-Titta vad kul dom har, säger en av bovarna och pekar på två små ekorrar, som jagar runt i trädtopparna.

-Ja man blir ju alldeles yr, svarar hans kompis. Det är ju faktiskt roligare att släppa ut ekorrarna än att fånga  dom. Spana in vad dom leker, vilken fart och glädje!

Bovarna kånkar och bär, svettas och lär, att djuren hör hemma i naturen och inte i buren!

-Skurkarna ser ju riktigt glada ut och verkar inte alls så farliga. Jag vet inte vad björnen sa till dom, men effektivt var det i alla fall, säger Manfred.

-Inte visste jag att det fanns så mycket djur på Korpberget konstaterar direktör Gnidig. Det är ju fler än på djurparken på andra sidan stan. Jag tror jag tar semester några veckor och går omkring här och myser i stället. Det finns väl någon data Nisse som kan slåss med datorerna på banken i stället för mig.

-Då ska jag visa dig det lilla huset i dungen, där borta. Där kan man sitta och tänka i lugn och ro utan att någon ringer och klagar, skrattar Manfred. Vi törs nog gå fram nu, för bovarna verkar vara på ett strålande humör. Dom har så roligt åt ekorrarna som busar omkring i granarna därborta.

Hjärtat på Manfred, Manne och diriktör Gnidig slår några extra slag när dom bestämmer sig för att gå fram till bovarna. Fantasin spelar många små spratt och lite otäckt är det när de tänker på den stora kniven som skurken petade naglarna med. För att inte tala om vad dom skulle kunna göra med dom kraftiga armarna och stora knyt-nävarna!

-HALLÅ DÄR! HALLÅ DÄR! ni tre därborta. Har ni sett till den vilda björnen som vrålade så hemskt alldeles nyss? Jag hörde den från hotellet när jag cyklade förbi för en stund sedan, pustar redaktör Notis ,som just kommer upp på berget. Han har sin fotograf, herr Blixt i släptåg.

-Vadå för björn? säger alla tre på en gång.

-Jamen, det hördes ju alldeles tydligt. Det måste ha varit en jättestor björn. Säg inte att jag har fel nu igen, för då  får jag sparken från tidningen!

-Men det måste ha varit bröderna Brum ni hörde. Dom som mekar med sina nya raggar-bilar. Det är tolvcylindriga vrålåk som låter värre än en hel hop med björnar.

-Å..neeej, fel igen!! Raggar-bilar säger ni, nu ligger jag väldigt risigt till. Vad ska jag göra? Ni måste hjälpa mig!

Redaktör Notis ser alldeles förtvivlad ut.

-Men ta er samman nu min bäste herre, säger diriktör Gnidig. Ni kan väl göra ett reportage om alla mysiga djur och vår fina natur häruppe på berget. Herr Blixt tar ju fantastiska bilder. Björnsviks-borna behöver få veta var dom kan stressa av när jobbet blir för slitigt och datorerna krånlar. Se dig omkring vet ja!

-Vilken strålande ide’ helt enkelt Magnusfik som min gamla mor brukar säga. Många Björnsviksbor känner säkert inte till det här toppenstället, men nu ska det bli ändring på det!

Ja sannerligen, det kryllar ju av djur här omkring. Håll kameran redo herr Blixt, för här ska fotograferas och skriveras.

Redaktör Notis är så ivrig att orden snubblar över varandra, men som tur är så förstår ju alla vad han menar. Herr Blixt tar fram sin kamera och blixterar och redaktör Notis skriverar och skriverar. Redaktören går grundligt tillväga och lämnar ingenting åt slumpen. Det blir flera tidnings-sidor med många härliga bilder. Till sist intervjuar han de två herrarna på stocken:

-Vad är det som lockar er hit upp då mina herrar? säger han artigt när han hälsar på bovarna

-Men se dig om kring, herr Notis! Sol, djur, fin natur och en underbar utsikt, svarar bovarna.

-Ja det förstås, men hur ofta är ni här och njuter av det goa då?

-Varje vecka förstås! Dessutom brukar vi plocka bort allt skräp som slarviga människor slänger omkring sig, så att djuren inte skadar sig. Vi vill ju att de ska kunna springa fritt liksom och inte trampa på farliga saker.

-VILKA VARDAGS-HJÄLTAR! Städar berget för djurens skull. Jag hör väl rätt? Jag tar av hatten och bugar för er, det är en stor ära för mig att få göra er bekantskap. Jag bugar igen och igen!

VARDAGS-HJÄLTARNA PÅ KORP-BERGET tar vi som stor rubrik och sedan sätter vi den snyggaste bilden av er och djuren under den. 

Bovarna rodnar från hakan i söder till håret i norr, men avslöjar förstås inte hela historien utan bara det lyckliga slutet.

-Glöm inte läsa Björnsviks-bladet i morgon bitti, är det sista redaktören säger innan han med lätta steg trippar iväg nedför berget. Han hittar snabbt på en egen sång:

-Jag älskar djuuur och fin natuuur, sätt inga djuuur i någon buuur, för dååå blir jag, så himla suuuuuuur!!! sjunger han igen och igen.

När Björnsviksborna läser tidningen nästa dag så blir det stor uppståndelse. Att Björnsvik har en egen djurpark vet de flesta om. Men att Korpberget har en alldeles egen djurpark utan stängsel och som dessutom är gratis, har man ingen aning om. Grottan och historien om hur Björnsvik fick sitt namn, har de flesta glömt bort.

Redaktör Notis, som var rädd att få sparken får löneförhöjning istället och en tårta av sin chef. Men mest får ändå Korpberget, det kommer massor med besökare varje dag. Det kommer folk från när och fjärran och alla förvånas över hur fint och vackert det är. Inte ett skräp kan man se på hela berget!

Manfred och Manne går omkring och bara myser. Visserligen är det nästan aldrig ledigt på Manfreds tänkarsten, men det gör inget. Blixten följer alltid med, för det känns så tomt och trist utan räven. Ibland springer han iväg på egna äventyr, men är snart tillbaka hos Manfred igen. 

På djurparken i Björnsvik är det inte så mysigt, för dit kommer nästan inga besökare längre. Det är ju mer spännande att gå upp på Korpberget och spana de vilda djuren, än att se dem inlåsta i en bur. Korpberget drar till sig människor och djur som om det vore magnetiskt. Ibland kan man undra om djuren kan prata varandra, ja det verkar nästan så ibland.

En gammal tjädertupp visar gärna upp sina stora, svarta stjärtfjädrar för sin publik. Älgtjuren som dricker ur älven på kvällen, har också många beundrare. Den är stor och vacker och det verkar nästan som den tänker:

-Titta ni bara, har ni sett ett ståtligare djur någon gång?

Djuren känner sig trygga när de har folk omkring sig. Här behöver dom inte vara rädda att bli överkörda av bilar eller jagade av hemska jägare och hundar. Istället kan dom ha det bra tillsammans med besökarna på berget. 

Krille och fiskaren kommer ofta på besök. Krille bryr sig inte så mycket om flygplan och motorer längre, utan leker mest med kaninerna. Ibland försöker han lära dem tjusiga hopp och visar med sin kropp hur de ska göra, fast kaninerna lägger bara huvudet på sned, rynkar lite på nosen och hänger inte med.

Fiskaren har inte köpt något nytt metspö, utan går omkring och spanar efter ekorrar istället. Det blir en väldig dans i trädtopparna när han dyker upp. Kanske kommer de ihåg hur dom räddades och att fiskaren visade vägen upp mot berget, med brödsmulor.

Tjuvarna och den gamla tanten är bästa vänner. De hejar alltid på pojkarna, när dom är ute och promenerar. Tjuvarna brukar hjälpa henne med saker som är svåra att klara av när man blir gammal. Dessutom är det bra för gamla tanter att ha en bov att hålla sig i, när stigen är gropig och hal. Hunden får många och långa promenader och viftar glatt på svansen när den springer runt och luktar på alla härliga dofter. 

Diriktör Gnidig tar ofta ledigt och jobbar inte så mycket på banken. Han sitter hellre i solskenet vid den lilla stugan och bara njuter av livet. Där får han nya vänner och alla undrar nog vart den buttre bank-diriktören vägen? han som alltid var så arg! 

När det regnar lägger han sig på den smala sängen i stugan och bara lyssnar på dropparnas dans på taket. Ibland får han mardrömmar om hemska datorer och ilskna kunder, men lugnar sig alltid när han vaknar.

Sommardagarna kommer och går och någon måste svängt sitt magiska spö över Björnsvik. Det är underbart väder, lugnt och fridfullt. Manfred och Manne har fullt upp med att titta till djuren och Manfred får som vanligt fina tips från den magiska boken. Han frågar alltid om råd, när han är osäker på vad han ska göra.

Så en morgon i slutet på sommarlovet händer något oväntat. Manne och Manfred stiger upp tidigt och ger sig iväg till bron över älven för att se om storabborrarna kommit fram. När sommaren är varm brukar jättestora abborrar stanna till under bron. Där får fiskarna lite skugga och kan mumsa i sig av alla godsaker som flyter förbi.

Pojkarna brukar stå uppe på bron och försöka räkna alla fiskar som simmar omkring där nere.

Ibland är det inga alls, men ibland syns jättemånga. Just den här dagen ser det lovande ut, tycker Manne.

-Det är bra att vara uppe så här tidigt på morgonen så att ingen upptäcker det hemliga stället, säger Manfred till Manne när dom närmar sig bron.

-Hoppas det blir sol, för då ser man bättre när man ska räkna dom. Har du förresten sett det svarta molnet där borta? undrar Manne.

-Jag såg det när vi for hemifrån och nu tycker jag faktiskt att det har kommit närmare. Har vi otur så kommer det att bli åska eftersom vädret är så varmt.

-Titta vad snabbt det rör sig nu! Vi får ta skydd under bron om det kommer över oss! Men ser det inte lite underligt ut? undrar Manne.

Pojkarna stannar upp och tittar nyfiket bort mot det svarta molnet. Dom hör ett fräsande ljud, som om luften vore full av elektricitet... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...