Orions Blogg

Inlägg publicerade under kategorin Barn

Av Orion Stork - 30 maj 2015 21:57

 

Roffe tittar sig omkring och hans blick stannar till slut på Blixten.

 

-Det är Robert som ska bli er tränare, ja honom känner ni säkert?

 

-Men jag känner flera Robert, tänker Lennart högt. Slaktaren är det väl inte, för han har blivit biten av en ilsken gris. Så vem är det egentligen?

 

-Det är Blixtens pappa som ska ta hand om er. Han har spelat i allsvenskan och kan mycket om fotboll. Jag missar nästa match, så den får Robert ta hand om. Jag ska packa nästa vecka, men kommer förbi på nästa träning om jag hinner. Vi ses snart igen, säger Roffe och försöker se glad ut. Var rädda om er och ta hand om Blixtens pappa så går det säkert bra.

 

Roffe har mycket att göra den närmaste veckan. Han packar väskor, hämtar biljetter, ringer till sin nya arbetsplats, ordnar skjuts till flyget och säger hej då till alla vänner. Varje dag åker Roffe förbi ett litet hus, som han tycker så mycket om. Huset är brunt och ligger på en liten kulle. Väggarna är gjorda av kraftiga stockar och en bit bort finns en gammal brunn. Huset är som en dröm, tycker Roffe. Han har frågat om det går att köpa, men tant Greta har alltid svarat nej.

 

-När jag blir gammal så ska jag flytta till min syster och då ska du få köpa huset, brukar hon säga. 

 

Roffe hade nästan gett upp hoppet, men så ringde telefonen. Han kände genast igen den gamla tantens röst. Hon berättade att hon skulle flytta till sin syster nästa sommar och nu ville Greta att Roffe skulle köpa huset. 

 

-Sånt känner man på sig när man är så gammal som jag. Du kommer att sköta om mitt älskade lilla hus på bästa sätt! Om ett år så har du ordnat pengarna, sade tanten och så var samtalet slut.

 

Roffe lade på luren och satte sig ner för att tänka en stund. Hur skulle han kunna få fram så mycket pengar på bara ett år? Hans blick fastnade på en liten rubrik i tidningen som låg på bordet och där kunde han läsa:

 

-JOBBA UTOMLANDS I ETT ÅR OCH SPARA IHOP TILL DIN DRÖM!

 

Samtidigt som Roffe packar ner lite saker börjar knattarnas fotbolls träning. Den här dagen är det Robert som sköter övningarna.

 

-Får vi träna lite skott idag? ropar Åke, när han kommer fram till fotbollsplanen. 

 

-Va, träna skott? Javisst, du borde träna vristskott för du skjuter ju bara eländiga tåblödare. Lär du dig inte skjuta vristskott så platsar du inte i laget, det kan jag lova dig.

 

-Jamen jag kan skjuta Puskasskruvar också, försöker Åke.

 

-Puskasskruvar? Det var det löjligaste jag har hört sen katten födde en gris! Det är ju rena stenåldern. Puskas lade ju av för minst tusen år sedan!

 

-Jamen jag kan faktiskt...

 

-Sluta tjata nu. Det är jag som sköter träningen, kom ihåg det! Jag vill inte höra talas om Puskasskruvar och tåblödare. Det är bara trams! 

 

Robert skakar på huvudet och blänger ilsket på Åke. Sedan fortsätter han att pumpa fotbollar som behöver luft. Åke blir alldeles tyst och sätter sig ner med en suck. Huvudet känns tomt och han känner sig ledsen. Åke har tränat massor av skott för att visa Robert att han duger, men vad ska han göra nu?

 

-Det är kanske bäst att sluta med fotboll, tänker han när tårarna tränger sig på. Varför ska man träna när man ändå inte duger? Det finns väl andra roliga saker som man kan göra.

 

Åke tänker på Roffe där han sitter och grubblar. Förr var det mest lek och spel, men hur ska det bli nu? Blixten har rätt för Robert hatar tåblödare. Han hatar det mesta verkar det som.

 

Kom igen nu! våga försök bara brukade Roffe alltid säga. Våga försök, så lyckas du till slut! Just den meningen tjatar Åke för sig själv om och om igen och då känns det faktiskt lite bättre. Åke är inte den som ger upp i första taget, så han tänker pröva i alla fall.

 

-Kom igen nu Åke, viskar han till sig själv. Våga försök bara, så lyckas du till slut!  

 

Samtidigt som Åke börjar träningen, slår Roffe ihop sin resväska. Om ett år ska han köpa det fina huset och det gör honom glad. Det är en fin kväll så han bestämmer sig för att ta en cykeltur till gummans hus och efter en stund öppnar han den vita grinden vid stora vägen.

 

-Jag kommer att sakna Djupvik, säger han högt för sig själv. Ibland får man offra lite för att få något fint. Om ett år står jag här igen och då är huset mitt.  

 

Gruset knastrar under skorna när han promenerar uppför backen. Han går runt och tittar en stund, innan han sätter sig på husets trappa. Roffe andas in alla ljuvliga sommardofter som kittlar i hans näsa. En liten fluga tar en promenad över hans hand och fåglarnas kvällsmelodi är nästan magisk.

 

-Här ska jag bo och njuta av naturen tänker han och blundar. Tänk att livet kan vara så underbart!

 

-Kom igen nu och rör på benen era latmaskar skriker Robert ilsket när pojkarna springer sitt femte varv runt fotbollsplanen. Det känns torrt i halsen och knattarna i laget är jättetrötta. Hela träningen har de sprungit och sprungit och benen är tunga som bly. Robert säger att man ska kunna springa minst en mil om man ska bli en bra fotbollsspelare, så därför springer de runt, runt, varv efter varv.

 

När pojkarna sätter sig för att vila är det ingen som pratar. Huvudet känns tomt och kroppen är mosig. Robert känner sig stark när han ser alla trötta spelare. Här duger det inte att maska, det är ett som är säkert. Djupvik ska inte förlora på dålig kondition, säger han och ingen orkar säga emot.

 

-Men ska vi inte spela och träna lite skott? frågar Lennart när han pustat en stund. Det brukade vi alltid få göra när Roffe tränar oss!

 

-Nu är det jag som är tränare och bestämmer vad ni ska träna på! Jag vill inte ha en massa veklingar i laget, utan starka spelare som orkar springa hur mycket som helst.

 

-Men det är ju inte så roligt att bara springa hela tiden, försöker Slangen. Då kan man ju lika gärna hålla på med maraton. Fotboll är ju ett lagspel, eller hur?

 

-Den som inte orkar springa platsar aldrig i mitt lag. Nu lägger vi av med allt gnäll och avslutar träningen med fem snabba varv runt planen. Den som kommer sist samlar ihop alla bollar och sopar bort allt grus i omklädningsrummet.

 

Djupviks yngsta pojklag plågar sig fram varv efter varv. Mini är den som är sist hela tiden, för han har så korta ben. Han hinner helt enkelt inte med hur han än försöker. Han är så trött, så trött ,men vågar inte klaga.

 

-Att fotboll kan vara så tråkigt, fast det ska vara så roligt, tänker Mini och stoppar i de sista bollarna i bollnätet. Med en suck ger han bollarna till Robert.

 

-Du borde springa snabbare nästa gång och inte vara så lat. Då slipper du stanna efteråt. Träna på egen hand och skaffa lite benmuskler så orkar du mera.

 

Robert får inget svar för Mini lyssnar inte längre. Han är urless och vill bara hem och vila sina små uttröttade ben.

 

Några dagar senare är det söndag och Roffe stoppar ner sitt pass i sin jacka. Han tar en sista titt på sin lista med saker som han ska ta med sig och bär sedan ner allt till den väntande bilen. Det känns både spännande och skrämmande att äntligen få ge sig iväg. Roffe har många tankar i sitt huvud, när han trycker in den sista stora väskan i bagaget och sätter sig i baksätet. Han funderar på sitt nya arbete, på den gamla tanten och mest av allt på laget.

 

-Hur ska det gå för mina fotbollskillar? tänker han oroligt. Den första matchen gick i alla fall bra, så det ordnar sig nog. Robert blir säkert en bra tränare, när han blir varm i kläderna.

 

-Då åker vi säger föraren och startar bilen. Det är för sent att ångra sig nu!

 

Sedan svänger han ut på stora vägen som leder bort från Djupvik. Roffe tittar på sin klocka igen. Om en liten stund börjar matchen mot Rutvik och nog känns det lite ledsamt att inte vara där. Samtidigt som Roffe åker sin väg sitter Åke, Lennart och de andra i laget och lyssnar på Robert. Ute på planen väntar Rutviks BK på att få spela sin andra match i serien.

 

-Vi är bra tränade och ska spela tufft och springa mycket, säger Robert segervisst. Vi ger dom inte en chans att sticka upp. Vi springer och springer och tröttar ut dem helt enkelt.

 

Mini ser alldeles förskräckt ut och gnuggar sina ömma ben. Han undrar förstås hur han ska orka. Låt bollen göra jobbet och passa mellan varandra brukade Roffe säga, men nu är det annat som gäller.

 

-Nu ska man springa och jaga bollen hela tiden. Vad ska man tro egentligen? Hur ska jag orka springa så mycket med mina stela muskler? Jag klarar det aldrig, tänker Mini uppgivet.

 

Robert pratar på om stickare och långbollar, väggspel och spjutspetsar. Det är svårt att förstå vad han menar, så efter en stund är det nästan ingen som hänger med.

 

-Åke, Lennart, Mini och Hinken är reserver och börjar på bänken, säger han till slut. Ni andra byter när jag säger till!

 

-Men ska vi inte göra som förra matchen undrar Åke. Pappa tog tid och alla fick spela lika mycket, det är jag säker på! Det var ju hur rättvist som helst!

 

-Nu är det jag som är tränare och bestämmer hur det ska vara. Jag tar tid och talar om vilka som ska spela och vilka som ska sitta på bänken, det är lika för alla. Kom igen nu grabbar, så ger vi järnet! Vi kämpar för laget och nu ska vi vinna!

 

Reserverna har svårt att hålla tårarna borta, när domaren blåser i  sin pipa. Att bli över för att man inte duger är ju hur jobbigt som helst. Det går nästan inte att stå ut med.

 

-Hur ska man kunna kämpa för laget när man inte ens får spela, fräser Åke och stampar foten i marken. Det är ju alldeles tokigt, jag fattar absolut ingenting! Vi kommer ”bergis” att få heta bänknötarna. Titta! där kommer bänknötarna kommer alla att säga och skratta.

 

-Men det är ju en ganska bra ide’ egentligen. Vi bildar Bänknötarnas Förening. Det är i alla fall inte sämre än att spela när Robert är tränare. Vi kan snickra ihop lite roliga gubbar under matcherna och sedan köper vi världens bäste tränare för alla pengar.

 

-Jag önskar att Robert kunde komma tillbaka, hoppas Mini. Då skulle allt bli som vanligt igen och ingen skulle behöva vara reserv.

 

-Va? vad var det du sade, undrar Åke ivrigt.

 

-Jag sade att jag hoppas att Roffe kommer tillbaka och tränar oss som förr, för nu är det bara jättetråkigt. Robert är ju inte riktigt klok! Ingen vill ha honom som tränare för han är så arg och orättvis. Man känner sig helt värdelös när han skäller och går på.

 

Matchen har just börjat, när Åke rusar iväg. Det var någonting som Mini sagt som tog mitt i prick och nu vet han exakt vad han ska göra. I full fart stormar han fram mellan cyklar och bilar och hör hur Robert ryter och gormar när Rutvik gör sitt första mål. Åke sliter och drar i styret så fort han kommer fram till sin cykel. Gummihandtaget vill inte ge med sig, men som tur är kommer Lennart till hans hjälp. Han förstod direkt vad Åke hade för planer när han rusade iväg.

 

-Får du loss handtaget? ropar Lennart och håller emot från andra hållet på styret. Åke sliter och drar, men det vill inte lossna. 

 

-Det ger nog efter om jag vrider några varv till. Hugg i från andra sidan så går det bättre. 

 

Åke ”drattar” på baken, när handtaget äntligen släpper med ett ”plopp”. Han kravlar sig snabbt upp på sina knän och ”kikar” in i cykelstyret för att se om allt är som det ska. Sedan pillrar han försiktigt ut mossan ur röret med en liten pinne och när han känner efter med handen, så fastnar ringen snällt på hans finger.

 

-Vad önskar du min vän? säger ringen, när Åke gnider på den. Du har bara tre önskningar, så tänk dig noga för vad du vill önska. Det går inte att ångra sig!

 

-Jag vill att Roffe kommer tillbaka som vår tränare, säger Åke upphetsat. Det är min första önskan. Jag vill att Robert blir lika bra som Roffe, för då får vi ju två bra tränare och Blixten en snällare pappa som inte skäller hela tiden. Det är min andra önskan. Jag vill att Ali får spela fotboll med oss och att hans pappa kan lära oss lite kluriga finter och häftiga skott. Det är min tredje önskan.

 

-Det blev nog lite mer än tre önskningar, svarar ringen. Vi får väl se hur långt kraften räcker den här gången. Ha kvar ringen på ditt finger tills alla önskningar har slagit in. Sedan kan du ge den till någon som du älskar. Om ringen passar på flickans finger så kan du gifta dig med henne när du blir stor. Ringen kommer att ge er lycka så länge ni lever här på jorden.

 

Lennart har nickat okej till varje önskning, så nu kan pojkarna bara bara vänta och hoppas att ett under ska ske just idag.

 

När Åke och Lennart kommer tillbaka till fotbollsplanen så har Mini lagt sig under bänken för att få lite lugn och ro. Rutvik har just gjort sitt andra mål och Robert är alldeles vild. Hinken är glad att han sitter på bänken och slipper allt skäll som Robert häver ur sig. Han kommer ihåg hur det kändes och nu är det andra som får plågas den här gången.

 

-Men vad ska vi göra om inget händer snart? undrar Lennart.

 

-Tänk inte så, utan känn på ringen i stället. Den är alldeles glödhet! Jag känner på mig att det kommer att lyckas! Det är någonting på gång för det pirrar i hela kropen.

 

När Roffes bil passerar Wikmans Kiosk så hörs en stor smäll.

 

-Vad var det? undrar Roffe.

 

-Vi har punktering på ena framdäcket skulle jag tro. Jag måste byta däck, men vi hinner nog ändå svarar föraren och kliver ur bilen. Du kan väl handla något på kiosken medan du väntar.

 

Roffe öppnar dörren och sträcker på sig. Sedan sätter han sig i gräset och väntar. Han är inte så sugen på karameller, så han solar sig istället. Han behöver inte stressa, för än det är gott om tid.

 

-Vill du köpa en lott? är det någon som ropar från luckan i kiosken en bit bort. Det är den sista lotten och det är fina vinster må du tro. En del av pengarna som vi tjänar på lotterna går till Djupviks IF kan jag berätta. Passa på att köpa idag, för i morgon kan det vara för sent! Jag har sparat den bästa lotten till dig!

 

-Nja, jag vet inte svarar Roffe, för ibland är han faktiskt lite snål. Jag vinner nästan aldrig, så det är nog ingen ide’. Fast om en del av pengarna går till knattarna i Djupvik, så får man väl offra sig i alla fall. Kanske jag har tur just idag?

 

Roffe köper lotten och kryper in i bilen igen. Han väntar medan föraren sätter det nya däcket på sin plats. Först kommer siffran två, när han skrapar på lotten med sin tumme.

 

-Jag har i alla fall vunnit två kronor ropar han glatt till tanten i kiosken. I nästa ruta visar sig siffran noll och nu är Roffe lycklig. Tjugo kronor är det mesta han vunnit i hela sitt liv. Det är fyra rutor kvar att skrapa och Roffe har redan fått tillbaka pengarna för lotten.

 

-Vänta! jag måste skrapa färdigt innan vi åker, säger han ivrigt till föraren som sätter sig vid ratten. Roffe vågar bara titta med ena ögat när han skrapar ruta nummer tre. Om den är tom så vinner han inget mer. Pulsen hoppar upp till 150 och ruta nummer tre är en... nolla igen.

 

-Två hundra kronor! Jag är ju nästan rik stönar, han av glädje. Tre rutor kvar!

 

Roffe sätter tummen på ruta nummer fyra och nu blundar han med båda ögonen på samma gång. Sedan skrapar han nervöst och tittar nyfiket på sin lott. 

 

-Yeeeepppiiiiiiiiiiiiii, tjuter han som en tok och skrämmer nästan slag på den stackars föraren. Tvåtusen kronor, flämtar han! Roffe är rödare än den värsta tomat och blir alldeles stirrig. Han ger lotten till föraren och säger åt honom att skrapa de två sista rutorna. Sedan sätter han händerna för ögonen och väntar.

 

-Hmm, säger föraren och så skrapar han ruta nummer fem.

 

-Hmm, säger föraren igen och skrapar ruta nummer sex.

 

-Blev det inget mer, undrar Roffe besviket. Var det tomt i rutorna?

 

-Hmm, svarar föraren igen. Det som finns i ruta nummer fem och sex är inte värt något..... om det står ensamt. Du får väl vara nöjd med siffrorna två, noll, noll, och noll. Fast det är klart, att två nollor till i de två sista rutorna blir ju en hel del om man sätter ihop alla siffror tillsammans. Två hundra tusen ungefär borde det väl kunna bli. Du är rik min vän, säger föraren och skrattar glatt.

 

Roffe ser ut som en gammal stumfilm, för han blir alldeles tyst. Munnen rör sig, men inte ett ljud kommer fram över hans läppar.

 

-Men, men, men det räcker ju, räcker till... och då behöver jag väl inte? stammar han fram till slut. Föraren som inte fattar ett barr tittar på Roffe och undrar:

 

-Hur ska vi göra nu då? Ska du till flyget eller ska du gå på fest och fira din vinst?

 

-Ja hur ska jag göra nu då? grubblar Roffe. Vad ska jag ta mig till egentligen?

 

-Snart är det halvtid och det händer ingenting. Robert är lika arg och jag ser ingen Roffe. Tänk om vi gjort något fel eller blivit lurade på något sätt? säger Lennart uppgivet.

 

-Ta det lugnt nu, för snart händer det bara, svarar Åke tvärsäkert.

 

Men Lennart kan inte alls ta det lugnt utan går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han kan inte sitta still en enda sekund utan går runt, runt som en gammal cirkushäst. Åke spanar ner mot bilarnas parkering, men ser inte skymten av någon bil. Han börjar känna sig osäker och hoppar till när domaren blåser för halvtid. Nu väntar alla på Roberts hemska skäll. Han ser arg ut som vanligt och spelarna kryper ihop som små skrämda kattungar och vågar inget annat göra.

 

-Jaha grabbar, nu ska ni få höra, börjar Robert och alla väntar på sin utskällning. Vi ska ändra lite i laget i andra halvlek. Hinken, Mini, Åke och Lennart hoppar in och spelar i kedjan. Sedan ser Åkes pappa till att vi byter som vanligt så att det blir rättvist. Alla ska spela lika mycket precis som förr. Passa på och drick nu så att ni orkar hela matchen.

 

Djupviks IF kommer ut som ett nytt lag i andra halvlek. Att Robert har ändrat taktik har alla förstått, men hur det gick till är det ingen som begriper, ja utom Åke och Lennart förstås.

 

Spelet böljar fram och tillbaka och Rutvik är inga lätta motståndare. Hinken springer som vanligt mest av alla och verkar orka hur mycket som helst.

 

-Låt bollen göra jobbet, ropar Robert, när Åke får ett pass.

 

Han skjuter direkt med sin vänsterdoja och bollen flyger iväg över Rutviks försvar. Hinken gör en snygg nedtagning med yttersta tåspetsen på sin fot och fräser iväg mot Rutviks mål. Bollen studsar upp och det ser ut att bli en miss, men Hinken han drar till och det säger Svisssssch!

 

Roffe hör vrålet när han kliver ut ur bilen. Djupvik har gjort mål och det är en härlig fotbollsfest. Hinken sträcker armarna i luften och jublet vill aldrig ta slut. Robert är så stolt att han nästan spricker, men Djupvik måste göra ännu ett mål för att få oavgjort. 

 

Minuterna tickar iväg och Rutvik kämpar på för att behålla sin ledning. De är nära att lyckas, men än är det några minuter kvar innan matchen tar slut. Domaren tittar på sin klocka och visar med fingrarna att det är tre minuter kvar.

 

Mini kämpar och sliter för han vill inte förlora. Han trixar sig loss och har läge för skott, men faller som en sten över någons ben. Domaren tittar på sin klocka och blåser, Djupvik får matchens sista spark. Mini har ont i benet och haltar omkring, så han vill inte skjuta. I stället blir det Lennart som tar chansen.

 

-Vi gör som A-laget brukar göra viskar Åke i hans öra. Jag springer fram och låtsas skjuta och sedan drar du till med din Puskasskruv!

 

-Trettio sekunder kvar! ropar domaren. Ni måste skjuta nu om ni ska hinna få iväg ett skott.

 

Det är femton sekunder kvar när Åke tar sats. Rutvik har hört talas om hans fruktade tåblödare och spelarna kryper ihop för att rädda sitt skinn. Ingen är med på Åkes snabba skottfint och Lennart får sin chans.

 

-Titta på målet, titta på bollen och skjut tänker han och träffar bollen precis som Ali har lärt honom.

 

Det blir ett väldigt skott men bollen ser ut att missa målet med minst en meter.

 

-Nu kommer skruven tänker Åke, men vågar inte titta.

 

-Det måste bli oavgjort tänker Roffe och biter sig i tungan.

 

-Den går in tänker Ali, som kommit för att titta.

 

-Skottet går över, tänker domaren och höjer sin pipa för att blåsa.

 

-Skruva då! tänker Lennart och vrider hela kroppen.

 

-Nu vinner vi, tänker målvakten, men det borde han inte göra, för bollen skruvar till, precis som Lennart vill!

 

Jublet är fantastiskt när Djupviks pojkar förvandlas till en enda stor hög med sprattlande ben och armar. Alla vill ge Lennart en kram och vem som är vem går inte att räkna ut. Stackars Lennart ligger förstås underst i högen, men det får han faktiskt stå ut med den här gången.

 

Det är många glada hjältar den här dagen, men roligast av allt är när Roffe dyker upp. Han får minst tusen frågor på samma gång och hinner inte svara på en enda.

 

-Kom Robert så sätter vi oss med laget, ropar han och vinkar. Jag fattar det nästan inte själv, men nu måste jag få berätta. Det är nästan otroligt hur tur jag har haft idag!

 

När Roffe berättar känns allt som vanligt igen. Ingen vill missa historien om tanten och det lilla huset, ”punkan” och den stora vinsten.

 

-Kan du berätta en gång till så jag riktigt förstår, undrar Mini när Roffe är klar.

 

-Javisst säger Roffe och så berättar han alltihopa en gång till.

 

-Men det är ju nästan trolleri, tycker Limpan. Först hade vi en tränare och nu har vi två tränare, det är ju dubbelt så bra!

 

-Nja, det är faktiskt inte riktigt sant, säger Robert. Ni har faktiskt tre tränare.

 

-Men vem är den tredje? undrar Gurkan.

 

-Är det slaktaren? funderar Slangen. Fast han har ju blivit biten av en gris har jag hört? 

 

-Nej det är inte slaktaren, skrattar Roffe utan det är ......Ali Salibis pappa. Det är äntligen bestämt att familjen ska bo kvar här i Djupvik, så Ali ska spela med oss.

 

-Det är ju trippelt så bra, skojar Limpan. Snart är vi i allsvenskan, det är jag säker på. Det kommer att gå trippelt så snabbt!

 

-Sakta i backarna säger Roffe. Kom ihåg att det viktigaste...

 

-Är att ha roligt, fyller Robert i. Det har jag lärt mig idag. Nu är vi ett lag och vi ska kämpa tillsammans, sedan får vi se hur långt det räcker. Jag förstår att jag gjort fel och ångrar alla dumma saker som jag har sagt. Jag vill försöka igen och hoppas att jag får vara kvar tillsammans med Roffe och Alis pappa som tränare.

 

-Våga försök bara! skrattar Hinken och Robert får dagens längsta applåd. Att våga erkänna att man gjort fel imponerar på Hinken och de andra småkillarna i Djupviks IF. Klart att Robert får en ny chans!

 

-Kom nu Blixten så går vi hem och tar oss ett bad, säger han och lägger armen om sin pojke. Sedan tar vi med oss lite grillkorv och sticker vi ner till Djupviken och metar en stund, om du vill förstås? Stor-abborrarna är visst på hugget har jag hört.

 

Åke myser när han ser alla bra saker som önskningarna fört med sig. Vilken lycka att han hittade den magiska ringen. Han skulle inte ändra en enda av sina önskningar även om han fick. Allt slog in och det är faktiskt rena undret!

 

Åke är glad i hela kroppen, när han sist av alla trampar iväg på sin cykel. Den svalkande vinden rufsar om hans okammade hår och Åke, han bara njuter. På avstånd hör han bäckens porlande brus och kommer ihåg när han  han hittade ringen. Nu förstår han att det var en mening med att den låg just där. Någon som behövde den, skulle förstås hitta den.

 

När Åke närmar sig bron över bäcken, så ser han Sara som hänger över räcket och tittar ner i vattnet.

 

-Hej Sara! ropar han glatt och bromsar in sin cykel.

 

-Nämen hej! svarar Sara och skuggar ögonen med händerna.

 

-Vad tittar du på? undrar Åke.

 

-Jag såg en stor svart skugga där nere i vattnet. Det såg ut som en liten stock som flöt förbi.

 

-Det är nog en gädda som simmat in under bron för att gömma sig. Vi tittar ner mellan brädorna så kanske vi ser den?

 

Åke och Sara lägger sig på mage mitt emot varandra och spanar ner i det mörka vattnet. Åke har rätt för under den skyddande bron står bäckens största gädda och lurar. Den viftar med fenorna för att hålla balansen i det strömmande vattnet. Gäddan är svår att upptäcka för den smälter in i bäckens alla skimrande färger.

 

-Vad fin den är! säger Sara och nuddar vid Åkes hand med sina fingertoppar.

 

-Mmmm! och kolla vilka ögon! Den väger minst tio kilo skulle jag tro?

 

-Jamen, jag menar inte gäddan, utan ringen som du har på fingret.

 

-Ringen? säger Åke förvånat. Jaså den, ja den har jag hittat just här, under bron. Ringen låg och glittrade i vattnet när jag cyklade förbi. Det var rena turen att jag såg den.

 

-Jag vill pröva den, fast den är säkert för stor? Du har väl större händer än jag, säger Sara och lägger sin hand på Åkes.

 

-Det här är rena rama trolleriet, tänker Åke och sätter ringen på Saras finger.

 

-Titta den passar ju precis! ropar Sara. Våra fingrar är exakt lika tjocka. Tänk om man hade en så fin ring, säger hon drömmande. Jag önskar att det var jag som hittat den.

 

-Jamen ta inte av den. Du får den om du vill, svarar Åke och rodnar en smula. Har jag chans på dig? frågar han blygt och rodnar lite till.

 

-Jag trodde aldrig att du skulle fråga. Det är klart att du har chans på mig, jättemycket chans!

 

Äntligen kan Åke berätta för Lennart hur man pussar en tjej! Det är ju inte så svårt. Det är faktiskt goare än sega råttor. 

 

Åke och Sara märker inte när gammelgäddan smiter i väg. Fast vem bryr sig väl om gäddan, när man har fångat den man har kär. 

 

Femton år senare sitter Roffe i köket till sin lilla stuga och lyssnar på sin radio. Han håller alla tummar som han har, men det verkar inte hjälpa. Fotbollsmatchen mellan Sverige och England verkar sluta noll-noll och det är bara en minut kvar. Sverige måste vinna med ett mål för att gå till VM final, annars är det kört. Så här låter det när Roffe sätter örat mot radion.

 

-Sverige får en frispark i skapligt läge utanför Englands straffområde och nu är det bara.... en minut kvar. Sverige måste göra mål för att gå till final, men är det verkligen möjligt? I det svenska laget diskuterar man just nu om vem som ska slå frisparken. Vem vågar stiga fram och skjuta detta viktiga skott? Ingen som det verkar just nu i alla fall. Ingen vill slå den, ingen vill slå den verkar det som. Vem ska slå frisparken tycker du Glenn?

 

-Det måste vara en vänsterskytt som kan skruva bollen runt muren, men det ser svårt ut. Det är kanske därför som ingen vågar slå frisparken?

 

-Nu händer det saker mina damer och herrar. Det är någon som kliver fram för att lägga frisparken och det är..nu ska vi se...nummer 10, Hinken Larsson som går fram för att skjuta. Hur ska detta sluta, hur ska detta sluta? Går Sverige till VM final eller inte? Kan hinken göra det omöjliga och skruva bollen i mål från detta avstånd? För mig så verkar det nästan omöjligt.

 

Roffe är alldeles ”skakis” och kryper ner under bordet när radion fortsätter:

 

-Och nu lägger Hinken upp bollen och backar några steg. Han stannar upp och tittar på målet, han tittar på bollen, Hinken springer fram och skjuter........i måååål, Hinken Larsson skjuter i måååål och Sverige är i VM final! Hur är detta möjligt? vilken skruv och vilket skott! Han vågade dra till och som han gjorde det! Hinken Larsson som startade sin karriär i lilla Djupvik har gjort det igen. Vad säger du Glenn, har du sett något liknande någon gång?

 

-Det finns en ”Brasse” som heter Dunga, som hade en bra vänsterdoja och en ungrare som hette......Puskas någonting, men det var rätt länge sedan.

 

-Mina damer och herrar Sverige är i VM final och målskytten är ingen mindre än Djupviks egen Hinken Puskas Larsson! Att skruva bollen i mål från det avståndet är inget mindre än en bragd och man undrar, hur är det möjligt, hur är detta möjligt?

 

Roffe är alldeles färdig, men lycklig, där han ligger på golvet,

 

-Han vågade! han vågade! jublar han och biter sig i fingret för att känna att han är vaken.

 

I radion fortsätter referatet:

 

-Hinken Puskas Larsson har visat att det omöjliga är möjligt. Han har skjutit Sverige till VM final med en hejdundrande Puskasskruv. Vilket mod han visade när han gick fram för att skjuta! Tänk att han vågade!

 

-Du har så rätt, så rätt, tänker Roffe glatt. Våga försök bara. Gör om det igen om det inte lyckas första gången, så går det säkert bättre nästa gång.

 

 

                                                   ** SLUT ** 

 

 


                         


 

                      



                     



                                                               

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Musik


Skapa flashcards