Orions Blogg

Inlägg publicerade under kategorin Barn

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:03


-Läst och läst, fnissar Manfred. En bok var det i alla fall. Om du gör som jag säger, så blir det säkert bra.  

 

Samtidigt håller fiskaren på att undersöka sittplatsen, där de andra djuren gömmer sig. Han vågar inte sticka in handen, utan lockar med några brödbitar. 

 

-Kryp fram nu och visa vilka ni är! Här får ni lite bröd av mig!

 

Först är det alldeles tyst, men efter en stund skymtar han en brun nos...och sedan vips! så är brödbitarna borta.

 

-Det är ekorrar, jublar fiskaren. Vad kvicka dom är!

 

-Har dom några skador? undrar Manfred.

 

-Inte med den hastigheten. Dom är snabbare än Blixten!

 

-Blixten ja! Han är ju uppe på Korpberget, så det är nog bäst att skynda sig iväg. Så här länge har han aldrig varit ensam. Bara det inte hänt honom något, säger Manfred oroligt.

 

-Mitt flygplan har ju störtat, så jag tar hand om kaninerna och kokar det magiska vattnet, säger Krille. Morgon och kväll i fem dagar ska väl gå bra, hoppas bara att kaninerna gillar mitt hopkok.

 

-Kom upp på Korpberget när de mår bra igen. Där finns det andra kaniner och många fina hålor där de kan bygga bo. Det kanske är en pojke och en flicka och då lär det snart bli flera kaniner.

 

-Och jag har tappat bort mitt fiskespö, så jag tar hand om ekorrarna, säger fiskaren. Jag gör som i sagan om Hans och Greta, strör ut en lång rad med brödbitar längst stigen upp mot Korpberget. Det går säkert bra.

 

För Krille och fiskaren verkar flygplan och fiskespö inte så viktigt längre. Nu har de andra saker att tänka på. Krille sitter och pratar med sina kaniner och ger dom lite blad att tugga på.    

 

-Ni ska få smaskiga morötter när vi kommer hem, det lovar jag! Ni är väl hungriga mina små gullepluttar, gullar han.

 

-Kom fram nu, så ska ni få smaka det godaste bröd som finns i hela världen! lockar fiskaren. Det är bakat för kungar och presidenter, så ta en tugga innan brödet tar slut.Det blir långbord upp till Korpberget, men vänta inte för länge bara. Det är många gäster som vill smaka på godsakerna, så passa på.

 

-Kom Manfred, vi måste skynda oss iväg! Krille och fiskaren kommer att gulla med djuren hela kvällen, det är jag säker på.

 

-Ja är dom inte söta, de små gullepluttarna, fnissar Manne.

 

Pojkarna drar på sig sina skor och tar en genväg upp till berget. Rullskridskorna knyter dom i en knut och hänger över axeln. Stigen går bra att se vid älven, men blir smalare en bit upp. Ibland syns den inte alls utan pojkarna får gissa var den går. De får  krypa under träd och klättra runt stenar för att ta sig fram. Till slut är dom så anfådda att dom sätter sig för att vila på var sin stubbe. 

 

Utsikten är vacker, där de sitter halv-vägs upp på berget. Dom ser att elden borta på ön håller på att slockna och att några båtar är på väg dit ut.

 

-Det är väl brandkåren som ska ”kolla” vad som hänt, tror Manfred.

 

-Det har du nog rätt i, men de kan ju ingenting göra. Allt har ju brunnit upp, eller ner om du så vill. Som tur är så kan elden inte sprida sig eftersom ön ligger mitt i älven. Tror du att det var planet som orsakade branden?

 

-Det är jag inte så säker på. Ibland slarvar folk med eldar och kastar fimpar omkring sig. Glas-flaskor är också farliga när de ligger i solen. Krossat glas blir som ett brännglas och kan tända eld på torrt gräs.

 

-Det är förstås inte så kul om man trampar på glasbitar när man går barfota, eller om djuren skadar sina fötter. De har ju inga skor. 

 

-Vet du förresten, att det finns en grotta på den här sidan av berget? undrar Manne.

 

-Den har jag inte hört talas om, var då?

 

-Bakom klippan där nere vid den långa krokiga björken. Man måste gå nära för att upptäcka ingången till grottan för det är så mycket ris och buskar ivägen. Öppningen syns inte från älven, så det är nog inte så många som vet om den.

 

-Men hur tar man sig dit? undrar Manfred.

 

-Man kan bara komma dit ner från toppen av berget. Stigen är synlig vid den omkull-blåsta tallen. När man kommer längre ner, så är den lätt att se. Vi kan klättra dit om du vill?

 

-Inte idag i alla fall, mina ben är tunga som bly! Nu tar vi den sista biten, för Blixten sitter nog  och väntar däruppe.

 

När pojkarna vilat, går klättringen lättare. Manfred klättrar först för han har mest bråttom. Han längtar efter Blixten och skyndar sig allt vad han kan. Manne ser bara bakdelen på Manfred när han fräser iväg uppför berget.

 

-Blixten, Blixten! ropar Manfred, så fort han är uppe.

 

-Blixten, Blixten! ekar över hela berget.

 

Manfred försöker igen och igen men utan resultat. Till slut sätter han sig ner på sin tänkarsten och väntar. Det enda ljud han hör är hjärtats bultande slag. Han ropar en sista gång och nu så högt han kan. Nu borde väl räven komma springande, i alla fall?

 

-Är Blixten inte här? pustar Manne, när han äntligen kommer upp till toppen. 

 

-Det verkar inte så, svarar Manfred tyst. Bara han inte skadat sig eller råkat i trubbel?

 

-Äh, Blixten blev nog bara less att vänta och sprang hem igen.

 

-Fast om rävfamiljen hämtat honom, är han ju borta för alltid! snyftar Manfred.

 

-Men då kommer han säkert tillbaka och hälsar på igen. Vi går runt och tittar innan vi går hem. Rätt vad är så dyker han upp igen? Vi kanske hittar spår som kan ge oss en ledtråd?

 

Manfred nickar och så ger dom sig iväg. De går runt berget och ropar, men Blixten syns inte till. Det är öde, tomt och stilla. Ingen Blixten och inga kaniner som hoppar omkring. Inte ens Svarta Fjädern ser dom till. Korpen brukar ju alltid sitta och spana i närheten.  

 

-Var är alla djuren? undrar Manne efter en stund.

 

-Jag går och tänker på samma sak. Jag förstår ingenting!

 

-Djuren kanske är rädda för brandröken och har gömt sig eller flytt någonstans?

 

-Det kan du ha rätt i. Djur känner på sig när det händer farliga saker, precis som vi människor kan göra ibland. Som när jag räddade Blixten, ungefär. Utan att jag behövde tänka, så gjorde jag rätt! 

 

Timmarna går och till slut tar pojkarna sina rullskridskor och går hemåt. Det pirrar i magen på Manfred. Han hoppas att Blixten sprungit hem i förväg och snart kommer rusande mot honom. Han ser allt som i en film. De två kommer springande mot varandra och möts i en yster dans av lycka och kärlek. 

 

Plötsligt väcks Manfred ur sina drömmar:

 

-Men var har ni varit pojkar? Ni skulle varit hemma för länge sen, ropar pappa, när han får syn på grabbarna.. 

 

-Blixten, suckar Manfred. Vi hittar inte Blixten! Har du sett till honom?

 

-Nej han är inte här i alla fall. Han följer ju alltid med dig. Kom så ska jag fixa lite fika, säger pappa och kramar om pojkarna. Man tänker mycket bättre med saft och bullar i magen. 

 

Han förstår att Manfred är orolig för Blixten och försöker trösta så gott det går. Röklukten från kläderna bryr han sig inte om, för först ska magen ha sitt. Sedan går det säkert bättre att berätta historien från början till slut.

 

Pappa sitter tyst och lyssnar. Han säger ingenting utan väntar tålmodigt på att pojkarna ska berätta vad som hänt, det brukar bli bäst så!

 

Manne är den som kommer igång först och Manfred  lägger till lite saker mellan tuggorna. Det tar en bra stund att få med alla detaljer och pappa nickar, hummar och rynkar på ögonbrynen ibland. När pojkarna berättat färdigt så är det pappas tur:

 

-Jag tycker att det var modigt att ta fast tjuven och hjälpa honom så att hunden blev glad igen. Särskilt bra var det att polisen förstod att det var bättre att hjälpa tjuven än att låsa in honom. En mycket klok polis! Att ni räddade fiskaren och djuren på ön var också bra, fast lite våghalsigt förstås. Med lite otur kunde det gått riktigt illa!

 

-Men hur ska vi hitta Blixten? grubblar Manfred.

 

-Ni måste ha tålamod några dagar. Ja vem vet, räven kanske dyker upp av sig självt? Att gå spaningsrundor på Korpberget kan vara en bra ide'. Ropa och titta under varenda buske. Dela upp berget i stora rutor och sök igenom en ruta i taget.Då vet ni säkert att ni har tittat överallt. Ni kan börja med att rita en karta och tänka ut hur ni ska leta. Det får bli ert hemliga uppdrag!

 

Nu blir det en väldig fart på pojkarna. Ett uppdrag är precis vad de behöver. Att det dessutom är hemligt, gör det ännu roligare. Pappa vet precis hur det ska vara, för att det ska bli extra spännande.  

 

-Kom Manne! jag har en plan, säger Manfred och härmar någon film han sett.

 

-Självklart Manfred, härmar Manne!

 

Dom smarta detektiverna Manfred å' Manne springer iväg till Manfreds rum för att smida planer. Dom gör i ordning en karta över Korpberget och ritar rutor, som pappa sagt. 

 

-Självklart! att vi hittar Blixten, säger Manfred tvärsäkert.

 

-Självklart! svarar Manne lika bestämt, som om han vore kung över hela världen.

 

De närmaste dagarna letar pojkarna efter Blixten. Dom söker under granar och tallar, buskar och stenblock, men ingen räv. Inte minsta hårtuss kan de hitta.  

 

Det enda de hittar är massor med skräp som de plockar upp och slänger i stora plastsäckar. Det är burkar och glasbitar, däck och snuskiga tidningar, plastpåsar och rep. Ja till och med en mobiltelefon hittar de bland lingonen i skogen.



                         

 

 

                      



                     

 

 

                                                               

Av Orion Stork - 1 juni 2015 13:00


-Att folk kan vara så slarviga! Bara slänga omkring sig så här, muttrar Manfred och knyter ihop en säck.  Djuren trasslar lätt in sig i lösa snören och rep. Sedan sitter de fast och svälter ihjäl.

 

-För att inte tala om allt glas och alla vassa plåtburkar, säger Manne. De är ju hur lätt som helst att skära sig på!

 

Manne knyter ihop den sista säcken och sedan hjälps de åt att bära ner skräpet från berget. Som tur är står det en stor skräpbehållare nere vid hotellet som rymmer alla säckarna. Sedan vilar pojkarna en stund. De säger inte så mycket, men tänker desto mer. För Manfred är det hårt att vara utan sin allra bästa vän.

 

Han funderar hit och dit och till slut säger han:

 

-Vi hittade inte Blixten, men berget blev i alla fall välstädat. Fem stora plastsäckar, det är ju inte klokt vad folk skräpar ner. Men nu måste vi hitta på något annat sätt att hitta Blixten. Vi ändrar ändrar taktik, ungefär som man gör i fotboll. Skjuter höga skott i stället för låga skott, tänker på ett annat sätt!

 

-Men vad skulle det kunna vara för sätt?

 

-Vi sätter upp lite lappar här och där och pratar med folk som vi träffar i närheten. De kan ju ha sett något intressant.

 

-Det har du alldeles rätt i. Någon kan ha sett Blixten utan att tänka på att det var din räv.

 

Innan pojkarna hinner säga något mer, ser de bankdiriktör Gnidig komma gående. Han verkar inte vara på så värst bra humör.

 

-Undan med er småglin! gormar han och sparkar iväg en stor sten. Jag hatar sådana här dagar, det är det värsta jag vet!

 

Manfred och Manne blir lite förskräckta, men Manne frågar i alla fall:

 

-Men vad är det som har hänt?

 

-Datan krånglar på banken, inte en siffra är rätt idag. Folk ringer och klagar hela tiden och jag står inte ut längre!

 

Bankdiriktör Gnidig sätter sig på en sten och är alldeles tyst. Han ser ut att må så dåligt att Manfred tycker synd om honom.

 

-Men kan ni inte köpa nya datorer som inte krånglar så mycket, säger han?

 

-Det blir samma visa varje gång i alla fall! Krångel, krångel, krångel och folk som klagar, klagar, klagar. Hela tiden blir det så! Jag önskar att jag kunde skicka alla datorer i en raket till månen så allt blev som förr. Då var det roligare att vara bankdiriktör, fast vi  tjänade inte lika mycket pengar förstås.

 

-Du kanske skulle behöva tänka på något annat idag. Hjälp oss att hitta Blixten istället för att bråka med datorerna.

 

-Sist jag såg Blixten var när den slog ner i Korpberget, svarar bankdiriktören. Det är det värsta åskoväder jag varit med om ska jag säga och naturligtvis så ”pajade” datan som vanligt. Jag hatar åska och datorer, det är det värsta jag vet!!

 

-Jamen inte den blixten. Jag har en räv som heter Blixten som jag tog hand om samma kväll som du berättar om. Jag hittade honom längst upp på Korpberget.

 

-Men var han inte död?

 

-Det verkade så först, men han piggnade till efter ett tag.

 

-Men var är han nu då, har han försvunnit?

 

-Han försvann spårlöst häromdagen. Vi har letat och letat överallt, men inte ett spår har vi sett!

 

-Men har ni tittat under alla träd och buskar? 

 

-Vi har sökt igenom hela Korpberget och det enda vi hittat är fem säckar skräp. Du kanske behöver en gammal bärbar telefon säger Manfred och visar.

 

-Nej, det behöver jag verkligen inte. Den påminner förresten om min gamla bärbara telefon som jag kastade rakt in i skogen.

 

-Men hur gick det till?

 

-Datorerna på banken krånglade en hel vecka så jag gick till utsikten däruppe för att lugna ner mig ett tag. När solen värmde som bäst ringde telefonen och det var någon som klagade och klagade. Då exploderade jag som en BOMB!! Jag kastade telefonen rakt ut i skogen.

 

-Men vad ska vi göra med den då?

 

-Bygg en Super-truper för sjutton, för jag ska inte ha någon telefon! ALDRIG I LIVET!!

 

-Men vad är en Super-truper?

 

-Äh, det får ni hitta på själva. Nu har vi inte tid med det här tramset längre, vi måste hitta räven i stället. Har ni tittat under trädens rötter och i hålorna i marken? Rävar bor i små lyor som är svåra att upptäcka.

 

-Där letade vi först. Det finns inte en millimeter som vi missat, det är jag säker på!

Bankdiriktör Gnidig har nu glömt alla sina krångliga datorer och nu tänker han så det knakar. Han rynkar pannan så att den ser ut som ett dragspel och töjer på underläppen så att den är minst dubbelt så lång som vanligt.

 

-Jag tror jag vet ett ställe där ni inte letat säger han till slut. Det finns en grotta som är svår att se. Man måste gå upp på toppen av berget och..

 

-hitta den omkull-blåsta tallen där man går ner, fyller Manne i. Hur kunde vi missa grottan? Vi satt ju och spanade in den häromdagen. Vi såg klippan och den  långa krokiga björken när vi satt och vilade i sluttningen. Alla tre skiner upp som solen efter ett åsk-oväder, för nu finns det plötsligt hopp om att hitta Blixten.

 

-Blixten är i grottan säger diriktör Gnidig bestämt. Jag känner det på mig, bara vet det liksom. Skynda på nu grabbar så ger vi järnet.

 

Att ge järnet för bankdiriktören är inte så lätt. Han är lite rund om magen av alla hamburgare han ätit när datan krånglat. Han pustar och stånkar som ett gammalt ånglok, men kämpar ändå på så gott det går uppför den branta stigen. Det dröjer inte länge förrän dom hittar den omkull-blåsta tallen där stigen till grottan finns. Bankdiriktören sätter sig på trädet och tar sig för pannan.

 

-Den här promenaden hade varit lättare för några bilringar sedan skrattar han och klappar sig på magen. Han känner att han behöver vila en stund och därför säger han bestämt:

 

-Jag stannar på vakt här uppe och njuter av utsikten medan ni klättrar ner till grottan. Ni får vissla om ni behöver hjälp där nere. Händer det något farligt här uppe så ylar jag som en varg, skojar han.

 

-Javisst, men vad skulle kunna hända här?

 

-Kan rävar springa bort hur som helst så vet man aldrig så noga. Seså, skynda på nu!

 

Diriktör Gnidig går till Manfreds funderarsten en bit bort medan pojkarna ger sig iväg. Det är den bästa utsikten på hela berget och han sätter sig för att vila i det vackra vädret. Det är första gången han verkligen njuter av den vackra naturen och känner alla härliga dofter som blåser förbi. Han är glad för att slippa allt krångel på banken för en stund och därför tar han ledigt resten av dagen. Solen är varm och han blir dåsig och trött. Det tar inte lång stund förrän han snarkar till och somnar. Bankdiriktör Gnidig tar igen sig efter den jobbiga promenaden upp på Korpberget.

 

Lite längre bort klättrar pojkarna sakta ner mot grottan. De ser sig noga för och går försiktigt men håller ändå på att missa öppningen.

 

-Stopp, vi är framme nu! säger Manfred.

 

-Titta så mycket ris det är framför öppningen, man ser den nästan inte! Hugg i nu, så drar vi bort det värsta.

 

När pojkarna drar i riset så upptäcker de något oväntat. Ris-kvistarna är lösa och lite vissna. Det verkar som om någon velat dölja öppningen och pojkarna blir försiktiga.

 

-Tänk om det ligger ett gammalt lik här inne, säger Manne för att skrämmas lite.

 

-Eller en farlig björn som ligger och lurar? Vi borde kanske ta det lite försiktigt i alla fall.

Manfred och Manne plockar kvist efter kvist och till slut tar de bort den sista för att kunna titta in i grottan.Dom ser ingenting. Det är alldeles mörkt i grottan och ögonen måste få vänja sig en stund.

 

-Hör du Manne? det låter något där inne.

 

Vi borde kanske vissla på diriktör Gnidig?

 

-Äh, det kan väl inte vara så farligt. Jag kryper in en bit och ”kollar”, du kan vänta här ute om du vill. Jag ropar så fort jag ser något intressant.

 

Manne försvinner in i grottan. Han stannar och lyssnar, men det är alldeles tyst. Ögonen vänjer sig så småningom vid det svaga ljuset, men han ser bara en liten bit framför sig. Han bestämmer sig för att gå längre in och håller handen mot den kalla grott-väggen som stöd. Det är stenigt och halkigt så han går mycket försiktigt fram. Dessutom kan det ju finnas någon farlig spricka som han kan bryta benet i.

 

Lite längre in känns det lite otäckt, så Manne bestämmer sig för att vända tillbaka. Då hör han ett ynkligt litet ljud, men det är omöjligt att höra var det kommer ifrån. Han lyssnar, kanske är det bara inbillning? Men så är det där igen, den här gången lite tydligare än förut. Manne känner med fingrarna längs den kala grott-väggen och stöter till slut mot något. Det känns som en låda med nät på. Han trevar med fingrarna tills något blött kittlar hans fingertoppar. Han vågar inte riktigt tro att det är sant, men viskar ändå:

 

-Blixten! Blixten! Är du där?

 

-Till svar får han ett förfärligt oväsen. Att det finns någon i lådan är det ingen tvekan om. Men är det verkligen räven som väsnas? 

 

-Blixten, det är du! säger han när han förstår vem det är. Men vem har stängt in dig i den här hemska lådan i mörkret? Stackars, stackars Blixten! Nu ska du snart slippa ut, det lovar jag. Jag tar ut dig med detsamma!

 

Manne hugger tag i lådan och vänder sig om för att gå, men någonting hejdar honom.

 

-Det kan väl inte vara fler djur härinne? tänker han och  lägger handen på... nästa bur, och nästa, och nästa!!

 

-Vilka nedrans djurplågare! skriker han så att det ekar minst hundra gånger i grottan.

 

-Kom ut nu! ropar Manfred. Vi hämtar ficklampor så ser vi bättre. Skynda dig!

 

-Ja, jag kommer, jag kommer! Jag har hittat Blixten och alla dom andra djuren också!

 

-Skynda dig, skynda dig ut! får han till svar.

 

Manne är så ivrig att han håller på att spricka men tar ändå exakt samma väg tillbaka. Han tar det så lugnt som det bara går. Det är lite lättare att gå nu, när han ser ljuset från grott-öppningen. Buren med Blixten har han i ett stadigt grepp i ena handen där han går längs grottväggen.


 

                         

 

 

                      



                     

 

 

                                               

Av Orion Stork - 1 juni 2015 12:58


På några ställen får han balansera, men för övrigt går det bra. Lite skrapsår här och där blir det förstås, men inget att bry sig om.

 

När Manne kommer ut ur grottan tar Manfred hand om buren. Han vet inte hur Blixten hamnat där, men det bryr han sig inte om. Manfred bryter och sliter för att få upp lådan, men den går inte upp. Dörren på den ena sidan är låst med ett kraftigt hänglås, som vägrar att ge upp.

 

-Vad är det för dumbom som stoppat in dig i buren?

 

-Det måste vara någon grym djurplågare, det är jag säker på, svarar Manne. Dessutom finns det massor med andra burar inne i grottan och det verkar vara djur i dom flesta. Vi måste rädda dom också, nu på en gång!

 

Manfred tänker till och lägger genast ihop två och två!

 

 -Pappa läste nåt’ om djurförsök i tidningen för ett tag  sedan och blev väldigt upprörd.Det finns ett ställe där man testar nya mediciner för människor, på olika djur. Man gör det för att medicinerna ska bli godkända. Det är hemska försök. Pappa brukar aldrig bråka i vanliga fall, men han blev jättearg!

 

-Tror du att det är någon som säljer djur till det där stället? funderar Manne.

 

-Så kan det säkert vara. En del gör allt för pengar, utan att tänka på andra. Jag hoppas vi får tag i bovarna för då...

 

Manfred stannar upp mitt i meningen. Från Korpbergets topp hörs ylande vargtjut. Det är Diriktör Gnidig som vaknar till just som två ruskiga typer närmar sig den omkull-blåsta tallen. Han smygtittar i ögonvrån och blir jätterädd. I den ena handen bär den längre av männen något som ser ut som en bur och därinne kämpar två förtvivlade ekorrar, de vill komma ut! 

 

Männen skakar på buren för att ekorrarna ska lugna ner sig, utan att lyckas. Bankdiriktör Gnidig blir väldigt upprörd, men vågar ingenting göra. Männen ser otäckt farliga ut.

 

När de går stigen ner mot grottan, hör han den ena säga:

 

-Nu tar vi med oss alla djur som vi fångat och sticker iväg till fabriken. Vi kommer att bli rika som troll!

 

Det är nu som diriktör Gnidig som pressar fram sitt allra värsta varnings-tjut. Från början var det mest på skoj, men nu är det allvar! Det här är riktiga skurkar och pojkarna måste varnas på en gång. Dom här typerna är inte att leka med!

 

-Hörde du? tror du att det något på gång? undrar Manfred.

 

-Det kan du ge dig sjutton på! Vi gömmer oss bakom stenen där borta, så ser vi om vi får besök. Se till att Blixten är tyst så vi inte blir upptäckta!

 

Pojkarna gömmer sig snabbt bakom stenen och behöver inte vänta länge. Det hörs lång väg att det kommer någon. Två stora karlar kommer brakande och svärande nerför stigen mot grottan. Manfred och Manne kryper ihop ännu för att inte synas.

 

-Titta dom har tagit ekorrarna som vi räddade! Har du sett vilka typer? viskar Manne upphetsat. Det här är ju riktigt ruskigt! Mitt hjärta håller på att slå ihjäl sig!

 

-Mitt också, men vi måste hålla oss lugna, annars upptäcker dom oss. Vi väntar tills de går in i grottan och sedan smyger vi uppför backen så snabbt vi kan. Det får bära eller brista! Håll dig beredd när jag ger tecken!

 

-Bara dom inte slår ihjäl oss, klagar Manne.

 

-Ta det lugnt nu, vi hinner upp ska du se.

 

Männen vid grottan gör sig ingen större brådska. Den ena mannen har en stor kniv som han petar naglarna med och den andra spottar jätteloskor så långt han kan. Efter en stund går dom in i grottan, för att hämta burarna med djuren. 

 

Pojkarna väntar en kort stund och smyger sedan iväg uppför berget. Blixten verkar förstå att han ska vara tyst, så allt går enligt planerna. Uppe vid tallen väntar en mycket orolig Bankdiriktör.

 

-Vilken tur att ni hörde mitt varningstjut och vilken tur att ni hittat Blixten. Såg ni, vilka typer va?

 

-Ja, vi hann gömma oss tack vare ditt vargtjut. Du räddade livet på oss, för en av banditerna har en jättestor kniv, som han petar naglarna med. Dom satt en stund utanför grottan, men vi kunde inte höra vad dom pratade om.

 

-Det enda jag kunde höra här uppe, var att dom skulle ta med sig djuren till fabriken. Men vad menar dom för djur och vilken fabrik pratar dom om?

 

-Ser du inte att Blixten sitter i en bur? Det finns tydligen ett ställe där man testar mediciner på djur, pappa läste om det i tidningen. Skurkarna har fångat massor med djur som man gömt i grottan där nere. Dom tänker förstås sälja djuren och tjäna massor med pengar.

 

-Men vad ska vi göra? Tjuvarna är snart här. Vi måste stoppa dem på något sätt! säger Manfred. Annars tar dom alla djuren och Korpberget blir alldeles tomt.

 

-Titta där nere, dom kommer redan!  Vi måste hitta på något på stubinen! svarar Manne förskräckt.

 

Paniken kryper som myror i kroppen. Varje sekund är dyrbar och de tänker så det knakar. Att hoppa på bovarna skulle vara rent livsfarligt, så det är det inte tal om. Att hämta polisen tar för lång tid och då hinner bovarna smita iväg. Samtidigt sveper en stor svart skugga förbi och Manfred reagerar direkt!

 

-SVARTA FJÄDERN! SVARTA FJÄDERN! HJÄÄÄLP! HJÄÄÄLP!!!

 

I samma ögonblick landar den stora svarta fågeln på tallen vid stigen.

 

-DU KALLAR PÅ MIG MIN VÄN, VAD ÄR DET DU VILL?

 

Manfred snubblar på orden när han berättar sin historia. Korpen lyssnar och sneglar samtidigt ner mot grottan. Det börjar bli ont om tid, för bovarna är snart uppe på berget.

 

-Spring och göm er bakom buskarna där borta och vänta en stund. Bli inte rädda när jag kommer tillbaka, men inte som korp den här gången. Bovarna behöver få sig en läxa som dom aldrig glömmer, säger korpen och flyger sin väg. Bankdiriktören bara gapar hela tiden. Han är säker på att han håller på att bli tokig, fullständigt knäpp! En korp som kan prata som en människa! Ja det är faktiskt ganska svårt att förstå. 

 

-Kom nu diriktörn, skurkarna är här vilken sekund som helst. Vi måste snabba oss! Jag förklarar när vi gömt oss bakom buskarna där borta.

 

I sista sekunden dyker dom ner bakom buskarna. Manfred hinner precis förklara hur allt hänger ihop, när skurkarna kommer upp på berget. De flåsar av ansträngning och ställer ner sina burar för att vila en stund. Djuren i burarna väsnas alldeles förfärligt och vill förstås ut, men det bryr dom sig inte alls om. Manfred, Manne och diriktör Gnidig spanar ner mot männen och väntar med spänning på vad som ska hända. På vilket sätt kommer Svarta Fjädern att visa sig den här gången?

 

Ett ilsket ursinnigt vrål från urminnes tider dånar plötsligt över Korpberget. Det får håret att resa sig, tiden att stanna och blodet att frysa till is!

 

Bovarna står alldeles stela av skräck och vågar inte röra sig. In på Korpbergets stora scen stegar den största och ståtligaste av alla björnar som skådats. Den är stor, stark och fruktad, men ändå vacker på samma gång. Jämfört med den här björnen är björnarna i Björnsviks djurpark bara gosiga nallebjörnar.

 

Björnen ruskar lite på sig och vaggar sedan fram mot männen på sina kraftiga bakben. Bovarna är jätterädda och står kvar som om dom vore hyptnotiserade. 

 

-Jag är den gamla björnen från Björnsvik som vakat över trakten i många hundra år och jag är särskilt noga med att djuren ska ha det bra, fortsätter han och ger ifrån sig ett ännu mäktigare vrål än det första.

 

Männen tänder klapprar som kastanjetter och de kryper ihop som små råttor på marken. Nu är dom inte så stora, tuffa och farliga längre, utan små, ynkliga och fega.

 

-Hur vågar ni stoppa  mina vänner i dom här trånga burarna? säger björnen och blänger ilsket på bovarna. Egentligen borde jag äta upp er med en gång!

 

-Vi tänkte bara hjälpa dom små djuren till en bättre skog lite längre bort, ljuger den ena av bovarna för han är jättefeg. Vi älskar djur förstår ni herr björn.

 

-Så det är därför ni låser in dom i burar, era djurplågare?

 

Hela trakten vaknar ur sin vardags-slummer när björnen ännu en gång ryter ut sin besvikelse över männen.

 

-De, de, det är inte sant, stammar den andre mannen. Vi ber genast om u...u...ur...säkt tusen gånger om. Det var jättedumt gjort det vi gjorde! Vi ångrar oss och vill bättra oss. Vi lovar att aldrig göra om det. I så fall får du äta upp oss hur mycket du vill. Vi lovar på heder och samvete!

 

-Hmm, ja det är ju aldrig fel att ångra sig, om man menar det man säger. Men ni borde nog hjälpa djuren på något sätt för att ställa allt till rätta. 

 

-Vi kan städa berget och ta bort alla farliga plåtburkar och glasbitar. Det gör vi gärna varje vecka. Vi tar förstås bort allt annat skräp också, som folk slänger runt omkring sig. Vi lovar att allt ska bli så rent och fint som det en gång var innan människorna kom till trakten.  

 

-Hmm, ja det är ju aldrig fel attt städa och hålla berget rent och fint. Det har alla glädje av, både människor och djur. Men fuskar ni bluffar, får ni med mig att göra och då slipper ni inte lika lätt undan som den här gången.

 

-Vi lovar alldeles, alldeles, alldeles... jättesäkert! Jättemycket säkert!!

 

-Vi säger väl det då, men kom ihåg vad vi sagt! Släpp ut djuren nu med detsamma och hjälp dom att hitta mat och vatten innan ni städar berget. Jag kommer att vara här i närheten varje dag för att se till att det verkligen blir gjort!

 

Den närsynte tidnings-redaktören Notis passerar just hotellet vid Korpberget, när den gamla Björnviks-björnen ryter ut sin besvikelse över männens feghet och girighet.

 

-Men dunder och dynamit, vad är det som händer tänker han imponerat och tvärnitar med sin gamla Monark. En björn uppe på Korpberget och vilket vilddjur! Det måste vara minst hundra år sedan det fanns björnar i dom här trakterna. Kan det vara en släkting till den gamla Björnsviks- björnen, som knallar omkring i skogarna? 

 

Redaktör Notis spiller ingen tid. Han torkar av sina tjocka glasögon, drar ner sin rutiga keps i pannan och rivstartar sin skruttiga cykel för att hämta kameran. Det gäller att vara först med nyheten om uppplagan ska bli som störst. Att det kan vara farligt att fotografera björnen tänker han inte alls på, för han är alldeles för ivrig för det.

 

De två bovarna sätter genast igång med att släppa ut djuren från burarna som dom hämtat i grottan. Det är ekorrar, igelkottar, kaniner och många andra små djur. Sedan går de tillbaka till och hämtar nya burar och släpper ut djuren så fort de bara kan.  

 


                         

 

 

                      



                     

 

 

                                               

Av Orion Stork - 1 juni 2015 12:55


-Titta vad kul dom har, säger en av bovarna och pekar på två små ekorrar, som jagar runt i trädtopparna.

 

-Ja man blir ju alldeles yr, svarar hans kompis. Det är ju faktiskt roligare att släppa ut ekorrarna än att fånga  dom. Spana in vad dom leker, vilken fart och glädje!

 

Bovarna kånkar och bär, svettas och lär, att djuren hör hemma i naturen och inte i buren!

 

-Skurkarna ser ju riktigt glada ut och verkar inte alls så farliga. Jag vet inte vad björnen sa till dom, men effektivt var det i alla fall, säger Manfred.

 

-Inte visste jag att det fanns så mycket djur på Korpberget konstaterar direktör Gnidig. Det är ju fler än på djurparken på andra sidan stan. Jag tror jag tar semester några veckor och går omkring här och myser i stället. Det finns väl någon data Nisse som kan slåss med datorerna på banken i stället för mig.

 

-Då ska jag visa dig det lilla huset i dungen, där borta. Där kan man sitta och tänka i lugn och ro utan att någon ringer och klagar, skrattar Manfred. Vi törs nog gå fram nu, för bovarna verkar vara på ett strålande humör. Dom har så roligt åt ekorrarna som busar omkring i granarna därborta.

 

Hjärtat på Manfred, Manne och diriktör Gnidig slår några extra slag när dom bestämmer sig för att gå fram till bovarna. Fantasin spelar många små spratt och lite otäckt är det när de tänker på den stora kniven som skurken petade naglarna med. För att inte tala om vad dom skulle kunna göra med dom kraftiga armarna och stora knyt-nävarna!

 

-HALLÅ DÄR! HALLÅ DÄR! ni tre därborta. Har ni sett till den vilda björnen som vrålade så hemskt alldeles nyss? Jag hörde den från hotellet när jag cyklade förbi för en stund sedan, pustar redaktör Notis ,som just kommer upp på berget. Han har sin fotograf, herr Blixt i släptåg.

 

-Vadå för björn? säger alla tre på en gång.

 

-Jamen, det hördes ju alldeles tydligt. Det måste ha varit en jättestor björn. Säg inte att jag har fel nu igen, för då  får jag sparken från tidningen!

 

-Men det måste ha varit bröderna Brum ni hörde. Dom som mekar med sina nya raggar-bilar. Det är tolvcylindriga vrålåk som låter värre än en hel hop med björnar.

 

-Å..neeej, fel igen!! Raggar-bilar säger ni, nu ligger jag väldigt risigt till. Vad ska jag göra? Ni måste hjälpa mig!

 

Redaktör Notis ser alldeles förtvivlad ut.

 

-Men ta er samman nu min bäste herre, säger diriktör Gnidig. Ni kan väl göra ett reportage om alla mysiga djur och vår fina natur häruppe på berget. Herr Blixt tar ju fantastiska bilder. Björnsviks-borna behöver få veta var dom kan stressa av när jobbet blir för slitigt och datorerna krånlar. Se dig omkring vet ja!

 

-Vilken strålande ide’ helt enkelt Magnusfik som min gamla mor brukar säga. Många Björnsviksbor känner säkert inte till det här toppenstället, men nu ska det bli ändring på det!



Ja sannerligen, det kryllar ju av djur här omkring. Håll kameran redo herr Blixt, för här ska fotograferas och skriveras.

 

Redaktör Notis är så ivrig att orden snubblar över varandra, men som tur är så förstår ju alla vad han menar. Herr Blixt tar fram sin kamera och blixterar och redaktör Notis skriverar och skriverar. Redaktören går grundligt tillväga och lämnar ingenting åt slumpen. Det blir flera tidnings-sidor med många härliga bilder. Till sist intervjuar han de två herrarna på stocken:

 

-Vad är det som lockar er hit upp då mina herrar? säger han artigt när han hälsar på bovarna

 

-Men se dig om kring, herr Notis! Sol, djur, fin natur och en underbar utsikt, svarar bovarna.

 

-Ja det förstås, men hur ofta är ni här och njuter av det goa då?

 

-Varje vecka förstås! Dessutom brukar vi plocka bort allt skräp som slarviga människor slänger omkring sig, så att djuren inte skadar sig. Vi vill ju att de ska kunna springa fritt liksom och inte trampa på farliga saker.

 

-VILKA VARDAGS-HJÄLTAR! Städar berget för djurens skull. Jag hör väl rätt? Jag tar av hatten och bugar för er, det är en stor ära för mig att få göra er bekantskap. Jag bugar igen och igen!

VARDAGS-HJÄLTARNA PÅ KORP-BERGET tar vi som stor rubrik och sedan sätter vi den snyggaste bilden av er och djuren under den. 

 

Bovarna rodnar från hakan i söder till håret i norr, men avslöjar förstås inte hela historien utan bara det lyckliga slutet.

 

-Glöm inte läsa Björnsviks-bladet i morgon bitti, är det sista redaktören säger innan han med lätta steg trippar iväg nedför berget. Han hittar snabbt på en egen sång:

 

-Jag älskar djuuur och fin natuuur, sätt inga djuuur i någon buuur, för dååå blir jag, så himla suuuuuuur!!! sjunger han igen och igen.

 

När Björnsviksborna läser tidningen nästa dag så blir det stor uppståndelse. Att Björnsvik har en egen djurpark vet de flesta om. Men att Korpberget har en alldeles egen djurpark utan stängsel och som dessutom är gratis, har man ingen aning om. Grottan och historien om hur Björnsvik fick sitt namn, har de flesta glömt bort.

 

Redaktör Notis, som var rädd att få sparken får löneförhöjning istället och en tårta av sin chef. Men mest får ändå Korpberget, det kommer massor med besökare varje dag. Det kommer folk från när och fjärran och alla förvånas över hur fint och vackert det är. Inte ett skräp kan man se på hela berget!

 

Manfred och Manne går omkring och bara myser. Visserligen är det nästan aldrig ledigt på Manfreds tänkarsten, men det gör inget. Blixten följer alltid med, för det känns så tomt och trist utan räven. Ibland springer han iväg på egna äventyr, men är snart tillbaka hos Manfred igen. 

 

På djurparken i Björnsvik är det inte så mysigt, för dit kommer nästan inga besökare längre. Det är ju mer spännande att gå upp på Korpberget och spana de vilda djuren, än att se dem inlåsta i en bur. Korpberget drar till sig människor och djur som om det vore magnetiskt. Ibland kan man undra om djuren kan prata varandra, ja det verkar nästan så ibland.

 

En gammal tjädertupp visar gärna upp sina stora, svarta stjärtfjädrar för sin publik. Älgtjuren som dricker ur älven på kvällen, har också många beundrare. Den är stor och vacker och det verkar nästan som den tänker:

 

-Titta ni bara, har ni sett ett ståtligare djur någon gång?

 

Djuren känner sig trygga när de har folk omkring sig. Här behöver dom inte vara rädda att bli överkörda av bilar eller jagade av hemska jägare och hundar. Istället kan dom ha det bra tillsammans med besökarna på berget. 

 

Krille och fiskaren kommer ofta på besök. Krille bryr sig inte så mycket om flygplan och motorer längre, utan leker mest med kaninerna. Ibland försöker han lära dem tjusiga hopp och visar med sin kropp hur de ska göra, fast kaninerna lägger bara huvudet på sned, rynkar lite på nosen och hänger inte med.

 

Fiskaren har inte köpt något nytt metspö, utan går omkring och spanar efter ekorrar istället. Det blir en väldig dans i trädtopparna när han dyker upp. Kanske kommer de ihåg hur dom räddades och att fiskaren visade vägen upp mot berget, med brödsmulor.

 

Tjuvarna och den gamla tanten är bästa vänner. De hejar alltid på pojkarna, när dom är ute och promenerar. Tjuvarna brukar hjälpa henne med saker som är svåra att klara av när man blir gammal. Dessutom är det bra för gamla tanter att ha en bov att hålla sig i, när stigen är gropig och hal. Hunden får många och långa promenader och viftar glatt på svansen när den springer runt och luktar på alla härliga dofter. 

 

Diriktör Gnidig tar ofta ledigt och jobbar inte så mycket på banken. Han sitter hellre i solskenet vid den lilla stugan och bara njuter av livet. Där får han nya vänner och alla undrar nog vart den buttre bank-diriktören vägen? han som alltid var så arg! 

 

När det regnar lägger han sig på den smala sängen i stugan och bara lyssnar på dropparnas dans på taket. Ibland får han mardrömmar om hemska datorer och ilskna kunder, men lugnar sig alltid när han vaknar.

 

Sommardagarna kommer och går och någon måste svängt sitt magiska spö över Björnsvik. Det är underbart väder, lugnt och fridfullt. Manfred och Manne har fullt upp med att titta till djuren och Manfred får som vanligt fina tips från den magiska boken. Han frågar alltid om råd, när han är osäker på vad han ska göra.

 

Så en morgon i slutet på sommarlovet händer något oväntat. Manne och Manfred stiger upp tidigt och ger sig iväg till bron över älven för att se om storabborrarna kommit fram. När sommaren är varm brukar jättestora abborrar stanna till under bron. Där får fiskarna lite skugga och kan mumsa i sig av alla godsaker som flyter förbi.

 

Pojkarna brukar stå uppe på bron och försöka räkna alla fiskar som simmar omkring där nere.

Ibland är det inga alls, men ibland syns jättemånga. Just den här dagen ser det lovande ut, tycker Manne.

 

-Det är bra att vara uppe så här tidigt på morgonen så att ingen upptäcker det hemliga stället, säger Manfred till Manne när dom närmar sig bron.

 

-Hoppas det blir sol, för då ser man bättre när man ska räkna dom. Har du förresten sett det svarta molnet där borta? undrar Manne.

 

-Jag såg det när vi for hemifrån och nu tycker jag faktiskt att det har kommit närmare. Har vi otur så kommer det att bli åska eftersom vädret är så varmt.

 

-Titta vad snabbt det rör sig nu! Vi får ta skydd under bron om det kommer över oss! Men ser det inte lite underligt ut? undrar Manne.

 

Pojkarna stannar upp och tittar nyfiket bort mot det svarta molnet. Dom hör ett fräsande ljud, som om luften vore full av elektricitet... 


 

                         


 

                      



                     



                                                              

Av Orion Stork - 1 juni 2015 12:50


Molnet stannar upp ovanför berget. Det sänker sig sakta ner och försvinner bland träd och buskar.

 

-Såg du! vad tror du att det är?

 

-Det är inget regnmoln, det är jag säker på, säger Manne och kisar med ögonen. Tänk om det är ett rymdskepp som gömmer sig i molnet? Då är det omöjligt att upptäcka.

 

-Glöm din dröm Manne! Det finns bara ett sätt att ta reda på vad det är!

 

Ljudet från molnet blir starkare, när pojkarna smyger närmare. Det känns som om hela berget vibrerar, det liksom pirrar och bubblar i hela kroppen. Men det är inte obehagligt, utan en varm och skön känsla. Manfred känner igen den pirrande känslan, men han kan inte komma på vad det kan vara. Han känner sig inte rädd eller orolig, utan bara nyfiken.

 

-Nu ser jag något svart som skymtar däruppe, viskar han.

 

-Ja det är alldeles fullt bland trädtopparna. Ska vi inte vända i alla fall, det kan ju faktiskt vara farligt att gå dit upp!

 

-Lita på mig, jag är inte ett dugg orolig. Kom med nu så får du se! Jag går först så kan du gå en bit bakom.

 

När pojkarna närmar sig toppen ser dom direkt vad det är, för uppe i trädtopparna sitter massor med...

 

-Svarta korpar!! Kolla! det måste vara tusentals, kanske ännu fler. Jag tror inte att det är sant, säger Manne och gnuggar sina ögon.

 

Korparna spanar ut över Björnsvik med sina stora, svarta och vaksamma ögon. Manne är så imponerad, att han ser ut som en fågelholk i ansiktet.

 

-Jag ropar på Svarta Fjädern! Jag känner på mig att han är med, säger Manfred.

 

-Nej gör inte det för då..

 

-Svarta Fjädern, Svarta Fjädern ropar Manfred, är det du som sitter i stora tallen där borta?

 

-Ja här är jag, det är dig vi väntar på. Jag har med mig mina vänner. Vi är alla änglar från framtiden och nu ska vi åka tillbaka.

 

-Men varför är ni så många?

 

-Kommer du ihåg när jag berättade för dig om att världen ska bli bättre. Människorna måste ta hand om varandra och vara rädda om djuren och naturen och sluta skaffa en massa onödiga saker. Jag sa till dig att du kommer att bli en viktig person i framtiden och det är du nu. Björnsvik har förändrats och människorna och djuren är glada igen. Korpberget är fint och rent, men det är bara början. Det är inte bara Björnsvik som ska bli fint, utan alla platser på vår jord. Det är därför vi är så många förstår du. Vi har sått frön på många platser, precis som här i Björnsvik. Nu åker vi tillbaka till framtiden igen, men vi kommer tillbaka för att se hur det går för dig och dina vänner.

 

-Men hur går det med Blixten då? säger Manfred och nu är han verkligen bekymrad!

 

- Han kommer att få det bra här i skogarna. Han kommer alltid att vara tillsammans med dig och de andra djuren . Du behöver inte oroa dig för Blixten kommer alltid att vara din vän. Ropa på honom, så ska du se att han kommer.

 

-Hur blir det med bankdiriktör Gnidig då?

 

- Han har förstått vad som är viktigt i livet. Han blir viktig för dig när du själv inte kan vara i skogen.  Lämna bara den magiska boken till honom när du är borta ibland, så hjälper han dig. Han kommer att älska det!

 

-Men bovarna då?

 

-Som du ser så har de redan ändrat sig. Dom behövde bara lite hjälp på traven. Bovarna är egentligen snälla, men haft otur i livet. I framtiden blir dom lika viktiga för Björnsvik, som ni två och bankdiriktör Gnidig. Lita på mig bara, så kommer det att bli bra.

 

-Vad kommer att hända med alla djuren på djurparken då, undrar Manne? Dom är ju inlåsta och det är ju inte så kul precis! 

 

-Djurparken tvingas stänga för det kommer inga besökare längre. Era kunskaper kommer att behövas när djuren ska därifrån, men det är inget ni behöver tänka på nu. Ni kommer att förstå när det är tiden är inne. Nu är det dags för oss att ge oss iväg på vår resa.

 

-Men hur vet vi när ni kommer tillbaka?

 

-Det blir en tidig morgon, när abborrarna ställer sig i älvens djuphåla igen, precis som idag. Ni kommer att känna igen det fräsande ljudet i luften och plötsligt så händer det bara. Vi ses snart igen och då vill ni kanske följa med på en resa till framtiden, Ja om ni vågar förstås?

 

-Vi vågar! VI VÅGAR!!! ropar pojkarna och genast lyfter alla fåglar i en glittrande spiral,

där svarta vingar blir till änglavita och silverklockor spelar, vår framtids-melodi.

 

 

                                                         ****

                                                  





En tidig morgon 365 dagar senare sover pojkarna oroligt i sina sängar. Täcket känns varmt och kudden knölig och obekväm. Natten är ljus och solen ska strax titta in genom fönstret som den alltid gör när vädret är fint.

 

Pojkarna drömmer, vrider och vänder sig hela tiden. Ibland rycker det till i en fot eller någon arm. Manfred mumlar något konstigt, men det går inte att räkna ut vad han säger. Manne slår ut med ena handen i luften, kanske är han jagad av ett spöke eller hemska monster?

 

Men det här är ingen vanlig morgon. Det är nu precis ett år sedan Svarta Fjädern reste tillbaka till framtiden igen. Pojkarna saknar Svarta fjädern och pratar om korpen varje dag. Storabborrarna under bron vill inte heller visa sig, fast pojkarna spanar och hoppas. 

 

Manne slutar plötsligt att fäkta med armarna där han ligger i sin säng och ansiktet blir genast mycket gladare. Kanske har han sprungit ifrån alla monster och spöken, eller spanar han in någon häftig tjej? 

 

Manfred slutar att mumla i sömnen och verkar riktigt nöjd. Han nickar med huvudet och det rycker lite i ena mungipan. Ja nu ler han faktiskt och ser ut som en liten sol.

 

Pojkarna sätter sig upp i sina sängar och famlar efter kläderna, fast de inte vaknat än. Att få på sig kortbyxorna går ganska bra och T-shirten lika så. Några sockar och skor behövs ju inte för pojkarna springer oftast barfota på sommaren.

 

Fortfarande har inte Björnsviksborna vaknat, utom två små grabbar förstås. Men är de verkligen vakna? Stegen är lite kortare än vanligt och de verkar inte känna gruset under de bara fötterna.

De traskar vidare längs vägen ner mot älven från var sitt håll. Inte ens två tjattrande skator på en kvist, får Manne att vakna. Manfred svänger sina armar och ben i otakt och i hans huvud spelar en vacker melodi, en framtidsmelodi!

 

Nere vid bron möts pojkarna men de ser inte varandra. De sover så gott fast de vandrat så smått, men nu händer visst nått! Silver-klockornas musik tar slut och pojkarna vaknar på en gång. De gnuggar sig yrvaket i ögonen och verkar alldeles virriga. Det tar en lång stund innan någon säger något.

 

-Men hej Manne, vad gör du här? gäspar Manfred.

 

-Ja det kan man ju undra, gäspar Manne tillbaka. Jag borde nog sova just nu i stället för att stå här och dega. Kroppen känns seg, som sega råttor ungefär. Sedan sträcker han på kroppen så den blir dubbelt så lång. Ja, jag har väl gått i sömnen antar jag. Det enda jag kommer ihåg är en melodi som jag känner igen.

 

-Silverklockorna, då hörde du också silverklockorna! Jag måste också ha gått i sömnen för det är det enda jag minns.

 

-Samma här, jag hörde också klockorna. Men då...

 

-Men då borde stor-abborrarna stå i djuphålan, fyller Manfred i och springer efter Manne som redan är på väg.

 

Tårna nuddar knappt marken när pojkarna rusar fram mot det hemliga stället. Det här har de längtat efter, men är det verkligen sant? Finns det några abborrar i under bron idag?

 

-Ser du nåt’ där nere? ropar Manfred till Manne, som redan hänger över broräcket.

 

-Jag tyckte precis att jag såg en skugga nyss. Men det är svårt att se. Tänk om det är gammelgäddan Hugg. Då vågar abborrna aldrig  simma in i gropen där nere. Då blir de uppätna på en gång! Vi kanske skulle kasta en sten för att skrämma bort den i så fall?

 

-Men vi måste ju vara alldeles säkra först, annars skrämmer vi bort abborrarna i stället. Om vi väntar en stund kanske vi ser lite bättre, tror Manfred. Manne som redan väntat 365 dagar kan inte vänta en sekund till. Han är så uppjagad att han håller på att spricka och står och hoppar av upphetsning.

 

-Jag hämtar en sten och kastar. Jag blir tokig om jag måste vänta längre. Jag är säker på att storgäddan står och lurar där nere!

 

-Men vänta lite, titta! Ljuset från hotellets fönster speglar sig rakt ner i vattnet i djupgropen. Nu ser man bättre! Är det inte en stor svart skugga vid ena kanten?

 

-Jag tycker precis att det ser ut som en bräda. Den måste ha drivit med strömmen och fastnat.

 

I samma stund dyker en annan skugga fram och letar sig sakta ner mot djuphålans botten. Pojkarna håller andan och stirrar ner i det glittrande vattnet. Ännu en skugga glider förbi och försvinner utom synhåll.

 

-Vad var det?

 

-Det måste vara stor-abborrarna! jublar Manne.

 

-Du har rätt, det kommer flera. Massor med abborrar, det måste vara rekord! Det är hur många som helst! De går aldrig att räkna.

 

Pojkarna blir alldeles till sig och får glädje-fnatt och studsar runt som gummibollar. 

 

-Äntligen jublar Manne, äntligen! Nu reser vi! Svarta fjädern, Svarta Fjädern, var är du?


 

                         

 


                      



                     

 

 

                                                             

Av Orion Stork - 31 maj 2015 22:31


Pojkarna stannar tvärt och tittar upp mot Korpbergets topp och där, i högsta tallen, vilar en stor svart skugga.  Men är det verkligen Svarta Fjädern som sitter där och spanar ut över Björnsvik?



Utan ett ord gör pojkarna var sin rivstart. De rusar upp till toppen och klarar alla hoppen, utan att slå sig...i lilla knoppen. De stönar, frustar och pustar som små ånglok, när de äntligen kommer upp på berget.

 

-Svarta fjädern är du där? ropar Manfred, så snart han kan andas lite lugnare igen.

 

-Ja, jag är här. Jag sitter på vanliga stället och spanar ut över Björnsvik som jag brukar. Värst vad ni verkar ha bråttom idag.

 

-Vi har väntat på dig varje dag och tittat efter abborrarna minst tusen gånger. Tills slut trodde vi inte att du skulle komma, förklarar Manne.

 

-Man måste ha lite tålamod ibland. Nu är jag här i alla fall. Jag ser att allt är som det ska här i Björnsvik. Ni klarar era uppgifter på ett fint sätt och det blir fler och fler som är intresserade av ert arbete.

 

-Men framtiden, vi vill till framtiden! Det är det enda vi pratar om. Ska vi prata hela dagen eller åka någon gång undrar Manne?

 

-Javisst, sätt er på Manfreds tänkarsten så ska jag berätta hur ni ska göra. 

 

Pojkarna är snabbt på plats och väntar spänt på vad Svarta Fjädern ska säga.

 

-Gör nu precis som jag säger. Jag är med er hela tiden, så ni behöver inte vara oroliga. Det kommer att pirra ordentligt i magen, men det ska det göra. Vi färdas långt på kort tid, så det kommer att gå undan. Ta nu tag i varandras händer och blunda. Räkna högt till hundra och när ni är klara så sitter ni på samma sten, fast hundra år framåt i tiden. När vi är framme så ska jag ta er med på en flygtur innan folket i Björnsvik vaknar. Ni kan börja räkna nu.

 

Utan att minsta tveka börjar pojkarna räkna tillsammans.Ett, två, tre, fyra, fem, sex.......

Från början känner de ingenting, men efter en stund börjar det kittla i magen. Det är som att åka hiss fast tusen gånger snabbare. Manfred och Manne håller hårt i varandras händer och blundar. Hjärtat bultar i turbo fart, men de räknar beslutsamt vidare...

 

 .....92,93,94,95,96,97,98,99........100 !!!

 

Pojkarna känner att farten bromsas upp och landningen blir mjuk.

 

-Nu kan ni titta, säger Svarta Fjädern. Ni är framme nu.

 

Pojkarna sitter tysta en lång stund. De ser sig noga omkring, som om de vill vara säkra på att inte missa något. Manne tittar länge och verkar förvånad.

 

-Men det är ju faktiskt ganska likt. Älven rinner förbi precis som förr. Bron och hotellet är på samma plats och en del hus går faktiskt att känna igen.

 

Manfred säger inte så mycket, men blir glad när han upptäcker det lilla huset på Korpbergets topp. Man byggde förstås ett nytt, när det gamla ruttnat bort.

 

-Ja det är ju faktiskt ganska likt säger han till sist och verkar nöjd med det han ser. Jag var rädd att Björnsvik skulle vara så förändrat, att man inte skulle känna igen sig. Vad fint det är!

 

-Vi tar en flygtur så ser ni lite bättre. Vi får prata när vi kommer tillbaka, för det är säkert en del saker som ni undrar över.

 

-Men vi kan inte flyga, säger Manfred oroligt.

 

-Man kan väl lära sig. Det kan väl inte vara så farligt, tycker Manne. Det här vill jag inte missa! Tänk att kunna flyga som stålmannen, vilken super-grej!

 

-Då ska jag lära er hur det ska gå till. Håll händerna rakt upp i luften när ni vill flyga. Ska ni flyga efter mig så tänker ni bara, flyg efter Svarta Fjädern. Vill ni flyga på egen hand, så tänk hur ni vill flyga så händer det bara. Vill ni flyga uppåt så tänker ni uppåt. Vill ni landa på Korpberget så tänker ni...landa på Korpberget. Svårare än så är det faktiskt inte.

 

-Vad väntar vi på? Nu ger vi järnet! flämtar Manne och spänner kroppen så den blir stel som en glasspinne.

 

-Jag flyger nog med dig, viskar Manfred till Svarta Fjädern. Du kan väl titta bakåt så jag hinner med?

 

-Det lovar jag. Det kan inte hända något farligt, men ta det lugnt i början i alla fall. Kom ihåg att tänka hur ni vill flyga.

 

Alla tre står bredvid varandra och lyfter sina händer. I ett huj ser de bara fötterna på Manne som startar i raketfart.  

 

-Ojdå, han for rakt ut i rymden, fnissar Manfred. Det är nog bäst att vi väntar, tills han kommer tillbaka.

 

Några sekunder senare, landar Manne med ett Ssvvooosch!

 

-Jag tryckte visst lite för hårt på gas-pedalen, verkar det som. Jag var halv-vägs till månen innan jag kom på hur jag skulle tänka. Det var nog inte så smart att tänka full gas uppåt, när jag skulle starta? 

 

Nästa försök går bättre. Pojkarna flyger i plog på var sin sida om Svarta Fjädern. De ser fina hus och gröna parker, stora berg och vackra sjöar. Älven rinner som alltid lugn och vacker där nere. Det är lummigt och fint med mäktig grönska och luften känns frisk och skön.

 

Pojkarna tar sig några egna extra-rundor och landar till slut på Korpbergets topp. De sitter tysta och bara njuter av den fina utsikten. Fåglarna spelar upp sin morgon-konsert och insekterna surrar omkring. Björnsvik håller på att vakna, när de första solstrålarna tittar fram.

 

-Men det är något som inte stämmer, säger Manne.

 

-Det har du rätt i. Jag ser några konstiga bilar som rör på sig, men hör inte ett ljud. Det borde ju bullra lite i alla fall?

 

-Kommer ni ihåg när jag lärde er flyga. Ni tänkte bara på hur ni skulle flyga, så gick det av sig självt. Så fungerar bilarna också. Man sätter sig i bilen och tänker på vart man vill åka. Sedan bestämmer bilen vilken väg som är bra och hur fort det ska gå. Föraren kan lugnt luta sig tillbaka och njuta av den trevliga färden. Bilarna saknar hjul och glider fram på jordens eget kraftfält.

 

-Men hur är det möjligt, stönar Manne.

 

-Folket som lever i den här tiden har upptäckt människans starka tankar. Ni ser vad fint det är i Björnsvik. Hur tror ni att det gått till?

 

-Alla vill väl att det ska vara fint här förstås, tror Manne.

 

-Det är precis rätt. Alla människor tänker starka tankar och då är det viktigt att det är bra tankar. Hur tror ni det skulle sett ut om människorna tänkt tvärtom.

 

-Jättefult så klart, säger pojkarna samtidigt. Usch vad hemskt!

 

- Tänk vilken jättekraft det blir när alla människor tänker bra saker tillsammans. Det har folket i den här tiden förstått. Ingen vill jobba i en fabrik som släpper ut farliga gifter och då blir det ingen fabrik. Först trodde man inte att det skulle gå att bygga en bil som styrs av tanken, men det gick till slut. Människans tanke är jättestark!

 

-Men släpper bilarna inte ut farliga avgaser då? undrar Manne.

 

-Nej inte det minsta. Det släpps nästan inte ut några farliga saker alls från bilar och fabriker. De har fönster av ädla kristaller som tar vara på solens energi och laddar en kristall-generator. Från den får man all kraft som behövs. Så är det med människan också. Vi vänder oss mot solen på våren och laddar våra batterier. Ni kände väl hur skönt det var när solen gick upp.

 

-Vilken lyx! En självgående bil och en kristallgenerator, jublar Manne. Man skulle bli världsberömd om man om på allt det där. Vad finns det mer för lyxiga saker?

 

-I den här tiden är den största lyxen att ha tid och vänner omkring sig. Då kan man göra roliga saker tillsammans och verkligen njuta av livet. Sedan är det förstås härligt att vara ute i naturen och slippa bullret från alla bilar.    

 

-Ja det är mycket bättre här. Man hör bara de mysiga ljuden från naturen. Jag trodde att det skulle vara precis tvärt om, säger Manfred.

 

Manne och Manfred är nyfikna på många olika saker och Svarta Fjädern svarar tålmodigt på deras frågor. Det är Manne som är mest frågvis. Till slut vill han absolut veta om det finns några rullskridskor och hur de fungerar.

 

-Javisst finns det rullskridskor, men utan hjul förstås. De fungerar precis som bilarna och cyklarna. Man glider ljudlöst fram på jordens kraftfält. Ungefär som magneter som stöter bort varandra. Man glider jättelångt varje gång man sparkar ifrån med benet. 

 

-Häftigt alltså! Cooooolt pysen! Kom Manfred, nu sticker vi hem igen, för här ska uppfinnas!

Om jag byter ut hjulen på mina rullisar och sätter dit starka magneter i stället, så kanske det fungerar. Tänk vad grabbarna ska glo när vi glider förbi utan hjul. ”Kolla” på Manne och Manfred, dom har ju inga hjul, va’ fuskigt alltså! 

 

Sedan kan man skruva loss hjulen på pappas bil och sätta in en radar, så han kommer i tid till jobbet för en gång skull. Han kan ju raka sig och äta frukost medan bilen kör av sig självt. Fast han hamnar nog i diket i alla fall, så virrigt som han är ibland.

 

Nej nu vet jag! Vi limmar kristaller på fönstret i din koja, då blir det inga farliga utsläpp...eller vi kanske skulle...

 

-Ja du har nog rätt, avbryter Svarta Fjädern, fast nu är det dags för er att åka tillbaka till er tid igen. Ni tar hand om Björnsvik på ett bra sätt, det är jag säker på. Vi kommer att ses många gånger. Glöm inte att titta efter stor-abborarna bara.

 

-Ja vi vet, rätt vad det är så händer det bara.

 

-Jag vet att du har en dröm Manfred. Den du tänkte på när jag träffade dig första gången uppe på Korpberget. Passa på nu innan ni åker tillbaka.

 

Manfred förstår genast vad korpen menar. Det här har han längtat efter och den här gången tvekar han inte. Han ställer sig längst ut på Korpberget och höjer armarna mot himlen. Utan den minsta rädsla och med mycket hög fart dyker han rakt ner mot älven och nuddar vatten-ytan med sina fingertoppar. Sedan svänger han tvärt och glidflyger snyggt mellan de två kraftiga bropelarna en bit bort och avslutar flygturen med en tjusig looping och en perfekt lantning på toppen av Korpberget.

 

-Du klarade det Manfred, säger Svarta Fjädern stolt. Dina starka tankar hjälpte dig, så din dröm blev sann. Sätt er nu på stenen och räkna bakåt den här gången.

 

Nu lämnar vi Manfred, Manne och Svarta Fjädern för den här gången,

 

100,99,98,97...när de reser tillbaka till sin egen tid.

 

96,95,94,93,92...Korpberget finns på många platser på vår jord.

 

91,90,89,88...Hur du känner igen det?

 

87,86,85,84...Spana efter berget med det högsta trädet, 

 

83,82,81,80...och finns där något svart

 

79,78,77,76...i dess topp,

 

75,74,73,72...så kan du vara säker,

 

71,70,69,68...att Svarta Fjädern,

 

67,66,65,64...väntar dig dit upp!

 

63,62,61............................. 




                         

 

 

                      



                     

 

 

                                               

Av Orion Stork - 30 maj 2015 22:01


                        

 

Åke står som vanligt framför garageporten och tränar kick-studs. Kick-studs är svårt, tycker Åke. Först sparkar han till bollen så att den flyger högt upp i luften och när den studsar så kickar han till den igen. Så håller han på, för så säger Roffe. Kickstuds är jätteviktigt! Åke litar på Roffe för han är världens bästa fotbollstränare, det tycker faktiskt alla i laget.

 

Åke missar aldrig en träning, för det är det roligaste som finns! En gång blev det ingen träning för att det spöregnade. Då grinade Åke!

 

Åke har nyss börjat skolan och fått en egen fröken. Det är skoj att gå i skolan. Att träffa kompisar, skriva bokstäver, räkna och måla. Rasterna är förstås det roligaste av allt. Åke spelar helst fotboll, men ibland så jagar han Sara. Åke tycker att Sara är jättesöt, fast det vågar han inte säga till en tjej. Därför jagar han henne i stället. Fast ibland är det faktiskt tvärt om, när Sara jagar Åke. Då gäller det att springa snabbt, för Sara är jättestark! Åke tycker om att brottas med henne, men förlorar för det mesta. Det gör inget tycker han, inte när det är Sara i alla fall!

 

Åke tränar alltid en stund på egen hand innan han ska iväg till fotbollsträningen. Det är många i laget som är duktiga på kick-studs, för det är ju inte så svårt egentligen. De flesta klarar många gånger, men inte Åke. Hans rekord är fyra och det är faktiskt ganska lite. Till och med Sara har klarat fem på rasten i skolan.

 

Åke deppar ibland när han misslyckas, men då säger Roffe:

 

-Försök en gång till så ska du se att du lyckas till slut. Våga försök bara!

 

Roffe är snäll, tänker Åke. Han skojar med alla och ser alltid till att spelet blir till en rolig lek.

 

Åke lägger upp bollen för en tåblödare mot garageporten. Det är hans specialskott. Ingen vet var bollen ska ta vägen, inte ens Åke. På garageporten satt förr sex små fönsterrutor, men det var innan Åke började träna tåblödare. Nu är inte en enda ruta hel, för alla har krossats av hans stenhårda skott.

 

Just när Åke lägger upp bollen för att dra iväg sitt dunderskott så kommer Lennart cyklande. Åke och Lennart är bästa kompisar och lika som bär. Båda är spinkiga och har ljus kalufs. De många fräknarna i ansiktet har de också gemensamt, liksom den gula match-tröjan och de gul-vit randiga strumporna. Det enda som skiljer dem åt är den vita siffran på ryggen. Åke har nummer sex precis som hans pappa hade när han spelade fotboll. Lennart har valt nummer tio för att han ska göra minst tio mål den här sommaren, påstår han.

 

Lennart ser vad som är på gång när kommer vinglande på sin cykel, så därför stannar han på säkert avstånd. Inte ens Lennart kan räkna ut var Åkes tåblödarkanon ska ta vägen. Förr stod han i mål när Åke sköt tåblödare, men det gör han inte längre.

 

-Det är rena självmordet säger han, värre än att få en bomb i skallen!

 

Lennart minns med fasa, när han fick ett skott rakt i magen. Det gör faktiskt ont än när han tänker på det. Han tittar nyfiket på när Åke gör sig beredd för sitt dunderskott. Först skrapar han med foten i marken som en ilsken häst och sedan störtar han fram mot bollen. Tåspetsen viker sig inte en millimeter när den prickar lädret och träffen blir historisk! Lennnart hukar sig bakom styret och sätter händerna för öronen när bollen skjuter iväg. Först flyger den snett uppåt som en raket. Sedan börjar den pysa ur och fladdrar till. Till slut ger den upp sin färd, blir bucklig som en gammal potta och landar i huvudet på grannens katt med en duns.

 

-Ojdå, du har visst inte klippt naglarna idag skrattar Lennart, när luften pyser ur bollen och katten flyr upp i ett träd.

 

-Det har du nog rätt i, men det gör inget. Den här bollen blir nummer tre i min fina tåblödarsamling. Jag ska sätta upp den med detsamma.

 

Åke är mycket stolt över sin fina tåblödarsamling. Den består hittills av två punkterade fotbollar prydligt instoppade i de tomma hålen där fönster-rutorna en gång satt.

 

-Ingen av bollarna har överlevt mina värsta tåblödare, säger han stolt när han sätter den tredje på sin plats.

 

-Men vad säger din pappa om det här? Han är väl inte så glad över alla trasiga fönster och fotbollar.

 

-Äh, han vänjer sig. Nu är det ju ingen risk att jag skjuter sönder någon fler fönsterruta, för jag har ju redan prickat alla.

 

Åke tycker om att göra roliga saker tillsammans med sin pappa. Får pappa Olle bestämma så bär det iväg till någon fotbollsmatch som spelas i närheten. Det är kul för där träffar man alltid någon kompis att leka med.

 

Att gå på skattjakt under läktaren är spännande för där finns många spännande saker att upptäcka. Man hittar pengar, handskar, vantar, snuskiga tidningar, äckliga mackor och annat smått och gott. Att sticka upp ett gräs-strå mellan brädorna och kittla folk i byxbenet, eller att släppa ut luft ur en prutt-ballong under den förnämsta tanten är också häftigt. Då glömmer alla matchen för en stund för att se vem som pruttat. Åke har alltid prutt-ballongen med sig för då blir det aldrig tråkigt. Till och med det tråkigaste kalas kan bli kul med en liten pruttelutt.. Att skjuta med vattenpistol på benet på någon samtidigt som man ropar:

 

-Akta er för hunden som kissar, är också kul.

 

Folk blir som tokiga för ett ögonblick när de försöker komma undan den hemska hunden som inte finns. Sedan upptäcker de förstås att de blivit lurade, men då är pojkarna redan långt borta.

 

Åke och Lennart cyklar alltid till fotbollsplanen. Cykelstigen är mysig för den är smal och krokig. Trädens kvistar hänger ut och nuddar håret ibland. En liten bro över en bäck är ett slirigt ställe. Har det regnat lite så är det jättehalt för det växer mossa på brädorna! Ett annat ställe där man får se upp är vid järnvägs-spåret. Ibland kommer stora tåg som dundrar förbi och lever om något alldeles förfärligt, men som tur är så hör man dem på långt håll.

 

Sista biten fram till planen är stigen lite bredare. Där blir det alltid tävling mellan pojkarna om vem som ska hinna först. De spurtar så att de ser ut som en blodapelsin i ansiktet när de kommer fram. Oftast är de lika snabba och det blir oavgjort. Kommer man sist så är det något fel på cykeln eller någon sten man cyklat på. Andra bra bortförklaringar är att man tappat fotbollen, blivit anfallen av en älg, halkat på trampen, sladdat i diket, cyklat vilse eller pinkat i skogen. Att hitta på den tokigaste bortförklaringen är lika häftigt som att vinna.

 

Just den här dagen är lite speciell. Det är sista träningen innan serien, så Roffe kör hårdare än vanligt med grabbarna. Kinderna är röda och svetten rinner, inte en tröja är torr. Alla kämpar och tar i och de små benen pinnar på i propellerfart.

 

Roffes grabbar är småkillar som verkligen gillar fotboll. Att trixa med bollen, slå en tunnel eller sätta en boll i krysset är det härligaste som finns. Om det blir mål så gör de roliga piruetter eller kastar sig på mage i gräset med armarna framåt som de stora grabbarna brukar göra. Skjuter någon över målet så blir det en jätteful grimas i stället. 

 

-Ååååå, vilken miss, så dåååååligt alltså!

 

Pojkarna tar i så det knakar när Roffe skriker till. Det spelar ingen roll vad han ropar, för alla gör sitt bästa. Att få träna som A-laget är rena drömmen och snart är det match på riktigt!

 

När Åke spelar fotboll så passar han helst till Lennart för han är inte så bra. Det låter väl lite konstigt, men så tänker inte Åke. Det är precis som i skolan funderar han. För att bli bättre i något som är lite svårt så måste man ju öva lite mera. Alltså ska Lennart ha mest passningar. Det är ju inte så svårt att förstå egentligen, det fattar ju vem som helst. Men så tänker inte alla, nästan bara Åke. Åke är förresten inte så bra på att pricka bollen han heller, men han har ju sitt fruktade skott.

 

Roffe ger mycket beröm under träningen och påminner till sist om första matchen. Han ser att pojkarna blir lite nervösa så därför säger han:

 

-Kom ihåg att det bara är en lek! Ibland vinner man, ibland förlorar man. Att vinna eller förlora spelar inte så stor roll om hundra år. Huvudsaken är att man har roligt tillsammans. Alla som tränar får spela, det lovar jag. Kom ihåg att fotboll är ett lagspel och att alla i laget är lika viktiga. Seså, ge er iväg nu!

 

-Roffe är bra, för han säger så bra saker, tänker Åke.

 

Man förstår precis vad han menar. Att alla är lika viktiga känns skönt att veta. Kämpa är lika viktigt som att göra mål, att skjuta tåblödare är lika viktigt som att skjuta vristskott!

 

När Roffe pratat färdigt cyklar pojkarna hemåt. Det brukar ta en bra stund, för det finns så många spännande saker att upptäcka. En traktor som lastar grus, några små fiskar i en bäck eller kanske någon läskig mördare att spionera på. Alla ruskiga typer som pojkarna ser är mördare hittar de på. Det blir liksom lite mera spännande då! Att spionera på hemska mördare är jättefarligt och jättekul. Fast den här dagen ser de inte till en enda ruskig typ på hemvägen. Ingen säger något, utan pojkarna är ovanligt tysta. Det är liksom lite spänning i luften. Det är något som pirrar i maggropen. Inget farligt, men ändå!

 

-Tänk om jag gör självmål, säger Lennart till slut. Om jag blir back så blir det säkert fel. Självmål i första matchen, då är man dödens! Då får man bergis sitta på bänken i nästa match, jag lovar!

 

-Äh, du inbillar dig bara. Det går säkert bra. Alla missar väl någon gång.

 

-Ja men det är skillnad om jag missar, för då får jag inga passningar mer. Så är det alltid!

 

-Men vi kan ju passa till varandra, vet jag. Vi lirar bort hela högen och skjuter tåblödare tills vi nöter hål på nätet. Tio mål på raken elller så, skojar Åke.

 

-Sedan kommer vi i TV och blir intervjuade precis som landslags-spelarna, skrattar Lennart.

 

Pojkarna önskar att de skulle vara lika duktiga som Slangen och Blixten. Slangen kan slingra sig ur de mest krångliga saker. Han är nästan omöjlig att få tag på. Sedan skjuter han luriga skott med vänsterfoten och för det mesta smiter bollen in vid stolpen innan målvakten hinner dit. För att inte tala om Blixten som är så otroligt snabb. Han är motståndarnas skräck. Om han får tag i bollen så är det nästan säkert mål. Blixten är bäst i laget för han kan allt och när han gjort mål så gör han den flygande volten i luften. Sånt imponerar, alla ropar ååååå!!!! va bra och applåderar. Tack vare Blixten vinner man nästan alla matcher, ja han vinner nästan ensam ibland.

 

-Jag önskar att Blixten spelade i något annat lag, suckar Lennart när pojkarna närmar sig bron över bäcken.

 

Rösten låter lite hackig för här är stigen ganska guppig.

 

-Men varför då?

 

-Man får aldrig några passningar, Blixten ska jämt ha bollen. Han passar aldrig till någon annan, utan ska göra allting själv. Det värsta är om man missar en passning till honom. Då blir han jättearg och talar om hur dålig man är. Man vågar nästan inte röra bollen till slut, för då kommer han bara och bråkar när inte Roffe hör på. Han tror att han är bäst i hela världen!

 

-Jag håller med!

 

Det värsta är att ingen vågar säga emot utan låtsas tycka precis som han. Till och med slangen är för feg för att säga emot. Jag hatar det, för det är så fegt. Ska det alltid vara så här när han är med? Vi borde faktiskt göra något!

 

-Kanske säga till Roffe eller så?

 

-Tror du att man vill vara en skvallerbytta va? Om Blixten får reda på vem som skvallrat så är man dödens, jag lovar! Man blir mindre värd än en liten hundlort.

 

-Äh, vi bryr oss inte om Blixten, svarar Åke till slut. Vi låtsas att han är världens sämsta fotbollsspelare i stället. Vi kallar honom för Blixten Bom, vet ja. Spelaren som inte ens prickar ett hyreshus hur han än försöker.

 

-Fast egentligen är det väl hans farsa det är fel på? Han blir ju alldeles tokig om vi förlorar en match. Har du sett hur han skäller på Blixten ibland. Det är som om det var VM final i varje match. Tänk att ha en sån’ till pappa. Han borde utvisas från alla matcher. Jag har märkt hur hur Blixten grinar ibland, när pappan skäller och går på. Han verkar liksom inte fatta att det inte är så farligt att förlora.

 

-Det kanske är därför som Blixten gör så dumma saker. Han får säkert skäll om han passar för mycket. Tänk om han får stryk när han kommer hem?

 

Just när pojkarna ska cykla över den mossiga bron, så glimmar det till i vattnet. Åke tvärnitar med sin cykel och Lennart missar bakhjulet med en millimeter ungefär. Först tittar pojkarna ner i vattnet, sedan på varandra och till slut ner i vattnet igen. De hänger över det gamla broräcket och skuggar ögonen med händerna för att se bättre.

 

-Det är nåt’ glittrigt där nere, ser du vad det är?

 

-Det kanske är en skatt eller lite tjuvgods, svarar Lennart. Eller en guldklimp kanske?

 

-Bäst att vi ”kollar”! Ta av dig skorna och sockarna så plumsar vi i och spanar lite, men först så gömmer vi cyklarna så att ingen upptäcker oss.

 

- Tänk om vi hittar en diamant och blir rika på kuppen, drömmer Åke.

 

Åke och Lennart gömmer sina cyklar en bit från stigen. De tar av sig sockorna och hoppar ner i det kalla vattnat. Smuts från botten av bäcken virvlar upp och det är svårt att se något för allt grummel. Därför stannar de till och väntar en stund, så att smutsen ska sköljas bort.

 

-Det är någon som kommer längs stigen, viskar Lennart plötsligt. Fort vi gömmer oss under bron!

 

Snabbt och utan att föra något oväsen hukar sig pojkarna under bron. De lyssnar intensivt och försöker räkna ut vem det kan vara som kommer gående ner mot bron.

 

-Det är säkert någon i laget, viskar Åke upphetsat.

 

-Det låter som Blixten och en tjej. Tänk om dom pussas precis på bron, funderar Lennart.

 

-Då fnittrar man ju ihjäl sig!

 

-Sssch, de kommer nu. Inte ett pip!

 

Åke och Lennart har svårt att hålla sig, när barnen stannar till på bron. Det blir alldeles tyst. Kanske är pojkarna upptäckta? Tänk om Blixten kommit på något spratt för att imponera på tjejen, men vem är det egentligen?

 

Åke blir alldeles blodröd i ansiktet när han förstår. Han känner igen rösten på en gång när de börjar prata med varandra. Men vad i hela världen gör hon här tillsammans med Blixten? Det kan väl inte vara så att Lennart har rätt, att de är kära i varandra och tänker pussas? Åke önskar nog att han var Blixten i så fall, för Sara är ju hans drömtjej. Han ångrar förstås att han inte frågat chans på henne tidigare.

 

-Att man kan vara så dum tänker han, för nu är Sara säkert kär i Blixten.

 

Det är jobbigt att stå krokig en längre stund, när man inte kan sätta sig ner. Pojkarna vill inte avslöja sin skattjakt utan håller ut så länge det går. Det är kallt i vattnet och de fryser rejält, men vill inte avslöja sitt gömställe. Aldrig i livet att Blixten får avslöja det, hellre dör de på fläcken.

 

-Ska de inte sluta prata någon gång, tänker Lennart när fötterna börjar domna bort. Men vad är det som de pratar om?

 

-Vet du om att vi ska få en ny tränare, för Roffe ska flytta?

 

-Vem har berätttat det för dig? undrar Sara.

 

-Det kan jag inte säga, för det är hemligt.

 

-Men vem är den nye tränaren då?

 

-Det är också hemligt, men jag kan tala om att han hatar tåblödare.

 

-Varför gör han det? Tåblödare är väl bra. Åke skjuter hårdare tåblödare än dina mesiga skott! Det spelar väl ingen roll hur man skjuter bara man prickar målet. Jag tycker Roffe ska vara kvar, så det så!

 

Åke och Lennart hör hur Sara rusar iväg och att Blixten springer efter. Åke är både glad och ledsen på samma gång. Glad för att Sara försvarade hans tåblödare, men ledsen för att Roffe ska sluta.

 

-Nu måste vi upp ur vattnet för min Petter-Nicklas håller på att frysa ihjäl, huttrar Lennart stel som en pinne. Hörde du förresten vad han sa?

 

-Att Roffe ska sluta. Jag hoppas att det är lögn. Vi får aldrig en lika bra tränare om han flyttar. Vad ska vi göra?

 

-Vi får vänta tills vi vet säkert. Blixten kanske bara hittar på för att imponera på Sara. 

 

-Hon gillar mina tåblödare, säger Åke huttrande. Det är ju alltid nåt' i alla fall.

 

-Men skatten då? Vi glömde skatten i vattnet!

 

-Äh, vi får hämta den en annan gång. Jag tänker hoppa ner i badkaret så fort jag kommer hem och värma mina djupfrysta ben. Kom så ”pyser” vi!

 

Pojkarna drar iväg på sina cyklar. Åke tänker på Sara mest hela tiden.

 

-Tänk att hon gillar mina värsta tåblödare i alla fall. Då kanske man har chans på henne?

 

Lennart tänker också på tjejer och undrar:

 

-Har du pussat en tjej någon gång?

 

-Nä, är du galen eller..? stönar Åke. Jag har ingen aning om hur man gör.

 

-Inte jag heller, men jag har spionerat på ”syrran” och hennes kille ibland. Först koncentrerar man sig. Sedan tittar man tjejen djupt i ögonen, trutar med läpparna och trycker till rakt på munnen, så det låter smack!

 

-Men är det inte äckligt då?

 

-Äh, lägg av! Det smakar väl som sega råttor ungefär.

 

-Men ska man inte blunda? Det har jag faktiskt sett på film!

 

-Blunda? är du alldeles galen? Man tittar tjejen djupt i ögonen och suger sig fast!

 

-Va?

 

-Ja, som en sugfisk ungefär.

 

-Men hur vet man när det är klart?

 

-När det börjar pirrar i tårna, efter fem-tio minuter ungefär.

 

-Men du är ju alldeles tokig! Man dör ju om man inte andas på så lång stund.

 

-Men det är inga problem förstår du. Man andas genom näsan samtidigt som man suger sig fast. Men glöm inte att vika undan näsan, för annars kommer den i kläm.

 

-Du kan ju träna på moster Greta för hon gillar ju att pussas, retas Åke.

 

-Är du inte riktigt klok? Hon har ju läppar som en flodhäst! Stora, blöta och äckliga. Jag slåss hellre med hemska krokodiler eller ruskiga jätte-bläckfiskar. Pusstokiga fastrar och mostrar är det värsta som finns. Vilken tjej i klassen skulle du helst pussa om du fick välja?

 

-Va jag? säger Åke förvånat. Ingen speciell skulle jag tro. Vem skulle du själv välja förresten?

 

-Sara så klart, svarar Lennart tvärsäkert.

 

Han tror ju att Sara är Åkes drömtjej och därför retas han lite för att se om han har rätt. Åke vinglar till på sin cykel och flyger nästan ner i diket. Han förstår att han håller på att bli avslöjad.

 

-Vem tror du bryr sig? säger han surt. Pussa på du om du vill. Du kan ju pussa alla tjejer i klassen för säkerhets skull, det skulle du säkert gilla och glöm inte fröken förresten!

 

-Hur var det Lennart sa? tänker Åke när pojkarna skiljs åt. Man suger sig fast som en sugfisk ungefär, när man kysser en tjej. Då finns det ju bara ett sätt att ta reda på hur man gör, tänker han.

 

-Vad ska du med dammsugaren till? undrar hans mamma Karin förvånat en liten stund senare.

 

-Jag? Ojdå, städa mitt rum så klart, det är faktiskt ganska skräpigt där!

 

Sedan smiter han in på sitt rum och stänger dörren. Mamma Karin förstår ingenting. Åke är ju inte den som städar rummet frivilligt precis. Ja han är nog inte riktigt frisk, tror mamma bestämt.

 

Åke varvar snabbt igång dammsugaren och gör sig beredd för sitt livs kyss. I sin fantasi ser han söta Sara framför sig. Hon är alldeles röd i ansiktet av ansträngning, när hon brottas med Åke. Han hamnar förstås underst och Sara säger hotfullt:

 

-Ge du dig eller ska jag behöva pussa dig?

 

-Aldrig i livet! hellre dör jag skriker Åke och försöker förtvivlat bryta sig loss.

 

-Då så, nu ska du få hotar Sara och trycker läpparna mitt på Åkes mun.

 

Åke som är i drömmarnas värld får ett fånigt leende över sitt ansikte och utan att tänka sig för en sekund, sätter han röret från dammsugaren mot sin mun.

 

-Sluuurp! låter det när läpparna sugs fast med ett smack.

 

Åke sliter i slangen för att komma sig loss, men utan att lyckas. Tungan piskar runt, runt inne i röret och lungorna töms snabbt på luft. Det känns precis som när man krockat med en elefant och tappat luften alldeles.

 

-Men himmel och pannkaka, vad håller du på med? skriker mamma när hon öppnar dörren och sliter loss dammsugarröret.

 

-Jag, jag? jag skulle bara, flämtar Åke. Skulle bara ...dammsuga lite, lägger han till när han fått i sig lite luft igen.

 

-Jag tycker att det ser ut som om du tänker äta upp dammsugaren, eller är det den som försöker äta upp dig?

 

-Äh, jag gjorde ett litet misstag bara. Röret hoppade liksom till av sig självt och sög sig fast. Lite otur bara, säger han urskuldande. Jag ska dammsuga nu, jag lovar, säkert!!

 

Det är svårt att sova när tankarna susar omkring som en virvelvind i ens huvud. Åke funderar på skatten, på Sara, på tåblödare och på Roffe. Fast han kniper ihop ögonen jättehårt, så går det inte att somna. Samma frågor tumlar omkring i hans tankar.

 

-Varför måste Roffe sluta? Är det verkligen sant som Blixten säger, eller ljuger han? Hatar den nye tränaren verkligen tåblödare och vem är den nye tränaren i så fall?

 

Åke funderar hit och dit, men kommer inte fram till något vettigt hur han än tänker.Kanske oroar han sig i onödan, kanske inte. Till slut gör han som Roffe brukar säga:

 

-Om du har några bekymmer så stoppa dom i en gammal påse och låtsas att du tränar kick-studs, så ska du se att det löser sig. Det finns inga bekymmer som klarar 100 kick-studs, jag lovar!

 

99 kick-studs senare somnar Åke. I sina drömmar ser han en fotbolls-match. Det är Milan som spelar i italienska ligan. Laget brukar alltid vinna sina matcher överlägset, men inte den här gången. Laget ligger under med tre-noll och läget verkar alldeles hopplöst. Tränaren ser sig bekymrat omkring bland sina avbytare. Plötsligt ljusnar hans ansikte och Åke hör speakern säga:

 

-Milan gör nu sitt sista byte och in kommer vår farlige svensk för första gången i Milans tröja. Låt mig presentera, Åkeee - Tåfjutti - Kanonini från Svergini.

 

Kanonini joggar lite lätt, tar emot publikens jubel med en bugning och springer in på planen. Utan minsta tvekan knycker han bollen från den berömde stjärnbacken Dribblini, som inte alls hinner reagera. Han ser bara förvånad ut. Kanonini har bollen under perfekt kontroll och studsar fram längs kanten. Han liknar mest en gasell med sitt fantastiska fotarbete. Ingen hinner med när han rycker, dribblar och gör sina specialfinter. Till slut närmar han sig straffområdet och laddar för sitt berömda skott. Kanonini för benet bakåt och spänner alla sina muskler. Benet skjuter fram som en hästspark och ingen har sett något liknande. Skottet är rena explosionen och bollen flyger iväg som ett streck rakt in i nätet med målvakt och allt. Kanonini gör nu sin fantastiska frivolt av glädje, sträcker armarna mot skyn och väntar på publikens jubel... men det är alldeles tyst. Inte ett knyst hörs från den fullsatta läktaren. Tränaren blir först alldeles vit och sedan tomatröd i ansiktet. Sedan skriker han om och om igen:

 

-Tåfjutti, tåfjutti - fuski, fuski!!!

 

Publiken blir minst lika upprörd och springer vrålande in på planen för att göra upp med svensken. Benen känns tunga som bly när Kanonini försöker komma undan sina förföljare, men hur han än tar i, så står han nästan stilla. Benen är sega som det segaste klister. Kanonini ger ifrån sig ett otäckt skrik när en ruskig huligan plötsligt får tag i hans nacke. Han vrider och kastar sig för att komma ur hans grepp och skriker: 

 

-Hjälp, hjälp, jag kan inte andas! Hjälp, hjälp, jag kan inte andas!

 

-Vad håller du på med och vad skriker du för? undrar hans mamma förskräckt, när hon rusar in i Åkes rum ännu en gång. Du väcker ju hela huset!

 

-Åke sätter sig spikrakt upp i sängen och blinkar skräckslaget med ögonen.

 

-Jag drömde en så konstig dröm, svarar han yrvaket. Jag spelade fotboll och gjorde mål i italienska ligan, men då blev publiken alldeles tokig. De började jaga mig och ropade tåfjutti, tåfjutti - fuski,fuski! och den som var argast av alla var tränaren. Precis när jag vaknade hann en ruskig huligan ifatt mig och tog tag i min nacke. Det gjorde jätteont och var jättehemskt. Jag är säker på att han tänkte slå ihjäl mig

 

-Du och din fotboll, suckar mamma trött. Lägg dig och sov istället för att springa runt i italienska ligan. Tänk på något roligt så somnar du säkert. Sov gott nu min lille Tåfjutti!

 

Åke ligger vaken en lång stund och tänker på sin dröm. Tränaren verkade bekant på något sätt. Inte som Roffe precis, utan alldeles galen. Rösten lät jättehemsk! Åke grubblar och funderar, men kommer inte på vem det skulle kunna vara. Tänk om det är den nye tränaren som han drömt om, han som hatar tåblödare?

 

-Då är man ”bergis” dödens, tänker Åke. Men vem kan det vara i så fall? Kanske någon som man känner?

 

När Åke räknat till 101 kickstuds somnar han för andra gången och nu går det faktiskt bättre att sova. En mardröm kan man väl alla ha ibland, det är inget att oroa sig för. Den behöver inte betyda något särskilt alls, om det nu inte är en sanndröm förstås.

 

Klicka till höger för del två...



                         

 


                      



                     

 

 

                                               

Av Orion Stork - 30 maj 2015 21:59

 

Nästa dag går Åke i skolan som vanligt och nu får han andra saker att tänka på. Det kommer en ny elev till klassen. Han heter Ali. Pojken kommer från Iran och hans familj har flytt från det hemska kriget i sitt hemland. Ali har gått i förberedelse-klass och kan nu svenska så pass bra, att han ska gå i en vanlig klass. Fröken har berättat mycket om Iran och att det är svårt att flytta till ett nytt land och en ny skola om man inte kan språket så bra.

 

-Ta hand om Ali så att han känner sig hemma, säger fröken. Försök att vara som vanligt bara, så ska det nog gå bra. Jag har bestämt att han ska sitta bredvid dig Åke eftersom den platsen är ledig. Jag tror bestämt att jag hör någon därute nu, kan det vara Ali måntro?

 

Det blir alldeles tyst i klassrummet och alla tittar bort mot den grå och skamfilade dörren. Det enda ljud som Åke hör, är sitt eget bankande hjärta. Så hörs en försiktig knackning.

 

-Kom in! säger fröken och väntar en stund.

 

Först händer ingenting, men sedan öppnas dörren försiktigt och en liten pojke tittar in.

 

-Kom in! säger fröken igen och går fram till dörren. Vi har väntat på dig, så det är väl bäst att du stiger på. Jag heter Anna, men vad heter du min lille vän?

 

Fröken tar pojkens hand och tittar intresserat på honom.

 

-Jag heter Ali Salibi och spelar på klass, svarar pojken och tittar sig blygt omkring.

 

-Du menar väl att du ska gå i vår klass, svarar fröken.

 

-Are’, are’! Jag försöker prata bra svenska, men det går inte så bra.

 

-Men vad betyder are’ undrar Sara, som just räckt upp handen?

  

Det är persiska och betyder ja, svarar pojken.

 

-Javisst förstår vi, välkommen till vår klass. Du ska sitta bredvid Åke därnere, förklarar fröken och visar med handen. Varsågod och sitt ner bara.

 

-Tack så mycket, svarar pojken och bugar artigt.

 

Sedan hänger han ryggsäcken på kroken på bänken och sätter sig på den lediga stolen bredvid Åke. Även om barnen i klassen anstränger sig för att inte ”glo” så smygtittar de förstås på Ali.

 

Pojken har brunt välkammat hår och mörka glittrande ögon. Åke som sitter allra närmast tycker direkt att allt känns bra.

 

-Kanske är det tankeöverföring med magiska luftledningar? tänker han tyst för sig själv.

 

Åke tar en penna och en liten lapp ur sin bänk och börjar rita, medan fröken pratar på. Han ritar två enkla streckgubbar som spelar fotboll med varandra. Under bilden skriver han orden, SPELAR...FOTBOLL. Sedan viker han ihop lappen och petar iväg den med linjalen så att den hamnar på Alis bänk. Pojken ser förvånad ut, men vecklar ut lappen i alla fall. Han vrider och vänder på den för att se vad det föreställer. Hans ansikte lyser upp och han säger:

 

-Ahhh! jag förstår. Spelar fotboll, inte spelar på klass. Tack så mycket, nu förstår jag. Svenska är mycket, mycket svårt!

 

-Äh, du klarar dig fint. Fråga mig om du är osäker, så lär du dig snabbt.

 

-Okej, jag frågar dig, det är jättebra!

 

Ali får många nya vänner den första dagen i sin nya klass. Att ha en kompis från ett annat land är roligt för det händer många oväntade saker. Som när fröken släpper in alla barnen i klassrummet, för då väntar Ali till sist.

 

-Varsågod, ni först säger han glatt till sin nya fröken. I Iran vi gör så här. Barnen väntar, vuxna först. Man måste vara artig mot äldre, förstår du?

 

-Javisst, svarar fröken. Så borde det vara här också. Barnen borde vara artigare mot äldre och visa mer respekt, det är bra!

 

En timme senare när pojkarna spelar fotboll på rasten ska Blixten imponera som vanligt. Han trixar och har sig och visar upp alla sina konster. Till slut låter han bollen studsa tre gånger på huvudet, tre gånger på knäna och tre gånger på fötterna.

 

-Lätt som en plätt! Gör om det den som kan, säger Blixten kaxigt. Kom igen nu era sopor så ska jag finta er upp på läktaren. Ingen kan ta bollen, jag lovar!

 

Åke hinner inte ens blinka när Ali försvinner i ett moln av damm. Kvick som en vässla tar han bollen från Blixten och rusar iväg med väldig fart. Blixten bara stirrar och blir stel som en pinne. Ingen brukar ta bollen från honom, så han förstår inte alls vad som händer ,när Ali stormar fram med bollen som klistrad vid fötterna. Till slut har han dribblat bort halva klassen och petar bollen mellan benen på måvakten med en liten tåfjutt. Alla stannar upp och bara stirrar på varandra, för det har aldrig hänt att någon tagit bollen från Blixten så retfullt enkelt. Han brukar förresten aldrig förlora bollen till någon i klassen. Åke är den som först vaknar till:

 

-Vilken grej och vilket mål! Kan jag få se reprisen är du snäll, men ta det lite saktare den här gången för jag hann inte riktigt med.

 

Till allas förvåning gör Ali samma sak igen. Hur lätt som helst och hur snyggt som helst. Ingen hinner med i svängarna för det går rasande snabbt.

 

-Oj, säger Lennart imponerat. Ali borde ju spela i landslaget, vet ja. Du är ju snabbare än snabb! Hur har du lärt dig allt det här?

 

-Du vet, min pappa spelade i det iranska landslaget. Han lekte mycket med mig och spelade och spelade jämt med mig. Min pappa är jättebra! Sedan blev det krig och vi flydde till ett annat land. Till slut kom vi till Sverige för att slippa kriget i mitt hemland. Min pappa spelar fotboll nu också, han tränar hela tiden, nästan hela tiden i alla fall.

 

-Tänk att ha en pappa som spelat i landslaget, då skulle man ju vara hur stolt som helst. Vilken grej, jublar Åke. Du kan väl lära mig lite finter och skott efter skolan?

 

-Javisst, men först måste jag hjälpa pappa lite. Jag har lovat så det måste jag göra. Vi ses klockan sex.

 

-Jag kommer, ropar Åke. Du kommer väl med Lennart?

 

-Yes,yes,yes!

 

Landslaget här kommer viii, ropar han och gör en glädjepiruett.

 

-Kommer du också, undrar Ali och tittar på Blixten. Ska du spela fotboll med oss eller gå på soporna?

 

-Äh jag, jag stannar nog hemma. Jag har vrickat foten så jag kan nästan inte gå, säger han surt och haltar iväg.

 

-Gå på soporna! tjuter Åke när Blixten gått sin väg. Jag tror jag skrattar på mig, stönar han.

 

En stund senare ligger alla tre i en enda stor skratthög. Det är armar och ben åt alla håll.

 

-Gå på soporna, fnissar Lennart och så är det alldeles omöjligt att sluta skratta.

 

-Gå på soporna stönar Åke igen.

 

Han vrider sig i förfärliga skrattkramper där han ligger på sin rygg med sina spretande armar och ben. Den som skrattar allra mest när han får veta vad gå på soporna egentligen betyder är Ali Salibi.

 

-Nu ringer skolklockan, säger han finurligt. Ska vi gå på soporna eller ska vi gå på klass?

 

Åke, Lennart och Ali klämmer ur det allra sista ur sina skrattkamrar och springer iväg till dagens sista lektion. De har faktiskt lite ont i magen av allt skrattande. Allt känns roligt och spännande. Åke och Lennart kan knappt vänta till träningen klockan sex.

 

-Tänk om man kunde bli hälften så bra som Ali drömmer Lennart, när pojkarna går hem från skolan. Då skulle vi passa alla utom Blixten så han fick känna hur roligt det är att aldrig få röra bollen. Han skulle inte få ett enda pass!

 

-Tänk om Alis pappa kommer till träningen, drömmer Åke. Det skulle vara hur häftigt som helst! Då kanske vi får lära oss lite häftiga skott som inte ens Blixten klarar av? Tror du att vi vinner första matchen förresten?

 

-Jag tänker på den mest hela tiden, svarar Lennart. Så klart att vi vinner, vi har ju Blixten. Vad kul det skulle vara om Ali kunde spela med oss? Då skulle Blixten få se på andra bullar!

 

Timmarna släpar sig fram, medan Åke och Lennart väntar på att klockan ska bli sex. Det är nästan som på julafton innan tomten ska komma. Spänningen finns där i luften, det pirrar i maggropen och tiden går jättesakta. Åke och Lennart kan absolut inte vänta en sekund till, fast det är en hel timme kvar.

 

Klockan fem är pojkarna på plats. Det kan ju inte skada att träna en liten stund innan Ali dyker upp, att liksom få upp farten lite. De skjuter lite skott, men ledsnar efter en stund. Målet skulle behöva vara dubbelt så stort för skotten går utanför mest hela tiden.

 

Pojkarna sätter sig ner och lutar sig mot var sin målstolpe. Åke ritar ett hjärta i gruset med en pinne, medan Lennart kastar stenar mot en gammal plåtburk som hänger på en stolpe. Precis klockan sex kommer Ali som han lovat, men han kommer ensam utan sin pappa.

 

-Ska vi träna lite skott ropar han och lägger upp bollen för ett långskott.

 

-Därifrån prickar du aldrig målet, det törs jag slå vad om, säger Lennart kaxigt. Vi har försökt massor av gånger och det är helt omöjligt!

 

-Ingenting är omöjligt även om det verkar så. Ställ er vid varsin stolpe så ska ni få se på en Puskas-skruv! Det är inget hårt skott, bara lite skruvigt.

 

Åke och Lennart ställer sig bredvid varandra och gör sig beredda.

 

-Puskasskruv är väl något som man använder i slöjden, viskar Lennart kaxigt till Åke. Aldrig att det blir mål på det här avståndet, det klarar inte ens Blixten.

 

-Var inte så säker, gör dig beredd nu. Vi tar var sin stolpe.

 

Ali lägger bollen på marken och tar sats. Han tittar på målet och sedan på bollen. Kvickt tar han tre snabba steg och träffar bollen med insidan av foten. Först ser skottet ut att gå en bra bit vid sidan av målet så Åke och Lennart slappnar av, men i nästa ögonblick smiter bollen in vid ena stolpen utan att pojkarna hinner reagera. De ser ut som fågelholkar i ansiktet. De förstår ingenting. Först var bollen på väg att missa målet rejält och helt plötsligt ligger den bara där, det är nästan trolleri!

 

-Coolt alltså! hur gick det där till egentligen? Jag var säker att skottet skulle gå långt utanför målet, men den ligger ju där, säger Åke och pekar på bollen i målet.

 

-Det är inte så svårt. Först tittar man var målet är och sedan på bollen innan man skjuter. Man måste träffa bollen på exakt rätt ställe. Titta här säger Ali och visar.

 

-Åke och Lennart tittar spänt på, när Ali visar hur de ska sparka till bollen. Chansen att få lära sig en Puskas-skruv vill de inte missa för allt i världen.

 

-Pröva nu, det är inte så svårt!

 

Åke lägger upp bollen för sitt första skott. Han tänker på sin hemska dröm när han tar sats. Åke ryser vid tanken av den hemska tränaren, men nu ska han äntligen få skjuta ett riktigt skott, en äkta Puskasskruv!

 

-Jag klipper till bara, tänker han och gör precis som Ali har lärt honom. Titta på målet, titta på bollen och skjut!

 

Det är bra fart på bollen och den ser ut att missa målet, men så skruvar den sig tvärt och träffar stolpen med en smäll.

 

-Oj vilket skott! och vilken skruv skriker Åke och hoppar rakt upp i luften av glädje. Det här skottet lurar ju vilken målvakt som helst. Inte ens Blixten skjuter så här bra.

 

-Lennart kan inte vänta en sekund till utan sparkar till med högerdojan i marken. Sedan lägger han upp bollen på en liten grushög, drar upp strumporna till knäna som de stora grabbarna brukar göra och klipper till med högerfoten. Bollen far iväg med en hiskelig fart och missar målet med flera meter. Det blev inte den minsta lilla skruv som Ali hade sagt och Lennart ser besviken ut.

 

-Titta på målet, titta på bollen och skjut säger Ali. Du behöver inte skjuta så hårt bara du träffar bollen på rätt ställe.

 

Ali visar ännu en gång hur grabbarna ska göra. Lennart är den som har svårast att träffa rätt, men övning ger färdighet. Till slut är till och med Ali imponerad av pojkarnas konster. Han står i mål och försöker fånga alla skotten, men bollarna slinker lätt förbi. Ja det är faktiskt Puskas-trolleri.

 

Djupvik och Fräkenvik ligger vackert vid den glittrande älven. Djupvik på den ena sidan och Fräkenvik på den andra. Det är tidigt på morgonen och Åke har just vaknat. Idag ska hans lag Djupviks IF äntligen möta Fräkenvik i första seriematchen. Det känns lite pirrigt men inte så farligt ändå. Åke känner de flesta av spelarna i Fräkenvik, för på sommaren brukar han bada där. Fräkenvik har en fin sandstrand och när det är fint väder är det många som cyklar dit för att ta sig ett svalkande dopp.

 

Ibland kommer pojkarna från Fräkenvik för att fiska. Det finns stora abborrar i Djupvik, det vet alla. När det är varmt på somrarna så svalkar sig fiskarna i djuphålan i Djupviken. Precis vid kanten mellan det grunda och det djupa står storabborrarna rygg vid rygg och väntar på något lättfångat byte. Ibland kan man få många fiskar, fast ibland blir man utan. Det gäller att ha tålamod och vara envis så nappar det till slut. Åke brukar också fiska i Djupviken, men just nu ligger han och myser i sin säng. Han tänker på matchen, skatten i bäcken och så på Sara förstås!

 

-Tänk om man skulle ge sig ut på skattjakt när man vaknat så tidigt? Den här tiden på morgonen är nog ingen annan som är i farten.

 

Han sträcker på sig några gånger, innan han drar på sig kläderna. Sedan smyger han förbi mammas och pappas sovrum. Det är faktiskt ganska onödigt att smyga för Åkes pappa drar alltid sina värsta snarkningar vid sextiden på morgonen. Han låter som åkare Nilssons gamla lastbil, så han skulle inte ens höra en elefant som hoppade förbi på ett ben.

 

-Tur att man inte behöver sova i det rummet, tänker Åke, när han går till garaget för att hämta tång och ståltråd. Sedan stoppar han ”grejerna” i cykelväskan och drar igen dragkedjan.

 

Det är skönt att vara ute tidigt på morgonen innan någon har vaknat. Det luktar friskt och grönt och den svaga vinden bär med sig så många härliga dofter. Fåglarna spelar upp sin finaste morgon-truddelutt och solen värmer i den svala morgonluften.

 

Åke njuter av cykelturen och gör sig ingen större brådska. På avstånd hör han det svaga bruset från bäcken och bestämmer sig för att gå den sista biten fram till bron. Han vill ju inte bli upptäckt om det skulle vara någon människa i närheten.

 

Åke stannar tvärt när han närmar sig bäcken. Det är inte så lätt att se, men det ser ut som det ligger någon på bron. Åke står alldeles stilla och försöker jaga bort alla hemska tankar som dyker upp. Att smita iväg känns inte så bra, för det kan ju vara någon som behöver hjälp. Han känner hur benen skakar, när han bestämmer sig för att gå närmare. Efter några steg ser han att det är ett barn och inte en vuxen person, som ligger där med ansiktet neråt.

 

-Men det ser ju ut som Lennart, tänker han och går snabbt närmare. Men vad är det som har hänt och vad håller han på med?

 

Lennart ligger platt på bron och tittar ner genom springorna. Han ser något som glittrar, men kommer inte på hur han ska få upp det. Han sticker ner en smal pinne genom ett kvisthål och petar lite, men inte ens det hjälper.

 

-Behöver du den här? säger Åke, när han förstår vad Lennart har i kikaren.

 

Lennart studsar rakt upp och är på vippen att störta ner i vattnet. Han ser ut som han sett det hemskaste monster, men lugnar sig förstås när han ser vem det är.

 

-Åke, du höll på att skrämma livet ur mig! Mitt hjärta hoppade minst en meter innan det hoppade tillbaka igen, men vad gör du här?

 

-Samma sak som du antar jag. Jag vaknade jättetidigt och tänkte på matchen som vi ska spela idag. Jag kunde absolut inte somna igen. Sedan kom jag ihåg skatten och tänkte på hur man skulle kunna pillra upp glittret mellan spjälorna i bron. Jag tog med lite ståltråd som vi kan använda, i stället för pinnar.

 

Lennart tar ståltråden och viker den så rak som möjligt. Sedan gör han en liten krok med tången och ”pillrar” försiktigt ner tråden mellan spjälorna på bron. På botten av bäcken ser han något som blänker, men att få fast kroken är nästan omöjligt. Gång på gång glider den förbi utan att fastna.

 

-Jag sticker fast pinnen i botten vid glittret istället, så kan du krypa ner under bron och känna med handen. Försök att inte grumla vattnet så mycket, för då går det inte.  

 

Åke är lite fundersam, men hans nyfikenhet är större än rädslan för det iskalla vattnet. Han tar av sig skorna och strumporna och drar han upp byxorna så långt det går. Sedan glider han ner i vattnet och drar sig sakta in under bron. Det är lätt att hitta pinnen som Lennart har stuckit ner i botten, men det är svårt att se var skatten är .Försiktigt fumlar han runt med händerna och till sist känner han något med fingertopparna.

 

-Det är någonting här, det är runt och känns...som en ring!

 

-Skölj av den och kom upp, så få vi se om du har rätt. Tappa den inte, för då hittar vi den aldrig igen.

 

Åke sköljer snabbt av ringen och hoppar kvickt upp ur vattnet. Så håller han upp den mot ljuset för att se lite bättre.

 

-Titta vad gammal den ser ut och vad den blänker. Den är säkert värd massor med pengar!

 

-Ska vi lämna den till polisen? undrar Lennart.

 

-Inte nu i alla fall, svarar Åke.

 

Sedan gnider han försiktigt på ringen för att få bort lite smutsfläckar som finns kvar.

 

-Den som gnider denna ring får tre önskningar uppfyllda, ekar en mörk röst. Tänk dig noga för innan du bestämmer dig, för du kan aldrig ångra dina val. Om du vill spara önskningar så gnider du bara ringen igen, när du bestämt dig för vad du vill göra. 

 

Åke tror inte sina öron, utan nyper sig i baken för att känna att han är vaken. Sedan tittar han på Lennart och på ringen igen. 

 

-Hörde du? stammar Lennart ivrigt. Du kan önska guld och diamanter och bli rik som ett troll.

 

-Eller kanske ett helt berg med sega råttor. Eller kanske en månraket som styrs med dina tankar.

 

-Eller kanske ett piller som gör att du blir osynlig när du vill. Eller en cykel, som tar sig fram på land och på vatten.

 

-Eller att du får träffa världens snyggaste tjej.

  

-Eller att fröken får klåda i baken. Eller en snarkdämpare till din pappa!

 

Pojkarna har minst tusen olika förslag, men kan inte bestämma sig för något. Det är alldeles omöjligt att välja ut de rätta. Att bli rik och berömd är nog roligt, men kanske finns viktigare önskningar än så? Tokiga önskningar som man ångrar går ju inte ta tillbaka, så därför bestämmer sig pojkarna för att gömma ringen på ett säkert ställe, tills de vet vad som är bäst. Men hur gömmer man en så vacker och värdefull ring?

 

Som vanligt är det Åke som har den klurigaste lösningen på problemet. En önskering kan man inte ha var som helst, för den försvinner ju hur lätt som helst. Därför vrider han loss gummihandtaget på sitt cykelstyre och stoppar in lite mossa i röret. Sedan pillrar han in ringen, fyller på med mera mossa och sätter handtaget på plats igen.

 

-Såja, nu är det bara jag och du som vet var ringen finns, säger Åke. Det finns säkert en mening med att vi hittat den, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara.

 

-Ingen i hela världen kan hitta ringen om vi inte avslöjar oss.Vi pratar aldrig om den innan vi vet vad vi ska önska, svarar Lennart bestämt.

  

-Vem är egentligen Puskas? undrar Lennart när han hoppar upp ur vattnet.

 

-Puskas var en berömd ungersk fotbollsspelare med fantastiska skruvskott. Det har pappa berättat. Han vet allt om gamla stjärnor från förr i tiden.

 

-Tänk om vi blir lika berömda som Puskas?

 

-Ja varför inte. Alis pappa kan kanske träna oss ibland. Inte bara häftiga skott, utan fina pass, dribbla och så. Då kunde vi bli hur bra som helst!

 

Åke och Lennart fantiserar hela vägen hem. När de cyklar över järnvägen har de kommit med i svenska landslaget. Vid Vikmans ICA affär är det EM final mot Spanien i Madrid. Matchen avgörs på övertid och Lennart klackar bollen till Åke, som stänker in den avgörande bollen i krysset. När de kommer fram till Åkes hus har de precis vunnit VM på straffar, skruvade puskasstraffar!

 

Fräkenvikarna kommer i god tid till matchen mot Djupvik. Många har familjen med sig som hejaklack, precis som Djupvikarna. Det är en fin dag för lite fotboll och alla njuter i det härliga solskenet. Mammorna och papporna bara pratar och pratar. Det snackar om fiske och fotboll, jordfräsar och gräsklippare, båtmotorer och sommarstugor, solkrämer och semestrar.

 

I omklädningsrummet är det ovanligt tyst. Roffe försöker lätta upp stämningen med en rolig historia om en mask, men det är bara slangen som skrattar. Han skrattar förresten alltid, för han är bara sån'. Bredvid Slangen sitter Pirken, Blixten, Hinken, Gurkan, Raffe, Dojan, Bengan, Lelle, Matte, Jimpan, Stenis, Mini, Benis, Nålen och Filen. I skolan har de förstås vanliga namn, men på fotbollsplanen är det annat som gäller.

 

Roffe berättar var alla ska spela och vilka som ska vara med i det första bytet.

 

-Håll reda på vilka ni ska byta med och gör snabba byten. Åkes pappa Olle får hjälpa mig att hålla reda på tiden, så att ni spelar lika mycket. Glöm inte en viktig sak bara innan ni värmer upp!

 

-Vadå? undrar Jimpan och kliar sig på huvudet.

 

-Att ha roligt på planen förstås. Gör lite roliga dribblingar och luriga skott. Våga försök bara! Försök igen, om det inte lyckas första gången. Då går det säkert bättre nästa gång. Att ha roligt tillsammans är ju själva grejen med fotboll, glöm aldrig det!

 

Plötsligt är det full aktivitet i laget. Ingen sitter still utan alla verkar ha något viktigt att göra. Pirken fiskar upp sina fotbollsskor med tårna och knyter en blåknut för säkerhets skull. Blixten hoppar upp och ner och kan absolut inte sitta stilla. Hinken kastar skräp i en papperskorg. Gurkan tar en macka för han är lite hungrig. Raffe sjunger en obegriplig melodi som låter som en osmord cykel ungefär. Dojan knyter skorna för femte gången. Bengan bankar väskan i golvet för att se om det finns någon läskig spindel i botten på den. Lelle tar en fotbollspump och pumpar sig i näsan. Matte räknar ut hur han ska skjuta. Jimpan gympar på en bänk. Stenis kastar ut lite grus som han hittar i sin ficka. Mini kryper under en bänk för att leta efter sin sko. Benis leker målvakt och fångar en sock som någon kastar. Nålen sticker iväg för att fylla vattenflaskorna. Filen filar på en fint som kanske kan gå hem och Roffe går omkring och bara njuter. Nu är det bara glada miner. 

 

-Våga försök bara och försök igen om det misslyckas. Det är ju lätt som en plätt, tänker Hinken när domaren blåser i sin pipa. Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik har precis börjat.

 

Den som sett ett fiskstim vet ju att fiskarna simmar åt samma håll. När de första fiskarna ändrar riktning, så ändrar hela stimmet riktning. Just så ser det ut i matchen mellan de två lagen. Dit bollen spelas springer spelarna. Det hjälper inte alls att Roffe ropar bredda spelet, eller passa till andra kanten, för ingen har tid att lyssna eller titta upp. 

 

-Låt bollen göra jobbet och slå lite passningar, ropar Roffe, när Åke får ett pass. Utan att tänka drar han till med sin högerfot och skottet blir till en tjusig passning. Hinken har blivit kvar på ena kanten för han är alldeles slut och när han pustar och stånkar som värst, så dimper bollen ner framför fötterna. 

 

-Du är fri! ropar Lennart ivrigt. Gör mål innan du förlorar bollen, skynda dig!

 

Det går ett sus genom publiken när Hinken vaknar till och älgar iväg mot Fräkenviks mål. Han blir alldeles ensam med målvakten och hinner tänka massor med ”tossiga” tankar.

 

-Ska jag skjuta högt eller lågt?

 

-Tänk om jag missar?

 

-Jag kanske skulle dribbla i stället för att skjuta?

 

-Jag undrar om pappa tittar på?

 

-Hjälp! vad ska jag göra?

 

Innan Hinken har bestämt sig för vad han ska göra så snubblar han till och skottet kommer alldeles försent. Det blir inte alls som han tänkt sig, för målvakten kniper bollen precis framför fötterna på honom. Chansen är borta lika snabbt som den dök upp.

 

Hinken är alldeles förtvivlad och inte blir det bättre när någon skriker:

 

-Hur kan man vara så klumpig, du måste ju skjuta fattar du väl? Passa Blixten istället, för du är ju alldeles oduglig!

 

Det är bara Hinken som hör de hemska orden. Kanske ångrar Blixtens pappa det han ropat, men det är i så fall alldeles försent. Ord som flyger iväg innan man tänkt sig för, kan man aldrig ta tillbaka. Inte hjälper det mycket att Roffe ropar:

 

-Det är bra Hinken! Försök igen så blir det mål nästa gång i stället.

 

Men Hinken hör inte Roffes uppmuntrande ord. Som tur är så ropar Åkes pappa byte, så pojken får vila. Han sätter sig en bit från de andra för att få vara ifred. Han har så ont men ingen märker när han torkar sina tårar. Den smärta han känner är värre än sparkar och slag. Han känner sig verkligen oduglig där han sitter alldeles ensam...längst ut på knattarnas bänk. Hinken säger att han har ont i sin fot och spelar inte mer den här matchen.

 

Matchen mellan Djupvik och Fräkenvik är helt jämn! Blixten passar till Slangen som passar till Lennart som skjuter...... just utanför vänstra stolpen.

 

Fräkenvik har bollen och spelar ett snabbt pass mellan backarna till centern som störtar på mål och...skjuter över.

 

Åke gör en fint och passar till Pirken som skarvar till Filen som lobbar.......i ribban!

 

Fräkenviks målvakt sparkar ut bollen till yttern som dribblar och slår ett inlägg som nickas i .......stolpen!

 

Raffe gör en tunnel och passar till Gurkan som petar till Bengan som skjuter stenhårt i ....magen på målvakten.

 

När Fräkenviks högerytter får bollen ute på kanten så ökar jublet för det är han som brukar göra målen. Matchen är snart slut och det här kan vara Fräkenviks sista chans. Yttern är en riktig dribbler och tar sig snabbt och enkelt genom Djupviks försvar. Till slut så slår han en tunnel på Åke som är näst siste man. Benis störtar ut och kastar sig raklång för att nå bollen. Han känner hur bollen tappar fart när den nuddar fingertopparna och rullar sakta, sakta ....i mååål!

 

Fräkenvikarna får glädjefnatt och är säkra på att de ska vinna. Det tar en lång stund innan domaren kan lägga upp bollen på mittpunkten igen. Djupvik har avspark och gör ett sista försök att göra mål. Slangen, Blixten och Åke ska försöka lura Fräkenviks backar med en långboll. Det finns en chans att det kan lyckas och Djupvik ger inte upp förrän matchen är slut.

 

Blixten lägger bollen på mittpunkten och petar ut den till Slangen. Slangen fintar lite och håller i bollen en liten stund för att locka på sig några motspelare. Sedan petar han bakåt till Åke som slår en lååång-blödare mot Fräkenviks mål. Blixten är redan på väg och försöker komma i rätt läge. Han springer snabbt ifrån de förvånade backarna och når fram med en tå när bollen dimper ner mellan honom och den utrusande målvakten. Det blir inget av Blixtens berömda kanonskott utan bollen rullar sakta, sakta, sakta vid sidan....om målvakten och in i Fräkenviks mål.

 

Djupvik gör mål i sista minuten när Fräkenvik tagit ut segern i förväg. Att det blev oavgjort var rättvist, tycker Roffe och delar som vanligt ut massor med beröm. Han pratar om passningar, luriga finter och skott, men när han ska prata om laget så låter han lite konstigt. Han darrar på rösten och Åke känner genast att något är på tok. 

 

-På onsdag är det träning som vanligt fortsätter Roffe, ja nästan som vanligt i alla fall.

 

Han suckar tungt och tittar sig omkring för att möta alla frågande ögon. Sedan sänker han blicken och berättar:

 

-Jo ni förstår... Ja det är så...att jag har fått ett nytt arbete och måste flytta om en vecka. Jag skulle berättat tidigare, men jag har inte vetat säkert förrän nu.

 

-Men det gör väl inget för du kan väl träna oss ändå? hoppas Hinken.

 

-Nja, det går nog inte så bra för jag ska bo utomlands i ett år. Jag är ledsen att jag inte kan fortsätta att träna laget. 

 

-Men du hälsar väl på oss, säger Åke förtvivlat. Du kan väl träna oss när du kommer tillbaka?

 

-Jag lovar att komma tillbaka och titta på några träningar och matcher under sommaren. Om ett år så kommer jag hem igen och då får vi se hur det blir.

 

Det blir alldeles tyst. Knattarna är ledsna och glädjen över matchen är borta. Alla vill ha kvar Roffe och det tar en lång stund att förstå att han verkligen ska flytta. 

 

-Men vem blir den nye tränaren då? undrar Dojan till slut. Det måste vi få veta!

 

 

Klicka till höger för att komma till del tre...

 

 

                         

 


                      



                     

 

 

                                                               

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Musik


Skapa flashcards