På toppen av Korpberget sitter Manfred och spejar ut över den glittrande älven. Det är så härligt varmt i solen och den blå kortärmade tröjan klibbar mot hans hud. Det kliar lite på benet mitt emellan kortbyxorna och knäskålen men det gör ju inget, för nu har han tid att klia hur mycket som helst, sommar-lovet har just börjat. Manfred tycker om när det är varmt och soligt. Enda nackdelen som han kan komma på är att man får så mycket fräknar. Efter en stund drar han tröjan över huvudet och därinne klingar fortfarande:

 

-Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror,...........

 

Det där med ljuva sommar stämmer verkligen idag tänker han tyst för sig själv och drar ett djupt andetag för att ta in alla ljuvliga sommardofter, som den svaga vinden bär med sig.

    

Manfred sitter på sin "tänkarsten" uppe på toppen av berget. Här brukar han fundera på skolan, hur man pussar tjejer, olika uppfinningar, farliga monster, häftiga cyklar, fotboll och massor med andra saker som han kommer att tänka på. När han sätter sig på stenen får tankarna flyga fritt så länge de har lust.

       

I högsta tallen en bit bort kraxar storkorpen sin egen melodi. Det är svarta fjädern som spanar från den bästa utsikten av alla. Han vakar noga över allt som rör sig därnere med sina stora, svarta ögon. Korpen undrar nog vem den ensamma lilla pojken med det röda håret kan vara?

 

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern, kom och flyg till mig! Du kan väl vara min kompis?

 

Korpen putsar sina fjädrar så att den ska bli snygg och fin och lägger sedan huvudet lite på sned. Den verkar inte bry sig ett dugg om Manfred, eller låtsas den bara? Kanske är den lite intresserad trots allt, det hoppas Manfred i alla fall?  

I fantasin låtsas han att han kan flyga som Svarta Fjädern. Han störtdyker från toppen av Korpberget för att sedan nudda vattenytan långt där nere med sina fingertoppar. Sedan svänger han tvärt och glidflyger mellan de två kraftiga bropelarna en bit bort och avslutar det hela med en tjusig loping och en perfekt landning längst upp i den stora tallen. Det verkar nästan som Svarta Fjädern kan läsa Manfreds tankar, för nu flyger korpen ljudlöst sin väg. Inte ens Manfred märker när den ger sig av.

 

Han vaknar ur sina drömmar när en liten molnklump stannar upp framför solen. Manfred huttrar för det känns lite kallt. Han drar han på sig tröjan igen och bestämmer sig för att fara hemåt. Han springer iväg barfota nerför berget och håller armarna rakt ut och flaxar precis som Svarta Fjädern brukar göra. Han hoppar över stockar och stenar, stubbar och enar. Benen går som trumpinnar och håret fladdrar i vinden. Manfred märker inte den elaka roten som ringlar sig över stigen som en orm, utan slår tårna mitt i prick. Han flyger iväg som en gammal kråka och landar mitt i en stickig buske.

 

-Aj som sjutton vad det gär ont! Stickor överallt och vilka skrapsår! klagar han. En liten tår hittar sin väg nerför kinden. Den smakar lite salt men faktiskt ganska gott! Manfred sätter sig och vilar en stund. Han drar försiktigt ut alla otäcka stickor han ser och sedan känns det lite bättre. Sedan reser han sig upp, ruskar lite på kroppen och vrider och vänder på sina armar och ben. Ingenting verkar vara brutet i alla fall, till och med tårna har klarat sig bra, trots den vådliga flygturen.

 

-Du kan inte flyga! inte flyga!! hör han någon kraxa i närheten.

 

Manfred vänder sig genast om, men ingen är där.

 

-Konstigt, jag tyckte precis att jag hörde någon ropa, Hallå! Hallå! är det någon där?

 

En svart skugga skymtar förbi mellan träden en bit bort, men försvinner som en blixt.

 

-Svarta fjädern, Svarta Fjädern? Var det verkligen du? Men inte kan väl korpar tala? tänker han.

       

Manfred ryser vid blotta tanken och sedan kommer han ihåg historien om en man och hans stora svarta korp. Den gamle mannen ville vara ifred och därför bodde han i en liten koja uppe på Korpberget. Han brukade hjälpa skadade djur och sköta om dem som om de vore hans egna barn.

 

Det sista djur som han hjälpte var en liten korpunge som skadat ena vingen. Det var väl ingen som trodde att den skulle överleva, men en liten flicka skaffade i alla fall upp den till honom. Tänk om korpungen är Svarta Fjädern? korpar kan ju bli väldigt gamla! Tankarna virvlar runt i Manfreds huvud, men till slut knallar han iväg nedför stigen. Han tänker mycket på Svarta Fjädern och den mystiske gamle mannen.

 

-Jag undrar om man kan bli kompis med Svarta Fjädern? Kan fågeln verkligen tala människornas språk? Kanske sitter den fortfarande däruppe på berget och spanar efter mannen som en gång hjälpte honom att få vingen bra igen?

 

Manfred undrar vart den snälle mannen som hjälpte alla djuren tog vägen. Det är ingen som vet om man frågar. En del tror att han blev sjuk och tvingades flytta någonstans? Andra gissar att han gick vilse i skogen när han sökte något djur som skadat sig och inte hittade tillbaka. Ingen har i alla fall sett honom på många år.

 

När Manfred kommer hem till sitt hus så sticker han handen under bron och känner med fingrarna. Sedan pillrar han fram dörrnyckeln som sitter på spiken bakom den tjockaste stolpen. Det är familjens hemliga nyckel-gömställe.

 

Mamma är inte hemma  än, så Manfred får klara sig själv. Mamma Rut jobbar på dagis och pappa Lars är konstnär. Han brukar gå på lång-promenader när ide’erna tryter, för man tänker så bra när man prome-nixar, påstår han. Pappa  tycker om att måla vackra naturbilder med fina djur, men just nu verkar det som om han är ute och går, för det är ingen som svarar när Manfred ropar.

 

Det är skönt att vara ensam hemma, för då kan man hitta på en massa roliga saker utan att behöva fråga om lov hela tiden. Lukten av nybakade bullar kittlar frestande i Manfreds näsa och efter en stund så hittar han en påse. Han dricker ett stort glas mjölk och äter så många bullar som han orkar och det är många det.

 

Efter en stund så går han upp för den knakiga gamla trappan och tittar ut genom fönstret i sitt rum. Han ser ut över den lilla staden Björnsvik. För länge sedan bodde det inga människor här, men så småningom upptäckte en jägare platsen. Han rodde med sin båt längre upp för älven än någon annan vågat göra tidigare. På den tiden gick det hemska historier om ruskiga björnar som härjade i skogarna, men jägaren var inte den som var rädd av sig.

 

Vid en vik i älven såg han en dag en jättelik björn stå på bakbenen och ge ifrån sig ursinniga vrål och vifta med sina ramar. Troligen slogs den med arga jord-getingar, men jägaren tyckte att björnen vinkade åt honom, så han bestämde sig för att bosätta sig på platsen. Klok som han var så lät han björnen vara ifred och då fick han vara ifred själv också. Med en så stor och stark björn som närmaste granne behövde han inte oroa sig för några hemska odjur från de mörka skogarna.

 

Allt medan åren gick  vågade sig fler och fler människor människor till den vackra platsen. Den fick heta Björnsvik, efter mötet med den stora björnen, i björnens vik.

    

Från familjen Larssons lilla röda hus har Manfred en jättefin utsikt. Huset ligger på en kulle med utsikt över älven och gårdarna runt omkring. Runt tomten finns ett vitt staket och många fina klätterträd. I det största trädet har Manfred byggt en fin liten koja av gamla bräder som han fått av sin pappa. Det är den bästa platsen i hela världen, tycker Manfred. Dit kan man klättra från Manfreds rum, ner på garagetaket och sedan till kojan. Den som är lite rädd av sig, kan använda klätter-repet som hänger i en spricka i barken på det gamla trädet.

 

För säkerhets skull har Manfred satt ett hänglås på den lilla dörren till kojan, så att ingen spion ska kunna ta sig in. Som flagga har han ett par rutiga kalsonger som har blivit för små. Det är jättesnyggt tycker han. Det tycker inte mamma.

 

Manfred lägger sig på sängen och tänker en stund.

 

-Kanske man skulle ringa till Manne? Han har alltid nåt’ häftigt på gång?

 

Manne är Manfreds bästa kompis. Manfred tänker och funderar och somnar förstås till slut. Han drömmer om Svarta Fjädern och den gamle mannen. I drömmen springer han nerför stigen från Korpberget och snubblar på en sten. Sedan flaxar han vilt med armarna och plötsligt kan han flyga. Men inte som han själv vill, för hur han än flyger så står han alldeles stilla i luften.

 

Långt bort hör han en olyckskorp som kraxar:

 

-Du kan inte flyga, du kan inte flyga! och så faller han rakt ner på marken.

 

Manfred flaxar vilt med armarna i sömnen och skriker:

 

-Hjälp jag faller, hjälp jag faller, hjääälp!!

 

Sedan vaknar han på golvet vid sin säng och är helt säker på att han slagit ihjäl sig. Han ligger stilla en stund och öppnar sedan ögonen. Först det ena ögat och sedan det andra.

 

-Det är väl lika bra att jag kastar mig utför trapporna på en gång, för jag ska väl ändå slå ihjäl mig idag, säger han för sig själv och kravlar sig upp från golvet. Sedan går han nerför trapporna och hittar skorna ute på bron.

 

-Man kanske skulle gå till Korpbäcken och se om Manne är där? Han brukar meta i bäcken så fort han är ledig och skryter gärna om sina monstergäddor, som han fångat.

 

Manne är en häftig kille som gillar när det händer spännande saker. Han är en snäll och bra kompis, som man kan lita på i alla väder. Det händer alltid något när man är tillsammans med Manne och just det gillar Manfred allra bäst.

      

Nere vid bäcken är det lummigt och fint. Trädens kvistar hänger ut över vattnet och de små vattenspindlarna irrar omkring och verkar ha bråttom som alltid. Manfred ser Mannes ljusa kalufs på långt håll när han närmar sig den smala bron. Pojken har randig tröja, kortbyxor och kepsen bak och fram som alltid. Han står och tittar ner i vattnet och i handen har han ett kraftigt rep.

 

-Vad tittar du på och vad ska du med repet till? ropar Manfred när han springer fram.

 

- Du, jag såg just historiens största gäddmonster simma förbi under mina fötter! Jag kommer aldrig att bada i bäcken så länge den där krokodilen simmar omkring här. Jag tänker fånga den med repet, det kan du vara säker på!

 

 

                         

 

                      

                     

                                                                                                                      

                                                               

   

Men du ser nog i syne, så stora gäddor finns väl inte i den här bäcken? Du borde skaffa glasögon?

 

-Du! jag såg faktiskt gäddan. Den var gulgrön i färgen och simmade jättenära. Den verkade inte alls rädd! Så här stor var den! Manne sträcker ut armarna så långt han kan, men dom vill inte räcka till.

 

-Den är väl stor som en älg ungefär, skojar Manfred.

 

-Skoja lagom du! Den är så stor att den kliar sig på ryggen när den simmar under bron. Det skakade till när den drog iväg uppför bäcken.

 

-Som en liten jordbävning va? Hjälp, jag darrar av skräck fnittrar Manfred, men drar i alla fall in tårna en liten bit till, för säkerhets skul. Det här verkar ju riktigt ruggigt, som hajen fyra ungefär! Men du, om vi står här på bron och tittar så kan vi nog se den när den simmar tillbaka, tror du inte det?

 

Manne nickar, gör en ögla på repet och släpper försiktigt ner den i vattnet.

 

-Kom nu ditt gäddmonster så tar vi dig, väser han upphetsat mellan tänderna och spanar ner i det mörka vattnet.

 

Pojkarna väntar och väntar, men ser inte så mycket som en skugga i vattnet.

 

-Vi måste hitta på något för att locka fram den. Vi kan prova att vissla, föreslår Manne? Det kan vara värt ett försök i alla fall.

 

Pojkarna visslar och visslar, men det hjälper inte ett dugg.

 

-Vi skrämmer den nog bara, om vi visslar. Vi viftar med tårna i vattnet istället. Då tror den att det är småfisk, som den kan smaska på.

 

-Hjälp, hellre dör jag! skriker Manfred.

 

-Äh, gör så här! Stick ut tårna en bit till. Det går säkert bra.

 

-Men tänk om den hugger? undrar Manfred.

 

-Då drar vi undan tårna. Det gäller att vara snabb!

 

Vad pojkarna inte har den minsta aning om, är att gammelgäddan Hugg i just det ögonblicket kommer simmande mot bron. Det kurrar i magen och kliar alldeles förfärligt på gäddans breda rygg!

 

-ÅÅÅ, vilka trevliga små fiskar som sprattlar i vattenytan där borta vid bron, dom ska jag genast äta upp, gottar sig gäddan. 

 

-Titta där borta! jag ser en mörk skugga som rör sig i vattnet, skriker Manfred upphetsat.

 

-Var? undrar Manne.

 

-Där! under busken som hänger ut över vattnet. Håll dig beredd med repet! Den simmar snabbt som en torped!

 

-HJÄÄÄLP, den kommer nu, skriker Manne så det hörs ända till Kina. Kolla in vilka ruskiga tänder! Dra undan tårna snabbt som sjutton, annars blir du utan! Jag har den, jag har den, vilken tur! Den simmade rakt in i öglan och nu sitter den fast!

 

-HÅLL I DIG!!! för nu simmar den iväg. Akta dig för rycket när den fått upp farten.

 

Manne tar ett stadigt tag i repet och spjärnar emot med fötterna.

 

-Vad du än gör så släpp inte taget! skriker Manfred uppmuntrande. Håll emot allt vad du kan!  

 

Manne spänner sina små muskler och håller emot så hårt han kan, men det hjälper inte mycket när gäddan dyker med ett jätteplask...och efter dyker Manne. Huvudet har han lika mycket under som ovanför vattnet. Vattnet forsar och far, när gäddan sliter och drar, dyker och hoppar, för att bli av med pojken och repet. 

 

-Hur ska detta sluta, tänker Manfred förtvivlat. Tänk om han drunknar eller blir uppäten av krokodilgäddan?  

 

En gammal farbror som cyklar förbi stannar inte när Manfred ropar på hjälp. Han tror att det är sjö-odjuret som far omkring där nere i vattnet och skyndar snabbt vidare på sin gamla cykel.

 

-Släpp taget nu, innan du drunknar, skriker Manfred förtvivlat!

 

Då slår gäddan några kraftigt slag med den stora stjärten i ett sista desperat försök att slita sig loss. Den skakar med huvudet, vrider och vänder simmar och bänder för att bli av med pojken. Till slut orkar Manne inte hålla emot längre, utan släpper motvilligt taget om repet.

 

Sakta och ljudlöst glider gammelgäddan tillbaka mot sin mörka djuphåla igen och Manne tvingas se på och kan ingenting göra.

 

Manfred hoppar på bron av upphetsning.

 

-Vilket napp! vilken fisk, stönar han. Det måste vara världsrekord! Manne! Manne! men hör du inte, snälla svara då!

 

Manfred hinner få panik, men plötsligt dyker Mannes huvud upp mellan några gula maskrosor i bäcken. Han spottar ut lite vatten och fiskar upp en abborre ur sina blöta byxor.

 

-Har du varit ute och fiskat? retas Manfred. Har du eget akvarium i byxorna?

 

-Bubbel! bubbel! bubbel! bubblar Manne som svar och hoppar snabbt upp ur vattnet, spänstig som en groda.

 

-Nu ska du få smaka på abborre tjuter han och försöker fånga Manfred.

 

Jakten går över stockar och stenar, runt buskar och grenar och till slut landar de båda på häcken, ner i den blöta bäcken. Manfred är fast och Manne försöker mata honom med abborren.

 

-Du behöver nog ingen middag när du ätit den här. Fisk är ju nyttigt, så om du gapar lite till, ska jag se till att du blir proppmätt!  

 

När pojkarna brottats färdigt och vilat en stund lufsar de iväg hemåt, tröttare och blötare än självaste gammelgäddan i bäcken.

 

-Ni kan inte fiska! ni kan inte fiska! kraxar någon bland träden i skogen.

 

Pojkarna tittar sig genast omkring, men ingen är där.

 

-Vem var det? undrar Manne.

 

-Jag tror jag vet, svarar Manfred. Men du kommer inte att tro mig när jag berättar, det är jag säker på. Vi ses på toppen av Korpberget klockan tolv i morgon, så får du veta mera. Ta med dig fika, så kan vi stanna ute hela dagen om vädret blir fint. Simma lugnt till dess!

 

Nästa morgon tittar solen in bakom gardinen i Manfreds rum. Den värmer så skönt och efter en stund så vaknar pojken. Han och tänker på monstergäddan i Korpbäcken och skrattar för sig själv. Manne skulle ju dra upp gäddan, men gäddan vann dragkampen och drog ner Manne i stället. Han såg ut som en dränkt ål, när han tittade upp bland näckrosorna.

 

Manfred drar på sig kläderna och går ner till pappa i köket. Båda ser lite rufsiga ut.

 

-Vad målar du idag då? undrar Manfred och tittar på sin pappa.

 

-En stor svart korp, som sitter på en jätte-tall längst upp på ett stort berg.

 

-Vadå? Du brukar väl aldrig måla fåglar pappa.

 

-Jo du förstår...igår var jag på långpromenad vid Korpberget och då hände något underligt. Jag hade just hoppat över Korpbäcken, när jag såg en skugga flaxa förbi. När jag gick längre uppför berget så upptäckte jag den vackraste fågel jag någonsin sett. I toppen på den högsta tallen satt en kolsvart korp och jag fick för mig att den väntade på någon.

 

-Men hur kunde du tro det?

 

-Det är det som är det underligaste av allt. Jag tyckte precis att korpen kunde tala.

 

-Men vad sa den då?

 

-Var är den lille pojken nu då. Slog han ihjäl sig, slog han ihjäl sig?

 

Manfred tappar hakan totalt. Då var det inte inbillning. Han hade själv hört korpen tala och sedan var det Mannes och pappas tur.  

 

-Jag måste väl ha inbillat mig, säger pappa och kliar sig på huvudet. Det var nog vinden som spelade mig ett spratt. Vad ska du göra idag då, lille pöjk?

 

-Va? jag? Jo jag , jag ska på utflykt till Korpberget. Jag ska träffa Manfred klockan tolv.

 

Men du! då kan ni ju spana efter korpen. Ni kan ropa på den. Hallå.....

 

-Svarta Fjädern, fyller Manfred i.

 

-Men det var väl ett fint namn, prova med det så kanske den kommer flaxande. Du ska väl ha matsäck med dig. Kom så fixar vi det tillsammans!

 

När klockan slår elva ger sig Manfred iväg. Han är ivrig och kan inte vänta en enda sekund. Han har så mycket mat och fika i ryggsäcken, att han klarar sig flera dagar om det skulle behövas. Pappa är alltid sån’.

 

-Ta med dig det här för säkerhets skull, så behöver du inte vara hungrig. Ta det här också och det här och det här! Glöm inte mössan om det blir kallt! Och du glöm inte....

 

-Det är jobbigt med föräldrar ibland, tänker Manfred. Kom ihåg att ta det och det, men glöm inte det!

 

PUH!!! tänker Manfred, när han knogar uppför Korpberget. Det är ganska jobbigt och han är ganska så trött när han kommer upp till toppen. Där tar han fram en citronläsk och dricker glupskt.

 

-Jag är också törstig, törstig, törstig ekar det i skogen någonstans.

 

Manfred låtsas inte höra, utan ställer fram en kopp citronläsk på sin "tänkarsten". Sedan går han en bit bort för att spana efter Manne.

 

-Kanske Svarta Fjädern är så törstig att han tar sig en slurk ur muggen, funderar han.

 

På himlen börjar det komma svarta moln och det verkar bli åska. Manfred blir orolig och efter en stund vänder han tillbaka för att hämta sin ryggsäck, samtidigt som den första blixten dundrar ner mot marken. Ett mäktigt buller rullar ut över Korpberget och ekar så småningom bort. 

 

-Det här är ju riktigt otäckt. Jag får skynda mig på. Manne stannar nog hemma när det är oväder på gång. Bara blixtarna inte träffar stora tallen, där Svarta Fjädern brukar sitta. Det skulle korpen aldrig klara, det är jag riktigt säker på.

 

Samtidigt som nästa blixt lyser upp den mörka himlen, hör pojken...

 

-Tack-otack-otack-otack-det var jag som drack! det var jag som drack!!