Molnet stannar upp ovanför berget. Det sänker sig sakta ner och försvinner bland träd och buskar.

-Såg du! vad tror du att det är?

-Det är inget regnmoln, det är jag säker på, säger Manne och kisar med ögonen. Tänk om det är ett rymdskepp som gömmer sig i molnet? Då är det omöjligt att upptäcka.

-Glöm din dröm Manne! Det finns bara ett sätt att ta reda på vad det är!

Ljudet från molnet blir starkare, när pojkarna smyger närmare. Det känns som om hela berget vibrerar, det liksom pirrar och bubblar i hela kroppen. Men det är inte obehagligt, utan en varm och skön känsla. Manfred känner igen den pirrande känslan, men han kan inte komma på vad det kan vara. Han känner sig inte rädd eller orolig, utan bara nyfiken.

-Nu ser jag något svart som skymtar däruppe, viskar han.

-Ja det är alldeles fullt bland trädtopparna. Ska vi inte vända i alla fall, det kan ju faktiskt vara farligt att gå dit upp!

-Lita på mig, jag är inte ett dugg orolig. Kom med nu så får du se! Jag går först så kan du gå en bit bakom.

När pojkarna närmar sig toppen ser dom direkt vad det är, för uppe i trädtopparna sitter massor med...

-Svarta korpar!! Kolla! det måste vara tusentals, kanske ännu fler. Jag tror inte att det är sant, säger Manne och gnuggar sina ögon.

Korparna spanar ut över Björnsvik med sina stora, svarta och vaksamma ögon. Manne är så imponerad, att han ser ut som en fågelholk i ansiktet.

-Jag ropar på Svarta Fjädern! Jag känner på mig att han är med, säger Manfred.

-Nej gör inte det för då..

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern ropar Manfred, är det du som sitter i stora tallen där borta?

-Ja här är jag, det är dig vi väntar på. Jag har med mig mina vänner. Vi är alla änglar från framtiden och nu ska vi åka tillbaka.

-Men varför är ni så många?

-Kommer du ihåg när jag berättade för dig om att världen ska bli bättre. Människorna måste ta hand om varandra och vara rädda om djuren och naturen och sluta skaffa en massa onödiga saker. Jag sa till dig att du kommer att bli en viktig person i framtiden och det är du nu. Björnsvik har förändrats och människorna och djuren är glada igen. Korpberget är fint och rent, men det är bara början. Det är inte bara Björnsvik som ska bli fint, utan alla platser på vår jord. Det är därför vi är så många förstår du. Vi har sått frön på många platser, precis som här i Björnsvik. Nu åker vi tillbaka till framtiden igen, men vi kommer tillbaka för att se hur det går för dig och dina vänner.

-Men hur går det med Blixten då? säger Manfred och nu är han verkligen bekymrad!

- Han kommer att få det bra här i skogarna. Han kommer alltid att vara tillsammans med dig och de andra djuren . Du behöver inte oroa dig för Blixten kommer alltid att vara din vän. Ropa på honom, så ska du se att han kommer.

-Hur blir det med bankdiriktör Gnidig då?

- Han har förstått vad som är viktigt i livet. Han blir viktig för dig när du själv inte kan vara i skogen.  Lämna bara den magiska boken till honom när du är borta ibland, så hjälper han dig. Han kommer att älska det!

-Men bovarna då?

-Som du ser så har de redan ändrat sig. Dom behövde bara lite hjälp på traven. Bovarna är egentligen snälla, men haft otur i livet. I framtiden blir dom lika viktiga för Björnsvik, som ni två och bankdiriktör Gnidig. Lita på mig bara, så kommer det att bli bra.

-Vad kommer att hända med alla djuren på djurparken då, undrar Manne? Dom är ju inlåsta och det är ju inte så kul precis! 

-Djurparken tvingas stänga för det kommer inga besökare längre. Era kunskaper kommer att behövas när djuren ska därifrån, men det är inget ni behöver tänka på nu. Ni kommer att förstå när det är tiden är inne. Nu är det dags för oss att ge oss iväg på vår resa.

-Men hur vet vi när ni kommer tillbaka?

-Det blir en tidig morgon, när abborrarna ställer sig i älvens djuphåla igen, precis som idag. Ni kommer att känna igen det fräsande ljudet i luften och plötsligt så händer det bara. Vi ses snart igen och då vill ni kanske följa med på en resa till framtiden, Ja om ni vågar förstås?

-Vi vågar! VI VÅGAR!!! ropar pojkarna och genast lyfter alla fåglar i en glittrande spiral,

där svarta vingar blir till änglavita och silverklockor spelar, vår framtids-melodi.

                                                         ****

                                                  





En tidig morgon 365 dagar senare sover pojkarna oroligt i sina sängar. Täcket känns varmt och kudden knölig och obekväm. Natten är ljus och solen ska strax titta in genom fönstret som den alltid gör när vädret är fint.

Pojkarna drömmer, vrider och vänder sig hela tiden. Ibland rycker det till i en fot eller någon arm. Manfred mumlar något konstigt, men det går inte att räkna ut vad han säger. Manne slår ut med ena handen i luften, kanske är han jagad av ett spöke eller hemska monster?

Men det här är ingen vanlig morgon. Det är nu precis ett år sedan Svarta Fjädern reste tillbaka till framtiden igen. Pojkarna saknar Svarta fjädern och pratar om korpen varje dag. Storabborrarna under bron vill inte heller visa sig, fast pojkarna spanar och hoppas. 

Manne slutar plötsligt att fäkta med armarna där han ligger i sin säng och ansiktet blir genast mycket gladare. Kanske har han sprungit ifrån alla monster och spöken, eller spanar han in någon häftig tjej? 

Manfred slutar att mumla i sömnen och verkar riktigt nöjd. Han nickar med huvudet och det rycker lite i ena mungipan. Ja nu ler han faktiskt och ser ut som en liten sol.

Pojkarna sätter sig upp i sina sängar och famlar efter kläderna, fast de inte vaknat än. Att få på sig kortbyxorna går ganska bra och T-shirten lika så. Några sockar och skor behövs ju inte för pojkarna springer oftast barfota på sommaren.

Fortfarande har inte Björnsviksborna vaknat, utom två små grabbar förstås. Men är de verkligen vakna? Stegen är lite kortare än vanligt och de verkar inte känna gruset under de bara fötterna.

De traskar vidare längs vägen ner mot älven från var sitt håll. Inte ens två tjattrande skator på en kvist, får Manne att vakna. Manfred svänger sina armar och ben i otakt och i hans huvud spelar en vacker melodi, en framtidsmelodi!

Nere vid bron möts pojkarna men de ser inte varandra. De sover så gott fast de vandrat så smått, men nu händer visst nått! Silver-klockornas musik tar slut och pojkarna vaknar på en gång. De gnuggar sig yrvaket i ögonen och verkar alldeles virriga. Det tar en lång stund innan någon säger något.

-Men hej Manne, vad gör du här? gäspar Manfred.

-Ja det kan man ju undra, gäspar Manne tillbaka. Jag borde nog sova just nu i stället för att stå här och dega. Kroppen känns seg, som sega råttor ungefär. Sedan sträcker han på kroppen så den blir dubbelt så lång. Ja, jag har väl gått i sömnen antar jag. Det enda jag kommer ihåg är en melodi som jag känner igen.

-Silverklockorna, då hörde du också silverklockorna! Jag måste också ha gått i sömnen för det är det enda jag minns.

-Samma här, jag hörde också klockorna. Men då...

-Men då borde stor-abborrarna stå i djuphålan, fyller Manfred i och springer efter Manne som redan är på väg.

Tårna nuddar knappt marken när pojkarna rusar fram mot det hemliga stället. Det här har de längtat efter, men är det verkligen sant? Finns det några abborrar i under bron idag?

-Ser du nåt’ där nere? ropar Manfred till Manne, som redan hänger över broräcket.

-Jag tyckte precis att jag såg en skugga nyss. Men det är svårt att se. Tänk om det är gammelgäddan Hugg. Då vågar abborrna aldrig  simma in i gropen där nere. Då blir de uppätna på en gång! Vi kanske skulle kasta en sten för att skrämma bort den i så fall?

-Men vi måste ju vara alldeles säkra först, annars skrämmer vi bort abborrarna i stället. Om vi väntar en stund kanske vi ser lite bättre, tror Manfred. Manne som redan väntat 365 dagar kan inte vänta en sekund till. Han är så uppjagad att han håller på att spricka och står och hoppar av upphetsning.

-Jag hämtar en sten och kastar. Jag blir tokig om jag måste vänta längre. Jag är säker på att storgäddan står och lurar där nere!

-Men vänta lite, titta! Ljuset från hotellets fönster speglar sig rakt ner i vattnet i djupgropen. Nu ser man bättre! Är det inte en stor svart skugga vid ena kanten?

-Jag tycker precis att det ser ut som en bräda. Den måste ha drivit med strömmen och fastnat.

I samma stund dyker en annan skugga fram och letar sig sakta ner mot djuphålans botten. Pojkarna håller andan och stirrar ner i det glittrande vattnet. Ännu en skugga glider förbi och försvinner utom synhåll.

-Vad var det?

-Det måste vara stor-abborrarna! jublar Manne.

-Du har rätt, det kommer flera. Massor med abborrar, det måste vara rekord! Det är hur många som helst! De går aldrig att räkna.

Pojkarna blir alldeles till sig och får glädje-fnatt och studsar runt som gummibollar. 

-Äntligen jublar Manne, äntligen! Nu reser vi! Svarta fjädern, Svarta Fjädern, var är du?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                               ...

                                                                                                             ...