Nästa dag går Åke i skolan som vanligt och nu får han andra saker att tänka på. Det kommer en ny elev till klassen. Han heter Ali. Pojken kommer från Iran och hans familj har flytt från det hemska kriget i sitt hemland. Ali har gått i förberedelse-klass och kan nu svenska så pass bra, att han ska gå i en vanlig klass. Fröken har berättat mycket om Iran och att det är svårt att flytta till ett nytt land och en ny skola om man inte kan språket så bra.

-Ta hand om Ali så att han känner sig hemma, säger fröken. Försök att vara som vanligt bara, så ska det nog gå bra. Jag har bestämt att han ska sitta bredvid dig Åke eftersom den platsen är ledig. Jag tror bestämt att jag hör någon därute nu, kan det vara Ali måntro?

Det blir alldeles tyst i klassrummet och alla tittar bort mot den grå och skamfilade dörren. Det enda ljud som Åke hör, är sitt eget bankande hjärta. Så hörs en försiktig knackning.

-Kom in! säger fröken och väntar en stund.

Först händer ingenting, men sedan öppnas dörren försiktigt och en liten pojke tittar in.

-Kom in! säger fröken igen och går fram till dörren. Vi har väntat på dig, så det är väl bäst att du stiger på. Jag heter Anna, men vad heter du min lille vän?

Fröken tar pojkens hand och tittar intresserat på honom.

-Jag heter Ali Salibi och spelar på klass, svarar pojken och tittar sig blygt omkring.

-Du menar väl att du ska gå i vår klass, svarar fröken.

-Are’, are’! Jag försöker prata bra svenska, men det går inte så bra.

-Men vad betyder are’ undrar Sara, som just räckt upp handen?

Det är persiska och betyder ja, svarar pojken.

-Javisst förstår vi, välkommen till vår klass. Du ska sitta bredvid Åke därnere, förklarar fröken och visar med handen. Varsågod och sitt ner bara.

-Tack så mycket, svarar pojken och bugar artigt.

Sedan hänger han ryggsäcken på kroken på bänken och sätter sig på den lediga stolen bredvid Åke. Även om barnen i klassen anstränger sig för att inte ”glo” så smygtittar de förstås på Ali.

Pojken har brunt välkammat hår och mörka glittrande ögon. Åke som sitter allra närmast tycker direkt att allt känns bra.

-Kanske är det tankeöverföring med magiska luftledningar? tänker han tyst för sig själv.

Åke tar en penna och en liten lapp ur sin bänk och börjar rita, medan fröken pratar på. Han ritar två enkla streckgubbar som spelar fotboll med varandra. Under bilden skriver han orden, SPELAR...FOTBOLL. Sedan viker han ihop lappen och petar iväg den med linjalen så att den hamnar på Alis bänk. Pojken ser förvånad ut, men vecklar ut lappen i alla fall. Han vrider och vänder på den för att se vad det föreställer. Hans ansikte lyser upp och han säger:

-Ahhh! jag förstår. Spelar fotboll, inte spelar på klass. Tack så mycket, nu förstår jag. Svenska är mycket, mycket svårt!

-Äh, du klarar dig fint. Fråga mig om du är osäker, så lär du dig snabbt.

-Okej, jag frågar dig, det är jättebra!

Ali får många nya vänner den första dagen i sin nya klass. Att ha en kompis från ett annat land är roligt för det händer många oväntade saker. Som när fröken släpper in alla barnen i klassrummet, för då väntar Ali till sist.

-Varsågod, ni först säger han glatt till sin nya fröken. I Iran vi gör så här. Barnen väntar, vuxna först. Man måste vara artig mot äldre, förstår du?

-Javisst, svarar fröken. Så borde det vara här också. Barnen borde vara artigare mot äldre och visa mer respekt, det är bra!

En timme senare när pojkarna spelar fotboll på rasten ska Blixten imponera som vanligt. Han trixar och har sig och visar upp alla sina konster. Till slut låter han bollen studsa tre gånger på huvudet, tre gånger på knäna och tre gånger på fötterna.

-Lätt som en plätt! Gör om det den som kan, säger Blixten kaxigt. Kom igen nu era sopor så ska jag finta er upp på läktaren. Ingen kan ta bollen, jag lovar!

Åke hinner inte ens blinka när Ali försvinner i ett moln av damm. Kvick som en vässla tar han bollen från Blixten och rusar iväg med väldig fart. Blixten bara stirrar och blir stel som en pinne. Ingen brukar ta bollen från honom, så han förstår inte alls vad som händer ,när Ali stormar fram med bollen som klistrad vid fötterna. Till slut har han dribblat bort halva klassen och petar bollen mellan benen på måvakten med en liten tåfjutt. Alla stannar upp och bara stirrar på varandra, för det har aldrig hänt att någon tagit bollen från Blixten så retfullt enkelt. Han brukar förresten aldrig förlora bollen till någon i klassen. Åke är den som först vaknar till:

-Vilken grej och vilket mål! Kan jag få se reprisen är du snäll, men ta det lite saktare den här gången för jag hann inte riktigt med.

Till allas förvåning gör Ali samma sak igen. Hur lätt som helst och hur snyggt som helst. Ingen hinner med i svängarna för det går rasande snabbt.

-Oj, säger Lennart imponerat. Ali borde ju spela i landslaget, vet ja. Du är ju snabbare än snabb! Hur har du lärt dig allt det här?

-Du vet, min pappa spelade i det iranska landslaget. Han lekte mycket med mig och spelade och spelade jämt med mig. Min pappa är jättebra! Sedan blev det krig och vi flydde till ett annat land. Till slut kom vi till Sverige för att slippa kriget i mitt hemland. Min pappa spelar fotboll nu också, han tränar hela tiden, nästan hela tiden i alla fall.

-Tänk att ha en pappa som spelat i landslaget, då skulle man ju vara hur stolt som helst. Vilken grej, jublar Åke. Du kan väl lära mig lite finter och skott efter skolan?

-Javisst, men först måste jag hjälpa pappa lite. Jag har lovat så det måste jag göra. Vi ses klockan sex.

-Jag kommer, ropar Åke. Du kommer väl med Lennart?

-Yes,yes,yes!

Landslaget här kommer viii, ropar han och gör en glädjepiruett.

-Kommer du också, undrar Ali och tittar på Blixten. Ska du spela fotboll med oss eller gå på soporna?

-Äh jag, jag stannar nog hemma. Jag har vrickat foten så jag kan nästan inte gå, säger han surt och haltar iväg.

-Gå på soporna! tjuter Åke när Blixten gått sin väg. Jag tror jag skrattar på mig, stönar han.

En stund senare ligger alla tre i en enda stor skratthög. Det är armar och ben åt alla håll.

-Gå på soporna, fnissar Lennart och så är det alldeles omöjligt att sluta skratta.

-Gå på soporna stönar Åke igen.

Han vrider sig i förfärliga skrattkramper där han ligger på sin rygg med sina spretande armar och ben. Den som skrattar allra mest när han får veta vad gå på soporna egentligen betyder är Ali Salibi.

-Nu ringer skolklockan, säger han finurligt. Ska vi gå på soporna eller ska vi gå på klass?

Åke, Lennart och Ali klämmer ur det allra sista ur sina skrattkamrar och springer iväg till dagens sista lektion. De har faktiskt lite ont i magen av allt skrattande. Allt känns roligt och spännande. Åke och Lennart kan knappt vänta till träningen klockan sex.

-Tänk om man kunde bli hälften så bra som Ali drömmer Lennart, när pojkarna går hem från skolan. Då skulle vi passa alla utom Blixten så han fick känna hur roligt det är att aldrig få röra bollen. Han skulle inte få ett enda pass!

-Tänk om Alis pappa kommer till träningen, drömmer Åke. Det skulle vara hur häftigt som helst! Då kanske vi får lära oss lite häftiga skott som inte ens Blixten klarar av? Tror du att vi vinner första matchen förresten?

-Jag tänker på den mest hela tiden, svarar Lennart. Så klart att vi vinner, vi har ju Blixten. Vad kul det skulle vara om Ali kunde spela med oss? Då skulle Blixten få se på andra bullar!

Timmarna släpar sig fram, medan Åke och Lennart väntar på att klockan ska bli sex. Det är nästan som på julafton innan tomten ska komma. Spänningen finns där i luften, det pirrar i maggropen och tiden går jättesakta. Åke och Lennart kan absolut inte vänta en sekund till, fast det är en hel timme kvar.

Klockan fem är pojkarna på plats. Det kan ju inte skada att träna en liten stund innan Ali dyker upp, att liksom få upp farten lite. De skjuter lite skott, men ledsnar efter en stund. Målet skulle behöva vara dubbelt så stort för skotten går utanför mest hela tiden.

Pojkarna sätter sig ner och lutar sig mot var sin målstolpe. Åke ritar ett hjärta i gruset med en pinne, medan Lennart kastar stenar mot en gammal plåtburk som hänger på en stolpe. Precis klockan sex kommer Ali som han lovat, men han kommer ensam utan sin pappa.

-Ska vi träna lite skott ropar han och lägger upp bollen för ett långskott.

-Därifrån prickar du aldrig målet, det törs jag slå vad om, säger Lennart kaxigt. Vi har försökt massor av gånger och det är helt omöjligt!

-Ingenting är omöjligt även om det verkar så. Ställ er vid varsin stolpe så ska ni få se på en Puskas-skruv! Det är inget hårt skott, bara lite skruvigt.

Åke och Lennart ställer sig bredvid varandra och gör sig beredda.

-Puskasskruv är väl något som man använder i slöjden, viskar Lennart kaxigt till Åke. Aldrig att det blir mål på det här avståndet, det klarar inte ens Blixten.

-Var inte så säker, gör dig beredd nu. Vi tar var sin stolpe.

Ali lägger bollen på marken och tar sats. Han tittar på målet och sedan på bollen. Kvickt tar han tre snabba steg och träffar bollen med insidan av foten. Först ser skottet ut att gå en bra bit vid sidan av målet så Åke och Lennart slappnar av, men i nästa ögonblick smiter bollen in vid ena stolpen utan att pojkarna hinner reagera. De ser ut som fågelholkar i ansiktet. De förstår ingenting. Först var bollen på väg att missa målet rejält och helt plötsligt ligger den bara där, det är nästan trolleri!

-Coolt alltså! hur gick det där till egentligen? Jag var säker att skottet skulle gå långt utanför målet, men den ligger ju där, säger Åke och pekar på bollen i målet.

-Det är inte så svårt. Först tittar man var målet är och sedan på bollen innan man skjuter. Man måste träffa bollen på exakt rätt ställe. Titta här säger Ali och visar.

-Åke och Lennart tittar spänt på, när Ali visar hur de ska sparka till bollen. Chansen att få lära sig en Puskas-skruv vill de inte missa för allt i världen.

-Pröva nu, det är inte så svårt!

Åke lägger upp bollen för sitt första skott. Han tänker på sin hemska dröm när han tar sats. Åke ryser vid tanken av den hemska tränaren, men nu ska han äntligen få skjuta ett riktigt skott, en äkta Puskasskruv!

-Jag klipper till bara, tänker han och gör precis som Ali har lärt honom. Titta på målet, titta på bollen och skjut!

Det är bra fart på bollen och den ser ut att missa målet, men så skruvar den sig tvärt och träffar stolpen med en smäll.

-Oj vilket skott! och vilken skruv skriker Åke och hoppar rakt upp i luften av glädje. Det här skottet lurar ju vilken målvakt som helst. Inte ens Blixten skjuter så här bra.

-Lennart kan inte vänta en sekund till utan sparkar till med högerdojan i marken. Sedan lägger han upp bollen på en liten grushög, drar upp strumporna till knäna som de stora grabbarna brukar göra och klipper till med högerfoten. Bollen far iväg med en hiskelig fart och missar målet med flera meter. Det blev inte den minsta lilla skruv som Ali hade sagt och Lennart ser besviken ut.

-Titta på målet, titta på bollen och skjut säger Ali. Du behöver inte skjuta så hårt bara du träffar bollen på rätt ställe.

Ali visar ännu en gång hur grabbarna ska göra. Lennart är den som har svårast att träffa rätt, men övning ger färdighet. Till slut är till och med Ali imponerad av pojkarnas konster. Han står i mål och försöker fånga alla skotten, men bollarna slinker lätt förbi. Ja det är faktiskt Puskas-trolleri.

Djupvik och Fräkenvik ligger vackert vid den glittrande älven. Djupvik på den ena sidan och Fräkenvik på den andra. Det är tidigt på morgonen och Åke har just vaknat. Idag ska hans lag Djupviks IF äntligen möta Fräkenvik i första seriematchen. Det känns lite pirrigt men inte så farligt ändå. Åke känner de flesta av spelarna i Fräkenvik, för på sommaren brukar han bada där. Fräkenvik har en fin sandstrand och när det är fint väder är det många som cyklar dit för att ta sig ett svalkande dopp.

Ibland kommer pojkarna från Fräkenvik för att fiska. Det finns stora abborrar i Djupvik, det vet alla. När det är varmt på somrarna så svalkar sig fiskarna i djuphålan i Djupviken. Precis vid kanten mellan det grunda och det djupa står storabborrarna rygg vid rygg och väntar på något lättfångat byte. Ibland kan man få många fiskar, fast ibland blir man utan. Det gäller att ha tålamod och vara envis så nappar det till slut. Åke brukar också fiska i Djupviken, men just nu ligger han och myser i sin säng. Han tänker på matchen, skatten i bäcken och så på Sara förstås!

-Tänk om man skulle ge sig ut på skattjakt när man vaknat så tidigt? Den här tiden på morgonen är nog ingen annan som är i farten.

Han sträcker på sig några gånger, innan han drar på sig kläderna. Sedan smyger han förbi mammas och pappas sovrum. Det är faktiskt ganska onödigt att smyga för Åkes pappa drar alltid sina värsta snarkningar vid sextiden på morgonen. Han låter som åkare Nilssons gamla lastbil, så han skulle inte ens höra en elefant som hoppade förbi på ett ben.

-Tur att man inte behöver sova i det rummet, tänker Åke, när han går till garaget för att hämta tång och ståltråd. Sedan stoppar han ”grejerna” i cykelväskan och drar igen dragkedjan.

Det är skönt att vara ute tidigt på morgonen innan någon har vaknat. Det luktar friskt och grönt och den svaga vinden bär med sig så många härliga dofter. Fåglarna spelar upp sin finaste morgon-truddelutt och solen värmer i den svala morgonluften.

Åke njuter av cykelturen och gör sig ingen större brådska. På avstånd hör han det svaga bruset från bäcken och bestämmer sig för att gå den sista biten fram till bron. Han vill ju inte bli upptäckt om det skulle vara någon människa i närheten.

Åke stannar tvärt när han närmar sig bäcken. Det är inte så lätt att se, men det ser ut som det ligger någon på bron. Åke står alldeles stilla och försöker jaga bort alla hemska tankar som dyker upp. Att smita iväg känns inte så bra, för det kan ju vara någon som behöver hjälp. Han känner hur benen skakar, när han bestämmer sig för att gå närmare. Efter några steg ser han att det är ett barn och inte en vuxen person, som ligger där med ansiktet neråt.

-Men det ser ju ut som Lennart, tänker han och går snabbt närmare. Men vad är det som har hänt och vad håller han på med?

Lennart ligger platt på bron och tittar ner genom springorna. Han ser något som glittrar, men kommer inte på hur han ska få upp det. Han sticker ner en smal pinne genom ett kvisthål och petar lite, men inte ens det hjälper.

-Behöver du den här? säger Åke, när han förstår vad Lennart har i kikaren.

Lennart studsar rakt upp och är på vippen att störta ner i vattnet. Han ser ut som han sett det hemskaste monster, men lugnar sig förstås när han ser vem det är.

-Åke, du höll på att skrämma livet ur mig! Mitt hjärta hoppade minst en meter innan det hoppade tillbaka igen, men vad gör du här?

-Samma sak som du antar jag. Jag vaknade jättetidigt och tänkte på matchen som vi ska spela idag. Jag kunde absolut inte somna igen. Sedan kom jag ihåg skatten och tänkte på hur man skulle kunna pillra upp glittret mellan spjälorna i bron. Jag tog med lite ståltråd som vi kan använda, i stället för pinnar.

Lennart tar ståltråden och viker den så rak som möjligt. Sedan gör han en liten krok med tången och ”pillrar” försiktigt ner tråden mellan spjälorna på bron. På botten av bäcken ser han något som blänker, men att få fast kroken är nästan omöjligt. Gång på gång glider den förbi utan att fastna.

-Jag sticker fast pinnen i botten vid glittret istället, så kan du krypa ner under bron och känna med handen. Försök att inte grumla vattnet så mycket, för då går det inte.  

Åke är lite fundersam, men hans nyfikenhet är större än rädslan för det iskalla vattnet. Han tar av sig skorna och strumporna och drar han upp byxorna så långt det går. Sedan glider han ner i vattnet och drar sig sakta in under bron. Det är lätt att hitta pinnen som Lennart har stuckit ner i botten, men det är svårt att se var skatten är .Försiktigt fumlar han runt med händerna och till sist känner han något med fingertopparna.

-Det är någonting här, det är runt och känns...som en ring!

-Skölj av den och kom upp, så få vi se om du har rätt. Tappa den inte, för då hittar vi den aldrig igen.

Åke sköljer snabbt av ringen och hoppar kvickt upp ur vattnet. Så håller han upp den mot ljuset för att se lite bättre.

-Titta vad gammal den ser ut och vad den blänker. Den är säkert värd massor med pengar!

-Ska vi lämna den till polisen? undrar Lennart.

-Inte nu i alla fall, svarar Åke.

Sedan gnider han försiktigt på ringen för att få bort lite smutsfläckar som finns kvar.

-Den som gnider denna ring får tre önskningar uppfyllda, ekar en mörk röst. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig, för du kan aldrig ångra dina val. Om du vill spara önskningar så gnider du bara ringen igen, när du bestämt dig för vad du vill göra. 

Åke tror inte sina öron, utan nyper sig i baken för att känna att han är vaken. Sedan tittar han på Lennart och på ringen igen. 

-Hörde du? stammar Lennart ivrigt. Du kan önska guld och diamanter och bli rik som ett troll.

-Eller kanske ett helt berg med sega råttor. Eller kanske en månraket som styrs med dina tankar.

-Eller kanske ett piller som gör att du blir osynlig när du vill. Eller en cykel, som tar sig fram på land och på vatten.

-Eller att du får träffa världens snyggaste tjej.

-Eller att fröken får klåda i baken. Eller en snarkdämpare till din pappa!

Pojkarna har minst tusen olika förslag, men kan inte bestämma sig för något. Det är alldeles omöjligt att välja ut de rätta. Att bli rik och berömd är nog roligt, men kanske finns viktigare önskningar än så? Tokiga önskningar som man ångrar går ju inte ta tillbaka, så därför bestämmer sig pojkarna för att gömma ringen på ett säkert ställe, tills de vet vad som är bäst. Men hur gömmer man en så vacker och värdefull ring?

Som vanligt är det Åke som har den klurigaste lösningen på problemet. En önskering kan man inte ha var som helst, för den försvinner ju hur lätt som helst. Därför vrider han loss gummihandtaget på sitt cykelstyre och stoppar in lite mossa i röret. Sedan pillrar han in ringen, fyller på med mera mossa och sätter handtaget på plats igen.

-Såja, nu är det bara jag och du som vet var ringen finns, säger Åke. Det finns säkert en mening med att vi hittat den, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara.

-Ingen i hela världen kan hitta ringen om vi inte avslöjar oss.Vi pratar aldrig om den innan vi vet vad vi ska önska, svarar Lennart bestämt.

-Vem är egentligen Puskas? undrar Lennart när han hoppar upp ur vattnet.

-Puskas var en berömd ungersk fotbollsspelare med fantastiska skruvskott. Det har pappa berättat. Han vet allt om gamla stjärnor från förr i tiden.

-Tänk om vi blir lika berömda som Puskas?

-Ja varför inte. Alis pappa kan kanske träna oss ibland. Inte bara häftiga skott, utan fina pass, dribbla och så. Då kunde vi bli hur bra som helst!

Åke och Lennart fantiserar hela vägen hem. När de cyklar över järnvägen har de kommit med i svenska landslaget. Vid Vikmans ICA affär är det EM final mot Spanien i Madrid. Matchen avgörs på övertid och Lennart klackar bollen till Åke, som stänker in den avgörande bollen i krysset. När de kommer fram till Åkes hus har de precis vunnit VM på straffar, skruvade puskasstraffar!

Fräkenvikarna kommer i god tid till matchen mot Djupvik. Många har familjen med sig som hejaklack, precis som Djupvikarna. Det är en fin dag för lite fotboll och alla njuter i det härliga solskenet. Mammorna och papporna bara pratar och pratar. Det snackar om fiske och fotboll, jordfräsar och gräsklippare, båtmotorer och sommarstugor, solkrämer och semestrar.

I omklädningsrummet är det ovanligt tyst. Roffe försöker lätta upp stämningen med en rolig historia om en mask, men det är bara slangen som skrattar. Han skrattar förresten alltid, för han är bara sån'. Bredvid Slangen sitter Pirken, Blixten, Hinken, Gurkan, Raffe, Dojan, Bengan, Lelle, Matte, Jimpan, Stenis, Mini, Benis, Nålen och Filen. I skolan har de förstås vanliga namn, men på fotbollsplanen är det annat som gäller.

Roffe berättar var alla ska spela och vilka som ska vara med i det första bytet.

-Håll reda på vilka ni ska byta med och gör snabba byten. Åkes pappa Olle får hjälpa mig att hålla reda på tiden, så att ni spelar lika mycket. Glöm inte en viktig sak bara innan ni värmer upp!

-Vadå? undrar Jimpan och kliar sig på huvudet.

-Att ha roligt på planen förstås. Gör lite roliga dribblingar och luriga skott. Våga försök bara! Försök igen, om det inte lyckas första gången. Då går det säkert bättre nästa gång. Att ha roligt tillsammans är ju själva grejen med fotboll, glöm aldrig det!

Plötsligt är det full aktivitet i laget. Ingen sitter still utan alla verkar ha något viktigt att göra. Pirken fiskar upp sina fotbollsskor med tårna och knyter en blåknut för säkerhets skull. Blixten hoppar upp och ner och kan absolut inte sitta stilla. Hinken kastar skräp i en papperskorg. Gurkan tar en macka för han är lite hungrig. Raffe sjunger en obegriplig melodi som låter som en osmord cykel ungefär. Dojan knyter skorna för femte gången. Bengan bankar väskan i golvet för att se om det finns någon läskig spindel i botten på den. Lelle tar en fotbollspump och pumpar sig i näsan. Matte räknar ut hur han ska skjuta. Jimpan gympar på en bänk. Stenis kastar ut lite grus som han hittar i sin ficka. Mini kryper under en bänk för att leta efter sin sko. Benis leker målvakt och fångar en sock som någon kastar. Nålen sticker iväg för att fylla vattenflaskorna. Filen filar på en fint som kanske kan gå hem och Roffe går omkring och bara njuter. Nu är det bara glada miner. 

-Våga försök bara och försök igen om det misslyckas. Det är ju lätt som en plätt, tänker Hinken när domaren blåser i sin pipa. Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik har precis börjat.

Den som sett ett fiskstim vet ju att fiskarna simmar åt samma håll. När de första fiskarna ändrar riktning, så ändrar hela stimmet riktning. Just så ser det ut i matchen mellan de två lagen. Dit bollen spelas springer spelarna. Det hjälper inte alls att Roffe ropar bredda spelet, eller passa till andra kanten, för ingen har tid att lyssna eller titta upp. 

-Låt bollen göra jobbet och slå lite passningar, ropar Roffe, när Åke får ett pass. Utan att tänka drar han till med sin högerfot och skottet blir till en tjusig passning. Hinken har blivit kvar på ena kanten för han är alldeles slut och när han pustar och stånkar som värst, så dimper bollen ner framför fötterna. 

-Du är fri! ropar Lennart ivrigt. Gör mål innan du förlorar bollen, skynda dig!

Det går ett sus genom publiken när Hinken vaknar till och älgar iväg mot Fräkenviks mål. Han blir alldeles ensam med målvakten och hinner tänka massor med ”tossiga” tankar.

-Ska jag skjuta högt eller lågt?

-Tänk om jag missar?

-Jag kanske skulle dribbla i stället för att skjuta?

-Jag undrar om pappa tittar på?

-Hjälp! vad ska jag göra?

Innan Hinken har bestämt sig för vad han ska göra så snubblar han till och skottet kommer alldeles försent. Det blir inte alls som han tänkt sig, för målvakten kniper bollen precis framför fötterna på honom. Chansen är borta lika snabbt som den dök upp.

Hinken är alldeles förtvivlad och inte blir det bättre när någon skriker:

-Hur kan man vara så klumpig, du måste ju skjuta fattar du väl? Passa Blixten istället, för du är ju alldeles oduglig!

Det är bara Hinken som hör de hemska orden. Kanske ångrar Blixtens pappa det han ropat, men det är i så fall alldeles försent. Ord som flyger iväg innan man tänkt sig för, kan man aldrig ta tillbaka. Inte hjälper det mycket att Roffe ropar:

-Det är bra Hinken! Försök igen så blir det mål nästa gång i stället.

Men Hinken hör inte Roffes uppmuntrande ord. Som tur är så ropar Åkes pappa byte, så pojken får vila. Han sätter sig en bit från de andra för att få vara ifred. Han har så ont men ingen märker när han torkar sina tårar. Den smärta han känner är värre än sparkar och slag. Han känner sig verkligen oduglig där han sitter alldeles ensam...längst ut på knattarnas bänk. Hinken säger att han har ont i sin fot och spelar inte mer den här matchen.

Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik är helt jämn! Blixten passar till Slangen som passar till Lennart som skjuter...... just utanför vänstra stolpen.

Fräkenvik har bollen och spelar ett snabbt pass mellan backarna till centern som störtar på mål och...skjuter över.

Åke gör en fint och passar till Pirken som skarvar till Filen som lobbar.......i ribban!

Fräkenviks målvakt sparkar ut bollen till yttern som dribblar och slår ett inlägg som nickas i .......stolpen!

Raffe gör en tunnel och passar till Gurkan som petar till Bengan som skjuter stenhårt i ....magen på målvakten.

När Fräkenviks högerytter får bollen ute på kanten så ökar jublet för det är han som brukar göra målen. Matchen är snart slut och det här kan vara Fräkenviks sista chans. Yttern är en riktig dribbler och tar sig snabbt och enkelt genom Djupviks försvar. Till slut så slår han en tunnel på Åke som är näst siste man. Benis störtar ut och kastar sig raklång för att nå bollen. Han känner hur bollen tappar fart när den nuddar fingertopparna och rullar sakta, sakta ....i mååål!

Fräkenvikarna får glädjefnatt och är säkra på att de ska vinna. Det tar en lång stund innan domaren kan lägga upp bollen på mittpunkten igen. Djupvik har avspark och gör ett sista försök att göra mål. Slangen, Blixten och Åke ska försöka lura Fräkenviks backar med en långboll. Det finns en chans att det kan lyckas och Djupvik ger inte upp förrän matchen är slut.

Blixten lägger bollen på mittpunkten och petar ut den till Slangen. Slangen fintar lite och håller i bollen en liten stund för att locka på sig några motspelare. Sedan petar han bakåt till Åke som slår en lååång-blödare mot Fräkenviks mål. Blixten är redan på väg och försöker komma i rätt läge. Han springer snabbt ifrån de förvånade backarna och når fram med en tå när bollen dimper ner mellan honom och den utrusande målvakten. Det blir inget av Blixtens berömda kanonskott utan bollen rullar sakta, sakta, sakta vid sidan....om målvakten och in i Fräkenviks mål.

Djupvik gör mål i sista minuten när Fräkenvik tagit ut segern i förväg. Att det blev oavgjort var rättvist, tycker Roffe och delar som vanligt ut massor med beröm. Han pratar om passningar, luriga finter och skott, men när han ska prata om laget så låter han lite konstigt. Han darrar på rösten och Åke känner genast att något är på tok. 

-På onsdag är det träning som vanligt fortsätter Roffe, ja nästan som vanligt i alla fall.

Han suckar tungt och tittar sig omkring för att möta alla frågande ögon. Sedan sänker han blicken och berättar:

-Jo ni förstår... Ja det är så...att jag har fått ett nytt arbete och måste flytta om en vecka. Jag skulle berättat tidigare, men jag har inte vetat säkert förrän nu.

-Men det gör väl inget för du kan väl träna oss ändå? hoppas Hinken.

-Nja, det går nog inte så bra för jag ska bo utomlands i ett år. Jag är ledsen att jag inte kan fortsätta att träna laget. 

-Men du hälsar väl på oss, säger Åke förtvivlat. Du kan väl träna oss när du kommer tillbaka?

-Jag lovar att komma tillbaka och titta på några träningar och matcher under sommaren. Om ett år så kommer jag hem igen och då får vi se hur det blir.

Det blir alldeles tyst. Knattarna är ledsna och glädjen över matchen är borta. Alla vill ha kvar Roffe och det tar en lång stund att förstå att han verkligen ska flytta. 

-Men vem blir den nye tränaren då? undrar Dojan till slut. Det måste vi få veta!

Klicka till höger för att komma till del tre...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...