många och långa promenader och viftar glatt på svansen när den springer runt och luktar på alla härliga dofter. 

 

Diriktör Gnidig tar ofta ledigt och jobbar inte så mycket på banken. Han sitter hellre i solskenet vid den lilla stugan och bara njuter av livet. Där får han nya vänner och alla undrar nog vart den buttre bank-diriktören vägen? han som alltid var så arg! 

 

När det regnar lägger han sig på den smala sängen i stugan och bara lyssnar på dropparnas dans på taket. Ibland får han mardrömmar om hemska datorer och ilskna kunder, men lugnar sig alltid när han vaknar.

 

Sommardagarna kommer och går och någon måste svängt sitt magiska spö över Björnsvik. Det är underbart väder, lugnt och fridfullt. Manfred och Manne har fullt upp med att titta till djuren och Manfred får som vanligt fina tips från den magiska boken. Han frågar alltid om råd, när han är osäker på vad han ska göra.

 

Så en morgon i slutet på sommarlovet händer något oväntat. Manne och Manfred stiger upp tidigt och ger sig iväg till bron över älven för att se om storabborrarna kommit fram. När sommaren är varm brukar jättestora abborrar stanna till under bron. Där får fiskarna lite skugga och kan mumsa i sig av alla godsaker som flyter förbi.

 

Pojkarna brukar stå uppe på bron och försöka räkna alla fiskar som simmar omkring där nere.

Ibland är det inga alls, men ibland syns jättemånga. Just den här dagen ser det lovande ut, tycker Manne.

 

-Det är bra att vara uppe så här tidigt på morgonen så att ingen upptäcker det hemliga stället, säger Manfred till Manne när dom närmar sig bron.

 

-Hoppas det blir sol, för då ser man bättre när man ska räkna dom. Har du förresten sett det svarta molnet där borta? undrar Manne.

 

-Jag såg det när vi for hemifrån och nu tycker jag faktiskt att det har kommit närmare. Har vi otur så kommer det att bli åska eftersom vädret är så varmt.

 

-Titta vad snabbt det rör sig nu! Vi får ta skydd under bron om det kommer över oss! Men ser det inte lite underligt ut? undrar Manne.

 

Pojkarna stannar upp och tittar nyfiket bort mot det svarta molnet. Dom hör ett fräsande ljud, som om luften vore full av elektricitet... 

 

                         

 

                      

                     

                                                              

Molnet stannar upp ovanför berget. Det sänker sig sakta ner och försvinner bland träd och buskar.

 

-Såg du! vad tror du att det är?

 

-Det är inget regnmoln, det är jag säker på, säger Manne och kisar med ögonen. Tänk om det är ett rymdskepp som gömmer sig i molnet? Då är det omöjligt att upptäcka.

 

-Glöm din dröm Manne! Det finns bara ett sätt att ta reda på vad det är!

 

Ljudet från molnet blir starkare, när pojkarna smyger närmare. Det känns som om hela berget vibrerar, det liksom pirrar och bubblar i hela kroppen. Men det är inte obehagligt, utan en varm och skön känsla. Manfred känner igen den pirrande känslan, men han kan inte komma på vad det kan vara. Han känner sig inte rädd eller orolig, utan bara nyfiken.

 

-Nu ser jag något svart som skymtar däruppe, viskar han.

 

-Ja det är alldeles fullt bland trädtopparna. Ska vi inte vända i alla fall, det kan ju faktiskt vara farligt att gå dit upp!

 

-Lita på mig, jag är inte ett dugg orolig. Kom med nu så får du se! Jag går först så kan du gå en bit bakom.

 

När pojkarna närmar sig toppen ser dom direkt vad det är, för uppe i trädtopparna sitter massor med...

 

-Svarta korpar!! Kolla! det måste vara tusentals, kanske ännu fler. Jag tror inte att det är sant, säger Manne och gnuggar sina ögon.

 

Korparna spanar ut över Björnsvik med sina stora, svarta och vaksamma ögon. Manne är så imponerad, att han ser ut som en fågelholk i ansiktet.

 

-Jag ropar på Svarta Fjädern! Jag känner på mig att han är med, säger Manfred.

 

-Nej gör inte det för då..

 

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern ropar Manfred, är det du som sitter i stora tallen där borta?

 

-Ja här är jag, det är dig vi väntar på. Jag har med mig mina vänner. Vi är alla änglar från framtiden och nu ska vi åka tillbaka.

 

-Men varför är ni så många?

 

-Kommer du ihåg när jag berättade för dig om att världen ska bli bättre. Människorna måste ta hand om varandra och vara rädda om djuren och naturen och sluta skaffa en massa onödiga saker. Jag sa till dig att du kommer att bli en viktig person i framtiden och det är du nu. Björnsvik har förändrats och människorna och djuren är glada igen. Korpberget är fint och rent, men det är bara början. Det är inte bara Björnsvik som ska bli fint, utan alla platser på vår jord. Det är därför vi är så många förstår du. Vi har sått frön på många platser, precis som här i Björnsvik. Nu åker vi tillbaka till framtiden igen, men vi kommer tillbaka för att se hur det går för dig och dina vänner.

 

-Men hur går det med Blixten då? säger Manfred och nu är han verkligen bekymrad!

 

- Han kommer att få det bra här i skogarna. Han kommer alltid att vara tillsammans med dig och de andra djuren . Du behöver inte oroa dig för Blixten kommer alltid att vara din vän. Ropa på honom, så ska du se att han kommer.

 

-Hur blir det med bankdiriktör Gnidig då?

 

- Han har förstått vad som är viktigt i livet. Han blir viktig för dig när du själv inte kan vara i skogen.  Lämna bara den magiska boken till honom när du är borta ibland, så hjälper han dig. Han kommer att älska det!

 

-Men bovarna då?

 

-Som du ser så har de redan ändrat sig. Dom behövde bara lite hjälp på traven. Bovarna är egentligen snälla, men haft otur i livet. I framtiden blir dom lika viktiga för Björnsvik, som ni två och bankdiriktör Gnidig. Lita på mig bara, så kommer det att bli bra.

 

-Vad kommer att hända med alla djuren på djurparken då, undrar Manne? Dom är ju inlåsta och det är ju inte så kul precis! 

 

-Djurparken tvingas stänga för det kommer inga besökare längre. Era kunskaper kommer att behövas när djuren ska därifrån, men det är inget ni behöver tänka på nu. Ni kommer att förstå när det är tiden är inne. Nu är det dags för oss att ge oss iväg på vår resa.

 

-Men hur vet vi när ni kommer tillbaka?

 

-Det blir en tidig morgon, när abborrarna ställer sig i älvens djuphåla igen, precis som idag. Ni kommer att känna igen det fräsande ljudet i luften och plötsligt så händer det bara. Vi ses snart igen och då vill ni kanske följa med på en resa till framtiden, Ja om ni vågar förstås?

 

-Vi vågar! VI VÅGAR!!! ropar pojkarna och genast lyfter alla fåglar i en glittrande spiral,

där svarta vingar blir till änglavita och silverklockor spelar, vår framtids-melodi.

 

 

                                                         ****

                                                  





En tidig morgon 365 dagar senare sover pojkarna oroligt i sina sängar. Täcket känns varmt och kudden knölig och obekväm. Natten är ljus och solen ska strax titta in genom fönstret som den alltid gör när vädret är fint.

 

Pojkarna drömmer, vrider och vänder sig hela tiden. Ibland rycker det till i en fot eller någon arm. Manfred mumlar något konstigt, men det går inte att räkna ut vad han säger. Manne slår ut med ena handen i luften, kanske är han jagad av ett spöke eller hemska monster?

 

Men det här är ingen vanlig morgon. Det är nu precis ett år sedan Svarta Fjädern reste tillbaka till framtiden igen. Pojkarna saknar Svarta fjädern och pratar om korpen varje dag. Storabborrarna under bron vill inte heller visa sig, fast pojkarna spanar och hoppas. 

 

Manne slutar plötsligt att fäkta med armarna där han ligger i sin säng och ansiktet blir genast mycket gladare. Kanske har han sprungit ifrån alla monster och spöken, eller spanar han in någon häftig tjej? 

 

Manfred slutar att mumla i sömnen och verkar riktigt nöjd. Han nickar med huvudet och det rycker lite i ena mungipan. Ja nu ler han faktiskt och ser ut som en liten sol.

 

Pojkarna sätter sig upp i sina sängar och famlar efter kläderna, fast de inte vaknat än. Att få på sig kortbyxorna går ganska bra och T-shirten lika så. Några sockar och skor behövs ju inte för pojkarna springer oftast barfota på sommaren.

 

Fortfarande har inte Björnsviksborna vaknat, utom två små grabbar förstås. Men är de verkligen vakna? Stegen är lite kortare än vanligt och de verkar inte känna gruset under de bara fötterna.

De traskar vidare längs vägen ner mot älven från var sitt håll. Inte ens två tjattrande skator på en kvist, får Manne att vakna. Manfred svänger sina armar och ben i otakt och i hans huvud spelar en vacker melodi, en framtidsmelodi!

 

Nere vid bron möts pojkarna men de ser inte varandra. De sover så gott fast de vandrat så smått, men nu händer visst nått! Silver-klockornas musik tar slut och pojkarna vaknar på en gång. De gnuggar sig yrvaket i ögonen och verkar alldeles virriga. Det tar en lång stund innan någon säger något.

 

-Men hej Manne, vad gör du här? gäspar Manfred.

 

-Ja det kan man ju undra, gäspar Manne tillbaka. Jag borde nog sova just nu i stället för att stå här och dega. Kroppen känns seg, som sega råttor ungefär. Sedan sträcker han på kroppen så den blir dubbelt så lång. Ja, jag har väl gått i sömnen antar jag. Det enda jag kommer ihåg är en melodi som jag känner igen.

 

-Silverklockorna, då hörde du också silverklockorna! Jag måste också ha gått i sömnen för det är det enda jag minns.

 

-Samma här, jag hörde också klockorna. Men då...

 

-Men då borde stor-abborrarna stå i djuphålan, fyller Manfred i och springer efter Manne som redan är på väg.

 

Tårna nuddar knappt marken när pojkarna rusar fram mot det hemliga stället. Det här har de längtat efter, men är det verkligen sant? Finns det några abborrar i under bron idag?

 

-Ser du nåt’ där nere? ropar Manfred till Manne, som redan hänger över broräcket.

 

-Jag tyckte precis att jag såg en skugga nyss. Men det är svårt att se. Tänk om det är gammelgäddan Hugg. Då vågar abborrna aldrig  simma in i gropen där nere. Då blir de uppätna på en gång! Vi kanske skulle kasta en sten för att skrämma bort den i så fall?

 

-Men vi måste ju vara alldeles säkra först, annars skrämmer vi bort abborrarna i stället. Om vi väntar en stund kanske vi ser lite bättre, tror Manfred. Manne som redan väntat 365 dagar kan inte vänta en sekund till. Han är så uppjagad att han håller på att spricka och står och hoppar av upphetsning.

 

-Jag hämtar en sten och kastar. Jag blir tokig om jag måste vänta längre. Jag är säker på att storgäddan står och lurar där nere!

 

-Men vänta lite, titta! Ljuset från hotellets fönster speglar sig rakt ner i vattnet i djupgropen. Nu ser man bättre! Är det inte en stor svart skugga vid ena kanten?

 

-Jag tycker precis att det ser ut som en bräda. Den måste ha drivit med strömmen och fastnat.

 

I samma stund dyker en annan skugga fram och letar sig sakta ner mot djuphålans botten. Pojkarna håller andan och stirrar ner i det glittrande vattnet. Ännu en skugga glider förbi och försvinner utom synhåll.

 

-Vad var det?

 

-Det måste vara stor-abborrarna! jublar Manne.

 

-Du har rätt, det kommer flera. Massor med abborrar, det måste vara rekord! Det är hur många som helst! De går aldrig att räkna.

 

Pojkarna blir alldeles till sig och får glädje-fnatt och studsar runt som gummibollar. 

 

-Äntligen jublar Manne, äntligen! Nu reser vi! Svarta fjädern, Svarta Fjädern, var är du?